onsdag 25 november 2009

Augustpriset är korrumperat


Årets Augustpris i skönlitteratur gick till en roman som pockade på att prisas: Steve Sem Sandbergs De fattiga i Lodz, om ett förfärligt judiskt getto i förintelsens Europa. Steve säger sig vara överraskad av priset, men så luttrad som han är i det litterära Sverige kan han knappast mena det.

Han har skrivit en roman på över 600 sidor om ett judiskt getto där en kvarts miljon människor genom umbäranden och transporter till utrotningsläger med åren decimerades till under tusen. Jag har inte läst boken, men säkert förtjänar denna kuslighet i vår historia att berättas och säkert gör Steve Sem Sandberg det med den äran. Vad som gör mig betänksam är Augustprisets slaviska följsamhet med den svenska kulturens paradigm för vad som är fin litteratur.

Sem Sandbergs roman passar som hand i handske det politiskt korrekta. Men skönlitteraturen måste våga strunta i konventioner och tidsanda – först då börjar den glänsa. I stället envisas Augustpriset med att premiera de böcker som följer mallen för “fin” litteratur slaviskt, utan minsta lilla bus eller ifrågasättande.

Författarskap som det gnistrar om börjar med att revoltera mot vad som förväntas av dem. Jag vet inte ens om vi har sådana författare i Sverige idag, förmodligen inte några utgivna av de dominerande förlagen. Där rådet det politiskt korrekta.

Litteraturens etablissemang i Sverige håller med sin likriktning på att ta kål på hela den svenska litteraturen, genom att kväva alla tänkbart nydanande författarskap. I detta förtryck deltar bokförlag, kulturredaktioner, pris- och stipendienämnder och alla andra kulturinstitutioner likvärdigt, med en homogenitet som inte släpper förbi något enda undantag.

Enahanda priser
Augustpriset delas ut av Svenska Förläggarföreningen, vilket säger allt. En lista över de senaste tio årens skönlitterära vinnarböcker och deras förlag visar ensidigheten:

2009: Steve Sem Sandberg, De fattiga i Lodz, Bonniers
2008: Per Olov Enquist, Ett annat liv, Norstedts
2007: Carl-Henning Wijkmark, Stundande natten, Norstedts
2006: Susanna Alakoski, Svinalängorna, Bonniers
2005: Monika Fagerholm, Den amerikanska flickan, Bonniers
2004: Bengt Ohlsson, Gregorius, Bonniers
2003: Kerstin Ekman, Skraplotter, Bonniers
2002: Carl-Johan Vallgren, Den vidunderliga kärlekens historia, Bonniers
2001: Torbjörn Flygt, Underdog, Norstedts
2000: Mikael Niemi, Populärmusik från Vittula, Norstedts

Idel Bonniers och Norstedts, dessutom mestadels etablerade författare med många år i parnassens strålkastarljus. Augustpriset har delats ut sedan 1989. Under dessa år har det skönlitterära priset tilfallit böcker från Bonniers 13 gånger, Norstedts sex gånger, övriga förlag blott två gånger!
Förvisso är Bonniers och Norstedts de största förlagen med den mesta utgivningen, men sannerligen inte till den grad som deras andel av Augustpriset skulle motivera.

Det är skandal. Kultursidorna håller tyst om detta för att deras skribenter antingen redan kommer ut på dessa två förlag eller drömmer om det. Dessutom är det Bonniers som äger en väldigt stor del av svenska tidningar.

Augustpriset går inte att ta på minsta allvar förrän det också kan tillfalla djärva själar utanför etablissemanget och dess organ. Fram tills dess är det bara de stora elefanternas sätt att prisa sig själva – och stimulera försäljningen genom detta falska jippo.

DN skriver om årets Augustpris här och här, Svenskan här, här, här, här, Aftonbladet här och här, Expressen här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Intressant?

7 kommentarer:

  1. Inte så att jag tar den slätstrukna kultureliten i försvar.

    Men finns det några rebelliska och roliga författare att ge priset till, då?

    SvaraRadera
  2. Mattias, det är just problemet jag nämner i texten: ju längre denna likriktning fortgår, desto mindre chanser att nyskapande författarskap ska träda fram. Du kan dock vara säker på att det ges ut många romaner på annat håll än via Bonniers och Norstedts, men de får så gott som ingen uppmärksamhet.

