Bowie möter Johnny Rotten

Jag borde för en gångs skull stå över att skriva om Idol, men den där lilla rackaren Johan Palm gör det omöjligt. Han överraskar varje gång med att vara mer än man kunde begära.

Den här gången gjorde han en rent kusligt intensiv version av Abbas "The winner takes it all", där han ogenerat lät sin målbrottsröst spricka i de utdragna tonerna, och därmed fyllde sången med så mycket smärta och vånda att den lyfte långt över vad Björn och Benny kunde ha anat när de skrev den.

Juryn muttrade bara något om målbrott, och närmast gnydde på att han har så många fans. Var det inte en idol de skulle leta upp?

Det underligaste är att varken juryn eller alla dessa massmediatyckare känner igen idolämnet ens när det på Johans oefterhärmliga vis slår dem i ansiktet. Hans egenheter stör deras konformistiska principer för hur Idol-idoler ska vara: skönsjungande figurer som inte retar någon alls. Sömnpiller, med andra ord.

Man kan inte vara allas idol. Artister som är älskade är också hatade. Och de måste våga riskera det, om de alls ska få någon att lyfta på ögonbrynen. Johan verkar helt införstådd med det, fast han är så ung och bara sjungit i Mjölby eller vad det var.

Och se hans mod: En gång hade han glasögon, nu hade han rött nagellack. Ungdomlig uppnosighet och respektlöshet. Han har karisma som en ung Bowie och Johnny Rottens attack i sitt sätt att kasta sig över låtarna.
Vad mer kan man begära?

Det allra sömnigaste skivbolag skulle kunna göra stjärna av honom, eftersom han redan har gjort det själv. Men frågan är om de begriper det. De letar väl fortfarande efter en ny Carola. Gubbigheten styr på skivbolagen, precis som på TV4.

Läs även andra bloggares åsikter om Johan Palm