Bara tre procent av alla däggdjur behåller samma partner livet igenom – och människan är inte ett av dem. Det naturliga för oss är att skaffa flera partners och variera från gång till annan.
Det berättar en ny bok, Myth of Monogamy, enligt Aftonbladet.
Det trogna, livslånga äktenskapet är en social konstruktion, ett påfund som omgärdas av moral och tabuer – men egentligen saknar mening i vårt moderna samhälle. Att folk strävar efter det beror blott på att vi har en mani att försöka göra det som förväntas av oss. Men vi lyckas inget vidare, och trivs sällan med det.
lördag 31 maj 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
En av dessa eviga frågor... Vara ihop eller ej vara ihop, med allt vad det innebär... (Du vet en annan är skytt, det vet ju du vad det betyder Stefan... Frihetsnarkomani...)
SvaraRaderaKruxet i vår tid, som tillkommer diskussionen du tar upp, är i mitt tycke översexualiseringen. Gandhi lär ha tyckt att våld är att föredra framför passivitet... men mer eftersträvansvärt var ändå ickevåld. Är det inte på ett liknande sätt med sex... Att mycket sex och som man säger fritt sex är att föredra framför sexuell hämning och förnekande... Men att det därifrån går en väg till en mer sparsmakad och andligt inriktad sexualitet, där kanske rentav avståendet blir ett uttryck för sin motsats, på lek kan vi kalla det mazsex.
Många använder sex som ångestdämpande medel - jag har själv gjort det - och då är det som med vatten eller vad som helst i övermått; man blir förgiftad av det.
Talar jag alldeles bredvid ämnet nu? Frågan gällde från början mono-/polygami.
Mattias, filosoferar hemvävt ifrån Chile
(där jag tyvärr inte kommer åt att träna Aikido; finns inte i stan där jag bor)
Ja så skulle man kunna kalla det, men det var maxsex jag ville ha sagt. Avstående som uttryck för sin motsats; ett sätt att grabba essensen av det hela. Nyfiken på den tanken efter att ha läst om seglaren Roger Nilssons kamp mot sitt sexberoende... strongt gjort av den gamle sjökaptenen.
SvaraRaderaMattias igen
Jag vägrar tro att livslång kärlek inte existerar, att trohet är emot vår natur. Det är bara svårt att hitta den livslånga kärleken!
SvaraRaderaHade jag skrivit den här kommentaren för ett år sedan, skulle jag 100%-igt instämt i det som sägs om att monogamin är en myt.
SvaraRaderaJag har emellertid träffat en kvinna som vänt upp och ned på mina föreställningar därvidlag. (Ja, förhållandet är mycket uraniskt till sin natur, hehe..), så nu får jag nog hålla med Marie i hennes kommentar. Dessutom förstår jag äntligen vad min salig mor talade om när hon framhöll att man faktiskt kan hitta "den rätta/
rätte" och leva i ett lyckligt monogamt förhållande. Om det stämmer på alla fronter, tappar man helt enkelt intresset för tillfälliga förbindelser utanför relationen!
---
Jaså, Stefan, du huserar i Malmö nuförtiden? Inte undra på att man aldrig ser röken av dig! :) Själv bor jag på Gotland sedan ett halvt Saturnusvarv tillbaka.
Vi har träffats ett par gånger för en evighet sedan i samband med att du höll föredrag om astrologi- en gång i Hedemora och en gång i Tumba- och följde upp med diskussioner över en bärs eller två efteråt. :) Hoppas världen lever väl med dig!
Vi ses och hörs förmodligen!
Kul att ämnet engagerar :)
SvaraRaderaSam, samtidigt som jag gratulerar till den stora kärleken, så vågar jag försiktigt påstå att efter ett år är det lite tidigt att kalla den evig...
Å andra sidan, på Gotland måste den frodas. Och visst kan man vara så kär (en tid) att man inte har en tanke på otrohet.
Marie, jag är inte säker på att livslång kärlek och trohet är varandras förutsättningar. Nog kan vi älska en del människor hela livet, men det betyder inte att vi inte kan älska andra.
Kärleken är inkluderande till sin natur, inte uteslutande.
Mattias, du har nog rätt i att vårt samhälle är översexualiserat - men i den meningen att det moraliseras en massa om sex, fast sex egentligen inte har med moral att göra.
Ämnet släpper inte taget om mig. Moralism säger du... Men vad är moralism? Det är för mig när vi ställer krav på varandras beteende och känsloliv, på ska vi kalla det andliga grunder. Vilket brukar sluta med den djupaste oandlighet, eftersom vi i försöken att kontrollera varandra tappar bort oss själva. När de önskemål vi projicerar på andra - i stället för att ansvar för vårt eget beteende - inte blir uppfyllda, ja då blir vi intoleranta.
