Jag är alltid nyfiken på vad Per T Ohlsson ska skriva om i sin söndagskrönika på Sydsvenskan. Det är allt han gör för tidningen numera, och han förvaltar tiden han har på sig synnerligen väl.
Idag handlar hans text om de ökande ekonomiska orättvisorna i vårt samhälle. Klyftan mellan rika och vanligt folk bara ökar. Det är i sig ingen mardröm – men nu är det en väldigt stor del av svenska folket som har det så knapert att de har så gott som inga ekonomiska marginaler.
Tell me about it...
Den ökande klyftan är ett resultat av de senaste decenniernas politiska kurs, förstås – inte bara i Sverige. Det började väl med Reaganomics på 1980-talet. Det var plötsligt Ok att tänka kapitalistiskt, och låtsas att alla som vill kan bli rika.
Att en moderat regering tänker så är vad man kunde förvänta sig, men att socialdemokraterna dansar med är skandal. De har slutat med fördelningspolitiken och kastat strävan efter jämlikhet till förmån för jämställdhet: kvinnliga miljonärer ska minsann ha det lika bra som manliga miljonärer. Manliga sjuksköterskor ska minsann tjäna lika lite som kvinnliga sjuksköterskor.
Per T Ohlsson pekar ut en stark orsak till att svenska löner knappast räcker till: den hårda beskattningen. Svenska skatter och avgifter på arbete är cirka 50% över genomsnittet i EU.
Nå, mycket av detta går tillbaka till befolkningen i form av bidrag, samhällsservice osv. Av de 6,8 miljoner som genomsnittssvensken betalar i skatt under sin livstid går 5,6 miljoner tillbaka. Det är 82%.
Alltså är det inte ens en femtedel av våra skatter som helt går vår egen näsa förbi. Det kan väl ingen klaga på?
Den stora orättvisan ligger i att skattetrycket står i omvänd proportion till människors privata ekonomi: Ju mindre man tjänar, desto större andel av sina inkomster betalar man i skatt.
De rika kommer undan, utan att ens behöva anstränga sig särskilt. Det må vara dem väl unt, men inte på bekostnad av en stor majoritet som knappt lyckas få lönen att räcka till mat och de månatliga räkningarna.
Det är hög tid att blottlägga klassamhället.
Mm... Men det finns ett krux, Stefan... Offentliga strukturer tenderar att stelna. Inkompetensen tenderar att krypa uppåt i icke konkurrensutsatta strukturer; PK-poäng ger bra jobb, fjäsk för chefen ger bra jobb... Och så fort inkompetensen fått fotfäste så sprider den sig snabbt, eftersom en dålig chef ogärna vill bli genomskådad utan ser till att omge sig med inkompetenta medarbetare. Till slut står vi där med en offentlig sektor som inget törs och inget åstadkommer. Detta är mer än teori; finns det någon lärare eller landstingsanställd som inte känner igen sig i händelseförloppet?
SvaraRaderaJag säger inte att de privata näringslivet är fritt från denna sjuka, vilket inte minst den pågående bankkrisetn tydligt visar. Men den krassa ekonomiska verkligheten utgör dock ett något sånär fungerade incitament för kompetens.
Hur låter man friskt vatten skvalpa genom de offentliga strukturerna så att de fortsätter att fungera även många år efter att de har skapats?
Jag argumenterar verkligen inte för planekonomi och förstatligande. Men det är mycket beklagligt att klassamhället ignoreras - därmed ökar orättvisorna.
SvaraRaderaOk... men hur gör man då i detta val mellan pest och kolera. Du skriver att det mesta av skattepengarna går tillbaks, men i vilken form går de tillbaks? Jo, i form av ineffektiva offentliga verksamheter, i stor utsträckning. Oändligt rapportskrivande inom sjukvården; är det att få tillbaka? Du skrev själv häromdagen om inaveln på SVT, vilket ytterligare illustrerar dilemmat.
