Schlager och Idol – same same...

I Idols schlageromgång gjorde Lars en parodi på hela grejen genom att parodiera den schlagersångare som ursprungligen gjorde hans låt (Claes-Göran Hederström: "Det börjar verka kärlek banne mig", från 1968). Det var en utmärkt väg ut ur det enkla faktum att Lars hatar schlager och har all rätt till det.
Men en parodi på schlager i Idol är tautologisk: Idol som programform är föga mer än en parodi på Melodifestivalen.

Ändå lyckades han få Idoljuryns Laila Bagge att tända snett – fast hon redan i början på programmet hade markerat att schlager sannerligen inte är hennes grej. Hon slapp sjunga, så hur kunde hon klandra en som "nödd och tvungen" gjorde det bästa av situationen?
Idol är ett skämt, en fredagsunderhållningsgrej. Laila blev sur som om någon hade hädat, som om det vore i en kyrka.
Lars har integritet, som varje riktig artist. Heder!

Annars var det Kevin som lyckades ojämförligt bäst. Han sjöng "Lyssna till ditt hjärta" med hela hjärtat, och lyckades på något märkligt sätt få schlagern att låta som en riktig sång. Han klämde fram en upplevelse ur det där liket, som man klämmer fram det sista ur kaviartuben under en desperat frukost.

Johan Palm var i vanlig ordning glänsande, mer än juryn eller Aftonbladets Martin Söderström någonsin kan fatta. Bara låtvalet var genialt. Magnus Ugglas "Johnny Rocker" från 1979, som på den tiden var Ugglas sätt att så att säga göra en Lars. Uggla kom på sista plats, vilket vid den tiden var det allra mest hedervärda.
Johans version var lika respektlöst frodig som Ugglas original, och en precis lika hedervärd hantering av situationen.

Kul att Idol alltmer blottlägger konflikten mellan det cyniska produktionsteamet och artisterna. Det dramat är mycket mer spännande än själva tävlingen om en förstaplats som snarast är en säker grav för en artist.

Läs även andra bloggares åsikter om Johan Palm