Sydsvenskans politiska chefredaktör Heidi Avellan ondgör sig med viss rätt över sverigedemokraterna och Danmarks invandringspolitik – men hennes argument är minst sagt krystade.
Hon menar att en befolkningsökning är bra för landets ekonomi, men avfärdar argument om invandringens höga kostnader med att det inte går att sätta prislappar på människor.
Och hon är riktigt otäck i sin demokratisyn när hon menar att de övriga partierna är skyldiga att isolera sverigedemokraterna, även om de väljs in i riksdagen – som om vår rösträtt bara ska gälla när vi röstar på “rätt” partier. Det motiverar hon med:
“Sd har en värdegrund helt olik andra partiers. Oavsett problemet är lösningen ‘stoppa invandringen’ – eller värre: det är inte invandringen Sd är emot, utan invandrarna. En sådan människosyn måste varje anständigt parti ta avstånd ifrån.”
Hon har fel på båda punkterna: Sd har förstås åsikter (oroande reaktionära sådana) även om helt andra frågor än invandringen, och de har många gånger uttryckt att de är emot invandringspolitiken och inte invandrarna.
Inte för att jag kan föreställa mig att jag någonsin röstar på dem, men Avellans avfärdande på felaktig grund av såväl ett politiskt parti som alla röster de får, är ett minst lika allvarligt hot mot demokratin.
Dessutom är det just hennes opportunistiska indignation och vägran att tackla de frågor Sd gjort till sina, som är skälet till att Sd för varje år får allt fler sympatisörer.
När medborgare upplever att deras oro ignoreras eller till och med fördöms av överheten, då vänder somliga av dem sig till ytterlighetsrörelser. De tvingas till det.
Så Heidi Avellan och hennes likar bidrar till att värva röster åt sverigedemokraterna. Jag tror inte att hon bryr sig om det. Hon och många andra med samma retorik vill först och främst visa att de själva tar avstånd från invandringsmotståndet – men har inget intresse av att diskutera de bakomliggande politiska och sociala problem som faktiskt finns.
Det är inte bara ansvarslöst. Det är rätt korkat också.
lördag 20 september 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Med politiska fiender som Fp, M och S så behöver Sd inga vänner. De gör om samma misstag som man redan gjort i Norge och Danmark. De har inte lärt sig någonting.
SvaraRaderaJag tror inte att de ens vill lära sig. De är alltför upptagna av att slå sig för bröstet med de rätta åsikterna.
SvaraRaderaDante skrev nåt i stil med att de neutrala, det är de som kommer allra först till helvetet. Jag översätter det i den här kontexten: De som hukar bakom det politiskt korrekta och vägrar att bekänna färg.
SvaraRaderaNej, tacka vet jag då en stollig sverigedemokrat - för stolliga är de överlag, det kan jag inte tycka bli att tycka. Men passion är att föredra framför feghet. Ungefär som Gandhi lär ha sagt, nämligen att om valet står mellan våld och passivitet, då är våld att föredra. Icke-våld och pluralism är bättre, men värst av allt är feghet och lättja, själens tvådda händer.
Tack, Stefan, det var intellektuellt hederligt skrivet av dig. Jag förstår att du inte delar sd:s åsikter, men det är ändå glädjande att det finns människor som inte stoppar huvudet i sanden som denna Heidi Avellan. Hoppas att du inte ryggar tillbaka nu när du får beröm av en sd:are. Även om vi har olika åsikter måste vi kunna föra en saklig debatt. Personer som Avellan är farliga för vår demokrati.
SvaraRaderaHej Tobias!
SvaraRaderaInte ryggar jag tillbaka, inte :)
Du vet ju vad Voltaire sa om yttrandefriheten, men det officiella Sverige backar från den principen så fort något sägs som strider mot dess övertygelse.
Det blir riktigt knasigt när folk som säger sig kämpa för tolerans visar intolerans mot några för att de anser dem intoleranta.
Jag undrar vad Voltaire hade sagt om det.
Voltaire hade skrattat gott, tror jag, och det kan förresten även vi kosta på oss att göra. Tänk att människan ALDRIG LÄR SIG. Eller gör hon det, fast först efter MÅNGA fall till marken och dyrköpta blåmärken?
SvaraRaderaFast... konstigt är det ju ändå inte att den sortens felslut som du exemplifierar, Stefan, uppstår. Inte om man utgår från den psykologiska mekanism som psykologerna kallar PROJEKTION, i skolgårdsversion känd som "den som sa det han var det". Om vi är riktigt in i bänken snåla och inte vill vidgå det, vad gör vi: jo, störs av andra människors snålhet. "Den som först kände det osa / kom det ofta från egen dosa." hette det i min familj apropå fisar. Klar att en intolerant person, som av en eller annan anledning inte vill vidgå denna själsliga defekt, ger sig på andra och anklagar dem för just intolerans. Det är ju så vi gör, vi människor!
SvaraRaderaDetta gäller också Sverigedemokrater... Allt missnöje med människor från andra kulturer gäller som regel dem själva, tror jag. Folk som lever i harmoni med sig själva har knappast problem med sina medmänniskor, oavsett hudfärg, härkomst eller fysisk skapnad. Jag har förresten själv sett hur rasister i vänskapskretsen haft problem med sig själva när de börjar må bra; oviljan mot andra blir då svår att uppehålla. Vilket dilemma!
När jag var en liten pojk sa mamma till mig:
SvaraRadera- Folk klagar mest på sina egna fel.
Vi är sociala djur och vill vara så rätt, men det är inte lätt. Därför låtsas vi, och så omger vi oss med människor som låtsas som vi.
Det kunde bli en sång...
"Folk klagar mest på sina egna fel" - den var bra, den ska jag försöka komma ihåg. Tänk om vi alla och i alla lägen kunde komma ihåg det; det vi stör oss på är som regel - OSS SJÄLVA. Det fina med det är att man har instrumenten och makten att kunna göra något åt det! Så kan man sedan med tacksamhet tänka på medmänniskan som med sitt störande beteeende påvisade var stenen skavde.
SvaraRaderaTänk på det, sverigedemokrater!