lördag 21 november 2009

Thåström både ärlig och hemlig

Thåström fortsätter att vara obrottsligt egensinnig. Han har inte gjort någon tidningsintervju på flera år, i stället låter han sig intervjuas i konvolutet till nya samlingsplattan. Aftonbladet citerar ivrigt.

Han säger flera intressanta saker om musiken och dess geschäft, i ett samtal med DN:s Georg Cederskog. Det är tveksamt om lika mycket hade kommit fram i en sedvanlig tidningsintervju, som sällan borrar sig under ytan.

Thåström konstaterar att det inte är någon vits att jaga runt i media, för de som vill höra honom letar sig fram till hans musik ändå. Inte heller ställer han upp på andra scener än just sina egna konserter. Med det torde han vara unik. Andra artister plägar valsa runt i alla möjliga TV-program och andra jippon, vilket bara leder till att de vattnar ur sig.

Han bekänner med berömvärd uppriktighet att han gjorde Kalasturnén 2002 med Kent och Hellacopters blott för pengarnas skull. Han blev erbjuden så mycket pengar att han inte kunde säga nej, och led sedan pina genom hela turnén.

Sjunga på svenska
Och så slår han till mot alla dessa svenska sångare som envisas med att sjunga på engelska (något han själv gjorde blott under en kort period med Peace, Love and Pitbulls):
”Jo, nittio procent är ju vedervärdigt, fullständigt uttryckslöst. Jag tror att de flesta människor gör det för att de är fega och det är enklare att gömma sig bakom engelska standardfraser. De låter som sångare utan kontakt med sina egna hjärtan. Det blir ju hundra gånger mer på riktigt på svenska.”

Jag tror att de också gör det för att de hoppas på en internationell karriär, hur avlägsen den än kan vara i realiteten. Och så härmar de sina stora internationella idoler, som om engelskan skulle förvandla dem till lika stora stjärnor.

Thåström har helt rätt – riktigt innerligt och personligt blir det bara när artisterna sjunger på sitt eget språk. I hans fall är det hur tydligt som helst, men det gäller alla andra svenska artister i lika hög grad, fast få av dem verkar bry sig eller ens inse det.

Incognito på café
Thåström berättar också om hur han i många år plågades av att vara igenkänd överallt och därför inte kunna röra sig fritt bland folk. Jag träffade honom lite då och då under 1980- och 90-talet, och kunde konstatera denna vånda i honom redan under tiden med Ebba Grön.

Ändå lyckades jag vid ett tillfälle lura med honom till ett café på Sergels torg för att sitta över en fika och skriva material. Jag hade berättat under en bilfärd från Waxholmsstudion att jag brukade göra så när jag jobbade med mina manus (och gör det fortfarande). Han blev nyfiken på att pröva, så vi bänkade oss på varsitt bord – en bra bit ifrån varandra, för att det inte skulle bli löjligt – och satt och jobbade med varsin grej. Jag pillade i något romanmanus, han mixtrade med sångtexter.

Efter ett par timmar kom han fram till mig med glädjestrålande ansikte och berättade att det till hans förvåning hade fungerat hur bra som helst. Men han hade nog tur med det glesa klientelet på cafét, den sena kvällen. Andra stunder vore det nog omöjligt för honom att få vara ifred.

Jag kan förstå hur kända artister störs av alla dessa ideliga blickar mot dem. Alla känner apan... Det är en djupt rotad mänsklig reflex att räkna med att känna igen de personer som känner igen en, annars blir det liksom fel. För artister blir det därför fel hela tiden, och deras instinkt förbryllas. Svårt att finna ro då.

Nå, det verkar som om Thåström slappnar av numera, för nästa fredag ska han faktiskt vara med i Skavlan. Förr var han än mer sparsmakad med TV-framträdanden än med tidningsintervjuer. Skavlan kommer att upptäcka att Thåström inte är något lätt intervjuoffer.
Med en poet måste man prata poesins språk.

(Bilden på Thåström ovan, från tiden för Imperiet, är tagen av Mikael Almse.)

PS: Nu har DN publicerat hela intervjun med Thåström här.

Läs även andra bloggares åsikter om . Intressant?

21 kommentarer:

  1. Älskar ju Thåström...eller "Pimme" (enligt mig *ler*)

    Är just nu, sen några dagar, åter lyssnar på både Imperiet, Ebba och solo-plattor.
    Tycker fortfarande många texter är så enormt bra...Och ja!! Han är en poet!

    För övrigt, så har jag fortfarande dina böcker:
    Ikaros över Brandbergen och Om om- i bokhyllan som jag läste i slutet av 80-talet, var alldeles uppslukad!

    Ha en fin lördag!

    SvaraRadera
  2. Åja, Imperiet släppte ju en hel skiva på engelska oxo... med bla cc cowboys på.

