Finanskrisen just nu har ett eko av dot-kom-kraschen i början på detta millennium, av den svenska bankkrisen i början på 1990-talet, och så vidare tillbaka till börskraschen 1929.
Kapitalistisk ekonomi är så hejdlös att den då och då krisar. Staten får betala räkningarna, eftersom de gigantiska vinster som gjordes under de måttlösa åren är försvunna.
När kongressen sa nej till räddningsplanens 700 miljarder dollar var det knappast bara med det stundande valet i åtanke. Den amerikanska traditionen hyllar vars och ens möjligheter att bli rik – men hävdar därmed också risken att bli fattig.
Kongressen är klok som visar stor ovilja att skänka en massa statliga medel till en finansbransch som utan minsta eftertanke strött pengar omkring sig i hopp om att de för alltid ska växa – fast en enkel analys för länge sedan kunde berätta att det måste spricka.
Förmodligen har det gått så långt att staten ändå måste släppa till medel – såväl i USA som i många andra länder. Men den borde göra det med sträng urskiljning och varaktiga krav på ett större framtida ansvar hos marknadens aktörer.
Kommunism fungerar inte. Ej heller en renodlat kapitalistisk ekonomi. Vi lever i en värld som bara överlever med en sansad blandekonomi.
Men staten kan inte bara betala räkningarna. Den måste också ställa krav, för att detta inte ska upprepas igen och igen, med vidunderliga kostnader för statskassorna och därmed medborgarna.
Marknadens aktörer måste avkrävas ansvar och ett långsiktigt handlande som inte bara ser till den omedelbara snöda vinningen.
Här skriver DN, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Sydsvenskan om finanskrisen.
Läs även andra bloggares åsikter om finanskrisen
Ja vilket dilemma. Om kapitalisterna inte får känna svedan i skinnet så lär de stå beredda att blåsa upp en ny bubbla på nolltid, kanske än värre än den nuvarande. Och om staten inte räddar dem när det svidit lagom mycket så går kanske hela rasket upp i rök, och vi med dem. Vem kan designa en lagom skrämselhicka?
SvaraRaderaSjälv fascineras jag över människans omställningsförmåga. Vem har inte njutit av filmer à la Titanic, där man i ena stunden finklädd skålar med kristallglas och i nästa stund drar på sig en fiskartröja för att gå i livbåt - gärna lugnt och resignerat - "now we are all at our one" eller vad det brukar heta.
Jag märker hur jag redan letar så smått i tankarna efter en plats att plantera potatis... Det finns ljusglimtar även i det perspektivet. Om inte annat får vi kanske historier att berätta för barnbarnen; inte är lagomheten mycket att komma med i det avseendet.