Thåström både ärlig och hemlig

Thåström fortsätter att vara obrottsligt egensinnig. Han har inte gjort någon tidningsintervju på flera år, i stället låter han sig intervjuas i konvolutet till nya samlingsplattan. Aftonbladet citerar ivrigt.

Han säger flera intressanta saker om musiken och dess geschäft, i ett samtal med DN:s Georg Cederskog. Det är tveksamt om lika mycket hade kommit fram i en sedvanlig tidningsintervju, som sällan borrar sig under ytan.

Thåström konstaterar att det inte är någon vits att jaga runt i media, för de som vill höra honom letar sig fram till hans musik ändå. Inte heller ställer han upp på andra scener än just sina egna konserter. Med det torde han vara unik. Andra artister plägar valsa runt i alla möjliga TV-program och andra jippon, vilket bara leder till att de vattnar ur sig.

Han bekänner med berömvärd uppriktighet att han gjorde Kalasturnén 2002 med Kent och Hellacopters blott för pengarnas skull. Han blev erbjuden så mycket pengar att han inte kunde säga nej, och led sedan pina genom hela turnén.

Sjunga på svenska
Och så slår han till mot alla dessa svenska sångare som envisas med att sjunga på engelska (något han själv gjorde blott under en kort period med Peace, Love and Pitbulls):
”Jo, nittio procent är ju vedervärdigt, fullständigt uttryckslöst. Jag tror att de flesta människor gör det för att de är fega och det är enklare att gömma sig bakom engelska standardfraser. De låter som sångare utan kontakt med sina egna hjärtan. Det blir ju hundra gånger mer på riktigt på svenska.”

Jag tror att de också gör det för att de hoppas på en internationell karriär, hur avlägsen den än kan vara i realiteten. Och så härmar de sina stora internationella idoler, som om engelskan skulle förvandla dem till lika stora stjärnor.

Thåström har helt rätt – riktigt innerligt och personligt blir det bara när artisterna sjunger på sitt eget språk. I hans fall är det hur tydligt som helst, men det gäller alla andra svenska artister i lika hög grad, fast få av dem verkar bry sig eller ens inse det.

Incognito på café
Thåström berättar också om hur han i många år plågades av att vara igenkänd överallt och därför inte kunna röra sig fritt bland folk. Jag träffade honom lite då och då under 1980- och 90-talet, och kunde konstatera denna vånda i honom redan under tiden med Ebba Grön.

Ändå lyckades jag vid ett tillfälle lura med honom till ett café på Sergels torg för att sitta över en fika och skriva material. Jag hade berättat under en bilfärd från Waxholmsstudion att jag brukade göra så när jag jobbade med mina manus (och gör det fortfarande). Han blev nyfiken på att pröva, så vi bänkade oss på varsitt bord – en bra bit ifrån varandra, för att det inte skulle bli löjligt – och satt och jobbade med varsin grej. Jag pillade i något romanmanus, han mixtrade med sångtexter.

Efter ett par timmar kom han fram till mig med glädjestrålande ansikte och berättade att det till hans förvåning hade fungerat hur bra som helst. Men han hade nog tur med det glesa klientelet på cafét, den sena kvällen. Andra stunder vore det nog omöjligt för honom att få vara ifred.

Jag kan förstå hur kända artister störs av alla dessa ideliga blickar mot dem. Alla känner apan... Det är en djupt rotad mänsklig reflex att räkna med att känna igen de personer som känner igen en, annars blir det liksom fel. För artister blir det därför fel hela tiden, och deras instinkt förbryllas. Svårt att finna ro då.

Nå, det verkar som om Thåström slappnar av numera, för nästa fredag ska han faktiskt vara med i Skavlan. Förr var han än mer sparsmakad med TV-framträdanden än med tidningsintervjuer. Skavlan kommer att upptäcka att Thåström inte är något lätt intervjuoffer.
Med en poet måste man prata poesins språk.

(Bilden på Thåström ovan, från tiden för Imperiet, är tagen av Mikael Almse.)

PS: Nu har DN publicerat hela intervjun med Thåström här.

Läs även andra bloggares åsikter om Thåström. Intressant?