Slutet på Departed

Jag har just sett Martin Scorseses gangsterfilm The Departed på DVD. Om du ännu inte har sett filmen men tänker göra det: sluta läsa här, för jag avslöjar en del om handlingen.

Alla dör på slutet – och fort går det. Som en klassisk tragedi, typ Hamlet eller Romeo och Julia. Men till skillnad från Shakespeares dramer är The Departed rena röran på slutet. Man får intrycket att budgeten tog slut och det var bråttom att gå i mål. I själva verket är det nog Scorseses mörka världsbild som spökar – han står inte ut med slut som kan tolkas som att det är något bra med världen.

Följden blev en dramaturgisk kullerbytta. Eftersom alla dör, helt utan mening, kan man inte annat än undra varför man över huvud taget brydde sig om att se filmen. Man möter eftertexterna med frustrerad och irriterad anda.

Dramaturgin, som har varit oförändrad sedan de gamla grekernas dramer, kräver en process genom filmen – en kamp mot en lösning eller en insikt. The Departed gav ingendera – annat än att alla inblandade blev ihjälskjutna. Det säger inget alls, utom hur "trigger happy" amerikansk film är.

Matt Damons roll var nog den som kom närmast att vara filmens huvudkaraktär, protagonist, men han var samma svekfulla skurk hela tiden, så där hände inget alls. Sammalunda var Leonardo di Caprio hjälte rakt igenom och Jack Nicholson samma härliga skitstövel som vanligt.

Hur kan en så erfaren regissör som Scorsese klanta sig så pass med den grundläggande dramaturgin? Kanske tror han sig stå över den. Hybris i modern tid.
Det gör han inte.


Här är filmen som DVD på CDON.