SvaraRaderaMen om vi i stället talar utifrån kategorier som självrespekt och eget ansvar för den egna andligheten, eller välmåendet, eller att helt enkelt vara sanna mot oss själva...?
Det jag vänder mig mot är det som jag uppfattar som en övertro på sexualiteten som en själens befriare. Rollsex är populärt i dessa dagar, jag här själv till dem som känt dess locktoner; men min uppfattning är att det är att gå från en ofrivillig hämning till en förment frivillig; vi byter en roll mot en annan, men sitter snart lika fast i den nya som i den tidigare... Med den skillnaden att vi nu utropar oss som "fria", kanske ut mot världen och kanske bara inför oss själva. Men det ropet brukar nog eka ganska tomt.
Ditt tema för krönikan var ett annat än det jag broderar på; du talade om mono/polygami... Men tanken leder mig till din nästa krönika, den om mobbing och din slutsats... "Att vara mänsklig är ett sätt att vara djurisk, det går av sig själv." Ditt resonemang om polygami bygger på djurvärlden som norm. Men vi människor; handlar inte vår utmaning i hög grad om impulskontroll och kärleksfulla, medvetna val?
Måtte nu inte dra slutsatsen av detta att jag motsätter mig skilsmässor eller självförverkligande på det erotiska fältet! Jag vänder mig närmast mot överdrifterna: att skilja sig eller knulla runt betyder inte automatiskt befrielse, som jag tycker att man hör folk tycka, ibland. Vägen till självkännedom är en hel del längre och mer krävande än så.
Än viktigare, bara 10% av alla däggdjursarter har båda könen närvarande vid "barnuppfostran"
SvaraRaderaTill Geoffrey:
SvaraRaderaDet är inte riktigt sant. I flockar och hjordar deltar alla djur i "uppfostran", om än delvis på olika sätt.
Till Mattias:
Jag gör skillnad på moralism och moral. Den förra är en överdrift i sig, den senare väldigt svår eftersom den lätt leder till den förra...
Varken erotik eller något annat är en automatisk väg till självförverkligande. Men inte måste något vara självförverkligande för att vi ska få underhålla oss med det? Eller låta bli, om vi föredrar det.
Det är just moraliserandet som sätter skeva begränsningar för och krav på våra handlingar.
Tja, förmodligen är det så att vi pratar om lite olika saker. Det har kommit för mig en metafor som visat sig passa in lite varstans i mitt liv på sistone. Det kommer från en scen i en gammal stumfilm, möjligen Chaplins Guldrushen, och handlar om hur man tar sig in i ett hus där någon redan uppehåller sig på insidan. Det bästa är naturligtvis att vara inbjuden, och lugnt och stilla bara kliva in. Att visa prov på en vänlig inställning kan också hjälpa... Men om man stormar in leder det ofta till oväntade resultat. Personen där inne kan få för sig att öppna dörren; man rusar in - och slår ut dörren på andra sidan. Och så ligger man där i gräset lik förbaskat; man var inne, men for ut igen lika fort.
SvaraRaderaSåhär är det ofta med allehanda uppror. Doris Lessing skriver ingående om det i sin självbiografi, hur hon och många i hennes generation ville göra slut på ett reaktionärt tankesätt, och därför blev kommunister - bara för att upptäcka att de satt kvar i samma reaktionsmöster; blott med olika symboler och retorik. På motsvarande sätt tror jag att det lätt blir med den sexuella frigörelsen; man slår sig fri från en moralism för att hamna i en annan, en moralism som säger att den som inte vill gå på swingerklubb är moraltant eller självförnekare... Det är inte en anklagelse jag påstår att du representerar Stefan; gud give att vi kunde vara lika oneurotiska inför vår sexualitet som djuren - och somliga kanske är det.
För övrigt tycker jag att Geoffrey har en stor poäng i sin anmärkning om faderskap bland djuren, som visar hur vanskligt det är att ta naturen till rättesnöre för vårt handlande. Jag är engagerad i en föräldrarörelse i Chile som kämpar för en ny papparoll, och en familjelagstiftning som räknar med en mer omvårdnande och ansvarstagande far, och vi stöter ofta på just den här fördomen. "Machism" heter det ju, och det är inte en tillfällighet; ordet macho betyder "hane", och parallellt med detta används ordet "hembra", hona, om kvinnor och hur de bör vara... Med denna hänvisning till djurrikesnormen är det svårt att åstadkomma någon förändring.
Har då inte machisterna rätt, är pappor verkligen viktiga? Ja, både all erfarenhet och psykologisk forskning visar det.
Så... djurrikesnormen... se upp med den.
>>Stefan Stenudd
SvaraRaderaDjur som lever i flock är i klar minoritet, och många flockar/grupper består endast av honor.
Så 10% är en rimlig siffra.
Jag firade 25-årig bröllopsdag för några månader sen. Vi är lika kära nu som då!!!
SvaraRadera