Augustpriset är korrumperat

Årets Augustpris i skönlitteratur gick till en roman som pockade på att prisas: Steve Sem Sandbergs De fattiga i Lodz, om ett förfärligt judiskt getto i förintelsens Europa. Steve säger sig vara överraskad av priset, men så luttrad som han är i det litterära Sverige kan han knappast mena det.

Han har skrivit en roman på över 600 sidor om ett judiskt getto där en kvarts miljon människor genom umbäranden och transporter till utrotningsläger med åren decimerades till under tusen. Jag har inte läst boken, men säkert förtjänar denna kuslighet i vår historia att berättas och säkert gör Steve Sem Sandberg det med den äran. Vad som gör mig betänksam är Augustprisets slaviska följsamhet med den svenska kulturens paradigm för vad som är fin litteratur.

Sem Sandbergs roman passar som hand i handske det politiskt korrekta. Men skönlitteraturen måste våga strunta i konventioner och tidsanda – först då börjar den glänsa. I stället envisas Augustpriset med att premiera de böcker som följer mallen för “fin” litteratur slaviskt, utan minsta lilla bus eller ifrågasättande.

Författarskap som det gnistrar om börjar med att revoltera mot vad som förväntas av dem. Jag vet inte ens om vi har sådana författare i Sverige idag, förmodligen inte några utgivna av de dominerande förlagen. Där rådet det politiskt korrekta.

Litteraturens etablissemang i Sverige håller med sin likriktning på att ta kål på hela den svenska litteraturen, genom att kväva alla tänkbart nydanande författarskap. I detta förtryck deltar bokförlag, kulturredaktioner, pris- och stipendienämnder och alla andra kulturinstitutioner likvärdigt, med en homogenitet som inte släpper förbi något enda undantag.

Enahanda priser
Augustpriset delas ut av Svenska Förläggarföreningen, vilket säger allt. En lista över de senaste tio årens skönlitterära vinnarböcker och deras förlag visar ensidigheten:

2009: Steve Sem Sandberg, De fattiga i Lodz, Bonniers
2008: Per Olov Enquist, Ett annat liv, Norstedts
2007: Carl-Henning Wijkmark, Stundande natten, Norstedts
2006: Susanna Alakoski, Svinalängorna, Bonniers
2005: Monika Fagerholm, Den amerikanska flickan, Bonniers
2004: Bengt Ohlsson, Gregorius, Bonniers
2003: Kerstin Ekman, Skraplotter, Bonniers
2002: Carl-Johan Vallgren, Den vidunderliga kärlekens historia, Bonniers
2001: Torbjörn Flygt, Underdog, Norstedts
2000: Mikael Niemi, Populärmusik från Vittula, Norstedts

Idel Bonniers och Norstedts, dessutom mestadels etablerade författare med många år i parnassens strålkastarljus. Augustpriset har delats ut sedan 1989. Under dessa år har det skönlitterära priset tilfallit böcker från Bonniers 13 gånger, Norstedts sex gånger, övriga förlag blott två gånger!
Förvisso är Bonniers och Norstedts de största förlagen med den mesta utgivningen, men sannerligen inte till den grad som deras andel av Augustpriset skulle motivera.

Det är skandal. Kultursidorna håller tyst om detta för att deras skribenter antingen redan kommer ut på dessa två förlag eller drömmer om det. Dessutom är det Bonniers som äger en väldigt stor del av svenska tidningar.

Augustpriset går inte att ta på minsta allvar förrän det också kan tillfalla djärva själar utanför etablissemanget och dess organ. Fram tills dess är det bara de stora elefanternas sätt att prisa sig själva – och stimulera försäljningen genom detta falska jippo.

DN skriver om årets Augustpris här och här, Svenskan här, här, här, här, Aftonbladet här och här, Expressen här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om Augustpriset, Steve Sem Sandberg, De fattiga i Lodz, litteratur. Intressant?