Bruno K Öijer lever!

Poesi brukar vara litteraturvetares knep för att både på ett pretentiöst och ändå bekvämt sätt leka författare. Dessutom är dessa så kallade poeter ofta kritiker, som i tidningarna skriver spaltmeter av högtidliga hyllningar till varandra.

Men det finns några enstaka undantag. Ett av dem är Bruno K Öijer, som av livsnödvändighet skriver en poesi som brinner, skimrar, skrämmer, svider och berusar. Hans sprakande ordflöden är hypnotiserande, kanske för att de är än mer sprängfyllda mellan raderna.
För att inte tala om hans besatta scenframföranden av dem.

Med modernt ordval kanske han kan beskrivas som EMO. I så fall super-EMO.

Han har just kommit ut med en ny diktsamling. Det sker inte ofta. Sedan debuten 1973 har han bara fått ur sig en handfull böcker – en snålhet som inte bara visar mödan med vilken de tillkommer, utan också allvaret med vilket han håller orden tillbaka, fast de flödar så lätt för honom.

Den nya diktsamlingen heter Svart som silver. Smaka på det.
Kan du se det? Den kalla svärtan i silvrets blänk, döden i den skönaste inramning. Inte guld – det är vulgärt, likaså dess svärta. Silvrets svärta är stramt renlärig, en ordning som inte tillåter avvikelse, och ändå – eller just därmed – en glimt av kaos.

Livet svider och alla ytor, oavsett hur sköna, är förrädiska. Då är det en tröst att sådana som Bruno K Öijer fortfarande mäktar att se igenom dem. Så låt dig förföras, rentav våldtas av Bruno K Öijers poesi. Det är katarsis. Skuggorna blir därefter faktiskt mjukare. Ibland blir de till och med musik.

Bokreleasen har med all rätt uppmärksammats i media. I Sydsvenskan har dess nya kulturchef Rakel Chukri gjort en intervju med Öijer, som märkligt nog inte finns på deras hemsida. Där ser jag dock en gräns för hennes annars imponerande klarsyn. Hon frågar om han är en outsider, om hans posei är politisk eller feministisk – men hon frågar sig inte vad hans dikter säger bortom sådana ytliga kategorier. De måste läsas för sin egen skull, inte genom någon mall.

I samma tidning har Andreas Brunner recenserat boken och påstår att Öijer med åren har tonat ner knytnävsviftandet – men kanske har näven i stället hårdnat? I DN är det Åsa Beckman som skrivit en skälvande och närmast lyrisk recension av boken. Här är DN:s intervju med honom, som handlar mer om hans civilisationssyn än hans bok, men det är sannerligen också läsvärt. Här är Svenska Dagbladets recension och intervju.
Boken hittar du till exempel här.