    SvaraRadera
  3. Jo, det är besynnerligt att De Stora förlagen prenumererar på Augustpriset. Dessutom tycker jag att så kallad populärlitteratur eller genrelitteratur bör kunna vara aktuell. Sem-Sandbergs skrivande i all ära, men någon som exempelvis Stieg Larsson *borde* ha kunnat vara aktuell för ett Augustpris. Ärligt talat: vem har betytt mest, Stieg eller Steve?
    (Och Stiegs böcker är inte dåligt skrivna, i motsats till Dan Browns som jag anser vara usla hackverk. Stieg har dessutom ett samhälleligt budskap.)
    Både Stieg och Steve kunde man f ö frekvent stöta på hos Skandinavisk Förening för Science Fiction i slutet av 70-talet/början av 80-talet. Stieg såg jag litet oftare, och kände ganska väl. Sedan försvann han från horisonten när han började med politisk journalistik. Steve redigerade ett tag SFSF:s fanzine SF-Forum. Jag minns från en av miniconerna SFSF arrangerade, hur han drog en riktigt bra version av Ugglas "Varning på stan" till eget gitarrackompanjemang. (Och Steves tre första romaner, 1976-77, var alla science fiction. Sedan skulle han bli "seriös" och menade att han "debuterade på riktigt" med De ansiktslösa 1987. Men han kom senare tillbaks litet till sf-genren med essäboken Stjärnfall, 2003.)
    Men nu virrar jag bort från ämnet Augustpriset. Dags att sluta.

    --Ahrvid

    Ps. Till alla: håll er underrättade om klimatforskarskandalen Climategate, som svensk media skamlöst försöker tiga ihjäl. (Men den lär explodera i deras ansikten förr eller senare.) Bra infositer: www.theclimatescam.se, www.wattsupwiththat.com, camirror.wordpress.com.

    SvaraRadera
  4. Stefan: Jo såklart. Det är sannerligen småttigt från de stora förlagens sida att så se till sitt eget - kortsiktiga - intresse, men värst beter sig ändå de stora tidningarna som väljer en okritisk hållning. En sak jag funderar över är var förlagen hittar läsare till all den slätstrukenhet. Finns det andra än de mycket väluppfostrade och lydiga som köper dessa böcker? Genererar de verkligen pengar åt förlagen?

    Bland prisen i listan vill jag dock undanta Niemis Vittula, som på sin tid var ungefär det du efterlyser, tycker jag.

    Ahrvid: Jag har inte läst Larsson och känner mig inte lockad, men senast häromdagen berättade familjens gynekolog/obstetriker långt här bort i fjärran land att han inte velat öppna tredje delen av milennietrilogin, eftersom han vet att det betyder att han inte kan fokusera på jobbet på en vecka... Låter prisvärt, tycker jag.

    SvaraRadera
  5. Jag läste hans bok om Ulrike Meinhof och blev lite besviken. Peter Englund retade upp sig på en nyckel i den boken, men jag tyckte att Steve hade misslyckats med helheten snarare än detaljerna. Det blev inte belysande faktafiktion och då kändes det lite bortkastad tid för mig att läsa den. Därför lär jag inte läsa den här boken, även om ämnet intresserar mig.

    Eller nu ljuger jag nog. Jag har ju läst alla andra utom en som du räknar upp, så jag lär väl läsa den här också :-) Vilket överraskar mig lite, eftersom jag inte betraktar mig själv som en person som läser så mycket skönlitteratur. Men jag är textknarkare, så egentligen är det inte så konstigt. Jag har läst alla dina böcker också, Stefan, tror jag. Av de augustpristagarna du räknade upp blev jag nog mest konfunderad över PO Enquists bok. Att någon kunde vara så frånvarande i sin egen självbiografi. Det fascinerade mig. Annars tycker jag Martina Lowdens "Allt" var en liten käftsmäll. Men den fick inget augustpris.

    För övrigt, apropå ghetton, så är jag fortfarande helt fascinerad av min knappt årslånga upptäckt att Sveriges enda judiska ghetto eller shtetl var belägen i Lund, stadsdelen Nöden. Det finns en bok om det också för den intresserade :-)

    SvaraRadera
  6. Anonym, tack för din intressanta kommentar. Om du har läst alla mina böcker så hör du verkligen till de gediget belästa :)
    Enquist har även jag svårt för. Mikael Niemis bok är väl den friskaste på listan ovan?

    Så Lund hade ett judiskt getto - det hade jag ingen aning om, fast jag läst en hel del idéhistoria just på Lunds universitet.

    SvaraRadera
  7. Ahrvid, på den tid då Steve inte var för fin för SF recenserade han sådana böcker åt Bibliotekstjänst. Jag har starkt för mig att han recenserade en av mina tidiga romaner. Kanske Alltings slut.

    SvaraRadera