Sjunga smärtan

Yazmina fick lämna i kvällens Idol, och nu har det svenska programmet tagit upp den sympatiska amerikanska traditionen med att låta förloraren sjunga sin sång till avsked. I den svenska versionen medges visserligen bara några takter innan eftertexterna tar över, men ändå.

Yazmina förmådde bara sjunga ett ord, sedan tog gråten över. Varför använde hon inte sången till att uttrycka sin sorg, och därmed låta sig inspireras av den?

Det är just därför som hon är en otillräcklig artist, och det delar hon med de allra flesta Idoldeltagarna. De försöker leka popidol men de förmår inte låta sina känslor – glädjefulla som smärtsamma – komma till uttryck i sången. Då är den bara ett skal av toner och ord.

Riktiga artister tar sats just i den inre smärtan och uträttar därmed storverk. Också om de pressas av en hård omvärld eller väldiga förväntningar, sjunger de rakt igenom denna rädsla och blåser därmed liv i sången.

Är det ingen som kan lära Idoldeltagarna det? Kanske går det inte att lära ut, just för att det är artisteriets kärna. Det är ingen teknik som går att öva in, utan själva motsatsen: ärligheten bortom all förställning.
Den är vad vi egentligen vill höra.