söndag 8 november 2009

IB-affären är ingen ursäkt


Jan Guillou skriver i Aftonbladet en ny krönika om hur orättvis kritiken mot honom är. Detta repeterade försvarstal utan några nya sakliga skäl blir föga mer än bekräftelse på hur besvärad han är av historien om hans KGB-samröre.

Den här gången försöker Jan Guillou ge sken av att hela skandalen runt hans fleråriga samröre med KGB skulle vara någon lömsk plan för att misskreditera hans gamla avslöjande av IB. Det är svårt att se hur han tänker på den punkten, för det är ren gallimatias.

Snarare är det så att Jan Guillou genom decennierna sedan dess har förlåtits många dumheter och hyllats som en hjälte, just för hans journalistiska gärning med IB-avslöjandet. Han har därmed kommit undan en hel del kritik som vore betydligt mer graverande för andra mediapersoner.

Nu försöker han än en gång lyfta fram sin ungdoms journalistiska storverk för att ursäktas en dumhet. Det är alltså framför allt Guillou själv som försöker använda IB-affären – för att få ett slags absolution.
Ett märkligt sätt att ursäkta sig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , . Intressant?

4 kommentarer:

  1. Men har du tänkt på att KGB-skandalen kommer precis när JG har uttalat sig chockerande positivt om SD?

    Man behöver nog inte vara fanatisk konspirationsteoretiker för att undra om det inte finns kopplingar. Han lär nu knappast kunna förläna SD med något större cred på den här sidan valet...

    Pappan

    SvaraRadera
  2. Pappan, det är i så fall långsamt, eftersom Guillous huvudsakliga skriverier om SD var i våras.

    SvaraRadera
  3. Med IB-affären är det så här: Så gott som alla håller med om att det här med IB var skitdumt, olagligt, förkastligt. Politiker, statsvetare, debattörer, mannen på gatan. Så hur man skall lyckas "misskreditera" IB-avslöjandet begriper jag inte! Bilden av IB-avslöjandet ligger fast.
    Hans andra försvarslinje är att hävda hur skumt det är att ingen blev indignerad över hur han gjorde ett CIA-knäck. Problemet är ju bara att han i det fallet samarbetade med Säpo. (Och inte heller höll han på och fraternisera med CIA i hela fem år!)
    Guillou verkar inte vilja inse att kritiken rör att han spelade under täcket med KGB, i hemlighet alltså, och det under obegripligt lång tid. Det finns fog att fråga sig: Vad i helskotta gjorde han egentligen? Vad har han inte berättat? Senare avslöjade ett par CIA-agenter skedde under andra parametrar.
    Min teori om Guillou och KGB är mindre smickrande. Guillou stod ju för en milt sagt extrem vänsterideologi, och han upprätthöll KGB-kontakterna för att han sympatiserade med dem och ansåg att kontakterna kunde vara till nytta den dag världsrevolutionen kom. Att han inte försåg dem med hemliga radarbasritningar, beror kanske närmast på att han inte hade tillgång till sådana. Och möjligen var han för feg för att göra de minsta operationella spionuppdrag. (Den där telefonkatalogen som skulle stjälas på USA:s ambassad, försökte han tydligen tubba kollegan Lemberg att fixa. Större mod än så fanns inte.) KGB upprätthöll kontakten för att sympatin var ömsesidig, och Guillou kunde bli till nytta den dag världsrevolutionen kom.

    --Ahrvid

    SvaraRadera
  4. Ahrvid: Kors i taket! Jag håller med dig på varenda punkt. (Det händer som bekant inte alla dagar.)

    SvaraRadera