Cynisk spekulation i självmord

Jag såg Uppdrag Granskning, SVT:s undersökande program som letar skandaler i folkhemmet. Karin Mattisson gjorde allt vad hon kunde för att skylla självmord på så kallade självmordssiter, där folk chattar självmord med varandra och tipsar om säkra metoder att ta livet av sig. De hejar på varandra att ta steget.

Visst är det makabert, och garanterat att få TV-publiken att spärra upp ögonen. Men ett samhällsprogram på TV måste också låtsas att de inte alls jagar sensation och tittarsiffror, utan gör någon moralisk samhällsnytta. Då måste de framställa självmordssiterna som om de driver människor till självmord. Det återstår att bevisa.

Karin Mattisson gjorde inget som helst försök att bevisa det, fast hon ägnade hela programmet åt att på det mest infama vis hävda det. Naturligtvis tog hon sörjande och förfärade föräldrar till hjälp.
Allvarligt talat – föräldrarna är alltid de första att desperat hitta skyldiga utanför hemmet och familjen.

Men man tar inte livet av sig för att man råkat hamna på en självmordssite. Sådana lockar bara människor som allvarligt överväger saken, och det gör de förstås av helt andra skäl – ofta just kopplade till hem, familj och privatliv.

I den vackraste av världar skulle självmordssiter i stället vara hängivna åt att försöka övertyga besökare om att inte ta livet av sig. Frågan är dock om de då alls skulle få samma besökare. Vårt samhälle har många resurser för att hjälpa folk förbi svårmod och självmordstankar. Ändå sker självmord.

Vill Karin Mattisson hävda att självmorden ökat sedan självmordssiterna kommit? Annars faller hela hennes försök att klandra dem. I själva verket har självmorden i Sverige minskat i stadig takt de senaste decennierna, vilket Karin Mattisson förstås aktade sig för att gå in på.

Jag undrar också om hon besvärat sig med att undersöka om självmördarna besökt siter som försökt tala dem ur det, och som misslyckats med den saken. Det vore ju självklar undersökande journalistik, om hon alls vore ute efter sanningen i ärendet. Förmodligen snokar potentiella självmördare lite överallt på internet efter sidor om självmord – oavsett deras inriktning.

Hon struntade förstås också i att prata med de många självmordsbenägna som besökt självmordssiter och ändå inte tagit livet av sig.

Hon har inga som helst belägg för att självmordssiter leder människor att begå självmord. Hon är bara ute efter en skandal att röra upp och förgylla sig själv som journalist. Hon spekulerar i självmord, mycket mer än de som driver självmordssiter – för hon är inte på minsta sätt själv upptagen av tanken. Hon bara gottar sig över att göra TV om ett brännande ämne. Cynisk spekulation.

Alltför många journalister tar till moraliska brösttoner men är i själva verket fullständigt nattsvart cyniska i sitt arbete, med enda uppsåt att skapa sensation och därmed göra sig ett namn.
Karin Mattisson visade med detta TV-program prov på det allra sämsta i journalistiken, när hon tänjde, trixade och filtrerade för att förvränga verkligheten till vad som passade hennes spekulativa syfte. Vedervärdigt.

Här och där kunde hon inte hålla skadeglädjen borta från sitt ansiktsuttryck, när hon snärjde en självmordschattare som var naiv nog att ställa upp på en intervju, eller när hon med sina försåtliga frågor fick sörjande föräldrar att säga precis det hon ville.

Självmord är en stor tragedi, som det talas alltför lite om och som ingen vill ta ansvar för. I detta tabu tror jag att självmordssiter nog kan råka knuffa en och annan vankelmodig till handling – men betydligt oftare hjälpa en ohjälplig självmördare till det avslut som han eller hon helst önskar sig, och många många fler till ett läkande katarsis, så att de efter att ha umgåtts med tanken så konkret faktiskt kan lämna den bakom sig.