Andra öron, annan dövhet

Jag var mer nyfiken på nya Idol-juryn än min stolthet ville medge. De är skojiga och de är onekligen duktiga på en annan och relevantare dimension av populärmusiken än förra juryn låtsades behärska.

Framför allt har jag kul åt att de inte kan hålla tyst vid auditionerna. De trummar på sin bänk och sjunger små falsettstumpar i kör – det märks att de liksom tänker en hel skivproduktion när de lyssnar, även om sångaren i fråga gör en ganska blek insats. De lyssnar uppenbarligen efter mer än blott förmågan att kunna sjunga rent, som förra juryn var dum nog att hela tiden haka upp sig på – som om det någonsin spelat roll i popmusiken.

Men jag blir också förbryllad av vad de låter gå sig förbi. TV4 lägger upp samtliga provsjungningar på sin Idol-hemsida, och där botaniserade jag under de nattliga timmarna. Några guldkorn var det alldeles obegripligt att juryun inte lät gå vidare – medan flera som fick guldbiljetten var både färglösa och alldeles för vanliga.
Kolla t.ex. denna innerliga version av "Ain’t no sunshine", framförd av Simon Sahlström. Han ser dessutom ut som en Idol – i alla fall enligt TV-programmets estetik...

Kanske hör de något som mina öron inte registrerar, eller är de precis lika osäkra som alla andra i branschen på vad som egentligen slår an. Det finns inga fungerande recept för idoler. Alla som påstår annat bara bluffar. Branschen innehåller hur många bevis som helst på det.
Till exempel det kalla faktum att ingen av de svenska Idol-vinnarna har blivit någon varaktig framgång.