Pianospel och minspel

Ibland kan man bevittna små underverk på TV. Jag såg nyss en timma med pianisten Piotr Anderszewski, som fick mig att glömma flunsan jag för stunden lider av. Konst som medicin, men framför allt som en berikande upplevelse.

Det var en dokumentärfilm av Bruno Monsaingeon, som följde Piotr genom Europa i en tågvagn han hade för eget bruk, med flygel ombord. Men det var förstås också scener från konserter, repetitioner, studioinspelningar, med mera.

Det som fascinerade mig allra mest var när Piotr lekfullt spelade diverse melodier ur den klassiska floran, nynnade till dem och forskade i deras innehåll. Minspelet var lika underbart som spelet. Han smakade på melodierna, skojade om dem, lät fingrarnas spel avslöja dem eller hylla dem. Han spelade som i direkt dialog med kompositörerna.

Makalöst pianospel. Det var inget tryckande på knappar, i stället svepte hans fingrar över tangenterna och lyfte tonerna ur dem, som om det skedde utan nedslag, utan mekanik. Piotr var också härligt behärskad i sina tolkningar, med trohet mot partituret och ointresse av att tänja i det för att glänsa.

Här skriver SVT om programmet, och här är det på SVT Play fram till den 29 december.

Läs även andra bloggares åsikter om Piotr Anderszewski, piano, musik.