SvaraRaderaSå... om både fri marknad och planekonomi är förkastliga... Vilka alternativ återstår? Själv lutar jag åt att kapitalismen är lite mindre dålig, men det är inget jag hoppas upp och sätter mig på.
För handen på hjärtat, Stefan, vad är det att vara emot kapitalism, om inte att vara för planekonomi? Gives något tredje?
SvaraRaderaJa, det gives ett tredje: blandekonomi, som är realitet i så gott som varje land på jorden.
SvaraRaderaMen klassamhället finns i alla tre sorters ekonomi - och är lika illa överallt.
Jo det förstås, men att vår diskussion rör sig inom blandekonomins ram tar jag för givet. Ingen av oss förespråkar väl vare sig ren kapitalism eller ren socialism. Jag menar bara att socialismen tenderar att komma alltför lätt undan i diskussionen om de båda systemens människovänlighet. Kapitalismens girighet lyser i ögonen, den är lätt att se. Men socialismens högmod är svårare att genomskåda. Den syns i det alltför stora omhändertagande som i vårt land leder till tusentals - ja, hundratusentals utrangerade individer som det antas vara synd om. Att de samtidigt som de fått sin försörjning tryggad genom att sjukskrivas också har berövats en stor del av sin värdighet som ansvarstagande individer, ja, det är ett problem som alltför ofta föregås, menar jag. Socialdemokratin lider av åkomman MEDBEROENDE, som ställer till hisklig skada, inte bara ekonomiskt utan andligt och emotionellt. Högmodigt stagar man upp dem som gör allt för att falla, och som har rätt att göra det - de gör det för att nå botten, för att kunna resa sig igen. Många av oss måste landa hårt för att vakna, jag hör själv till dem som har behövt dunsa i ordentligt för att börja ordna till mitt liv. Socialarbetaren blir hjälte, men för att det ska fungera måste den omhändertagne acceptera offerrollen - och den är sällan lätt att komma ur. Det är en sjuk symbios där båda parter mår lika dåligt.
SvaraRaderaNej, valet mellan pest och kolera är inte lätt. Det förvånar mig att du, så haj som du är på taoism, så kategoriskt tar ställning för den socialistiska värdegrunden, blind för dess andliga omognad. Personligen röstade jag blankt vid senaste valet, men som neutral blir jag kanske den förste att brinna i helvetet, som Dante sa nåt om?
Läge för ett förtydligande kanske: självklart är många sjukskrivna verkligen arbetsoförmögna. Men många av dem är det inte i den grad som det antas, och många andra är det inte alls. Och då menar jag inte att de cyniskt försöker sko sig på systemet; tvärtom prackar systemet mer eller mindre på många en sjukroll. Eller har jag missuppfattat något väsentligt?
SvaraRaderaVad jag försökte förklara var att jag inte alls diskuterade kapitalism kontra socialism. Klassamhället finns i båda.
SvaraRaderaDu argumenterar som om jag hade tagit socialismen i försvar. Inte alls.
Utan ett envetet jämlikhetsarbete - oavsett politiskt system - tenderar de rika att bli rikare, på bekostnad av de breda folklagren, som då får det allt knaprare. De mäktiga är de som kan roffa åt sig, och därför blir rikare.
Det gäller i kapitalism och i socialism och kommunism och allt vad det heter.
I de flesta stater råder en blandekonomi, där skillnaden är ganska liten mellan höger och vänster. Då blir diskussionen om politisk hemvist på höger-vänsterskalan bara ett sätt att mörka klassamhället, där de stora orättvisorna ligger.
Sammalunda med jämställdheten: Rika och mäktiga vill hellre prata jämställdhet än jämlikhet, för det ändrar inte ett dugg på de värsta orättvisorna.
Ett exempel:
Löneskillnaderna mellan män och kvinnor med samma jobb är idag i Sverige sådär 5-10%. Jämför med de astronomiska skillnader som råder i lön mellan olika yrkesgrupper.