    SvaraRadera
  3. Morpheo, jag hade inget minne av att Imperiet släppte en engelsk platta. Där ser man. Märkligt att den inte slog internationellt. De hade väl inte marknadsföringsresurserna. Thåström skulle sannerligen hävda sig internationellt - om han trivdes med att sjunga på engelska.

    SvaraRadera
  4. Bejbi, tackar varmast för dina snälla ord om mina böcker! Det är nog til syvende og sidts för dem jag lever.

    SvaraRadera
  5. Thåström låter här som en gammal hardcore fundamentalistisk proggare, ironiskt nog med tanke på hans punkbakgrund. Men iallafalla, ta t ex Hellacopters. Killarna spelade rock n´roll på engelska inte för att rädda världen undan kapitalismens härjningar eller va du vill, utan för att det är kul, för festen, för röjet! Då blir texterna därefter. Men det blir inte "mindre riktigt" för det. Musiker som Thåström är viktiga - och fantastiska. Men till skillnad från Thåström så kastar inte Hellacoptrarna skit på andra på det där sättet.

    SvaraRadera
  6. Niclas, det vore skitsnack om han nämnde vissa band eller artister, men han pratar om det på en generell nivå, och där håller jag med honom. Lyriken som konst och uttryck försummas kraftigt av dessa anglikanismer.
    Men jag är gammal nog att minnas vilken befrielse det var när Pugh kom ut med Ja, dä ä dä.

    SvaraRadera
  7. Han spelar bara en låt hos Skavlan. Ingen intervju.

    SvaraRadera
  8. Anonym, det var skönt att höra. Thåström viker sig inte. Han talar genom sin musik. Härligt!

    SvaraRadera
  9. Måste tjafsa emot lite här, om inte annat så för sakens skull.

    Di Leva, Hello Saferide och Laleh är tre artister som ibland sjunger på engelska. Gör de inte det bra? (Jag har för lite känsla för engelska språket för att riktigt kunna uttala mig.)

    Annars har vi mycket svenskspråkiga artister att vara glad åt: Bob Hund och Winnerbäck och arla i urti Jakob Hellman och allt vad de heter.

    Och så Thåström förstås. Fastän han slaktade Bellman. :-)

    SvaraRadera
  10. Glada och urtid heter det. Beklagar slarvet.

    SvaraRadera
  11. Mattias, i den verkliga intervjun säger han att en del lyckas med engelskan. Se DN-länken.

    SvaraRadera
  12. Jag tror nog att Bellman hade uppskattat Thåströms tolkning. Rumlares gemenskap genom århundradena.

    SvaraRadera
  13. Jag tror att Bellman hade uppskattat Thåströms tolkning. Rumlares gemenskap genom århundradena.

    SvaraRadera
  14. Det hade han säkert. Han verkar inte ha varit den som var den. Och ungdomens charm har den onekligen.

    Att han plockade bort en vers och sjöng "ryster" iställer för "krystar" ("mer du din druva...") får man svälja ner med ett glas brännevin, det skulle säkert Bellman ha gjort.

    Men en sån sång behöver inte dramatiseras, tvärtom bör den sjungas nedtonat för att hela dess djup och fantastiska detaljteckning ska komma fram. Det är lite som när Ernst-Hugo läste högt. Visst var showen imponerande, men själva texten kom bort.

    Den ende som lyckats med bådadera, tycker jag, alltså med att både göra texten full rättvisa och samtidigt låta den egna personligheten lysa igenom, är Cornelis. Där kan man tala om ett broderskap mellan både rumlare och poeter.

    SvaraRadera
  15. Var Thåström påtänd på scen hos Skavlan? Såg betänkligt flaxig ut tycker jag.

    SvaraRadera
  16. Mattias, tolkningarna är olika - och avhängiga av vilka som framför dem. Övrigt är personliga preferenser. Jag gillar just intensiteten i Thåströms tolkning, men Cornelis gör inte heller ont.

    SvaraRadera
  17. Anonym, jag tyckte att Thåström var varken mer eller mindre flaxig än vanligt.

    SvaraRadera
  18. Jo det är såklart bara mina personliga preferenser jag ger uttryck åt. Det tänkte jag var underförstått, men jag låter kanske styv i korken, som om jag satt inne med en sanning som inte finns.

    Många gillar förresten Ernst-Hugos sätt att högläsa också. Med all rätt, förstås.

    SvaraRadera
  19. Mattias, jag är inte heller särskilt förtjust i Ernst-Hugos högläsning. Det kändes som manér, spelat engagemang.

    SvaraRadera
  20. Thåström har väl sagt, på senare år, att han avskyr sina Bellmantolkningar. Att han skulle vilja ha dem ogjorda. Vill minnas en intervju eller artikel från de senaste åren där han nämner detta. Någon som minns eller kan bekräfta (med exv en länk)?

    /Peter

    SvaraRadera
  21. Peter, jag hoppas att Thåström inte har sagt så. En artist ska uttrycka sig försiktigt om verk som klivit in i andra människors hjärtan.

    SvaraRadera