Klart att de högavlönade grupperna hellre diskuterar kön än klass.
Det har gått så långt att många använder jämlikhet och jämställdhet som om de vore synonymer, och bara handlade om kvinnans rätt.
OK... Det är kanske jag som går i fällan och tar gängse kategorier för givna. Klassamhälle inom ett socialistiskt system, så är man inte van att tänka, eller det brukar benämnas annorlunda... men visst har du rätt.
SvaraRaderaMEN - vad kan man göra åt det? Min livserfarenhet (sådär en femton år mindre än vad du har samlat på dig, förvisso) säger mig att all utveckling sker på individnivå; det är JAG som måste vara sann, våga gå till botten med mina önskningar och behov för att leva i konsekvens med mina ideal, medan samma tankesätt på kollektivets nivå hamnar i floskler och löst prat. Slutsats: personlig utveckling bär frukt också på det samhälleliga planet, medan politiskt engagemang inte i någon högre grad utvecklar oss, eftersom vi tenderar att stirra oss blinda på det som ligger utanför oss själva och missa det som innerst inne angår oss. Jag tror helt enkelt inte att klassamhället går att avskaffa med traditionella politiska instrument och kategorier. Jag tror också att pengar är ett tveksamt mått på vad det hela handlar om; icke helt irrelevant, men absolut inte måttet på om allt står rätt till i samhället eller inte.
Marx menade att kapitalismen skulle övergå i proletariatets diktatur, som slutligen skulle övergå till det klasslösa samhället.
SvaraRaderaVi får se, men håll inte andan...
Det är säkert ofantligt svårt att avskaffa klassamhället, men om det inte aktivt motarbetas går det in absurdum - och det leder till stort lidande för väldigt många människor.
Därför är jag oroad av att klassamhället knappast ens diskuteras numera, som om det redan vore avskaffat.
Hej Stefan,
SvaraRaderavisa gärna med ett räkneexempel hur du får fram att andelen inkomstskatt är högre i de lägre inkomstskikten. Mig veterligen är det precis tvärt om. Vi har ju en progressiv inkomstskatteskala.
En mycket klok väninna, finska, har delat med sig av sitt valspråk här i livet, som hon själv i sin tur snott från en tungsint (eller kanske bara realistisk) psykolog som åkte runt i Finland och gav föredrag, alltid inväntande publikens absoluta tystnad, alltid inledande med orden:
SvaraRadera"Det är INTE lätt."
Det är fanimig inte lätt. Men det är ju för att gud har konstruerat världen på det viset; för att vi ska tvingas anstränga oss att finna den tunna öppningen, att promenera på den slaka linan. När vi lyckas med det, om så bara för några ögonblick, ja då uppnår sann värdighet. Vi blir rent gudomliga för en liten stund.
TS: Stefan Stenudd är ute och cyklar. Hur mycket man än vrider på siffrorna så går det inte att räkna fram att lågavlönade betalar en större andel skatt än högavlönade.
SvaraRaderaPå inkomster upp till brytpunkten betalar man ca 32 % kommunalskatt, därefter 20 % till och i det översta inkomstskiktet ytterligare 5 procent. Dessutom tillkommer grundavdrag och jobbavdrag, som minskar procentsatsen i första hand för lågavlönade.
En lågavlönad kommer alltså att betala högst 32 % skatt och en extremt högavlönad 57 %.
Sedan tillkommer den dolda skatt som arbetsgivaren betalar in, vilket gör att de lågavlönade betalar nästan 50 %. Det är åt h-e för mycket.
/Ingemar
Till TS och Ingemar:
SvaraRaderaDet är siffrorna före avdrag. Högavlönade har resurser och möjligheter till betydande avdrag, så i realiteten är det lätt för dem att komma undan med en skatt som är en betydligt lägre procent av deras inkomst.
Det är vad jag menar: Vad folk verkligen betalar i skatt.