Jag har just sett Martin Scorseses gangsterfilm The Departed på DVD. Om du ännu inte har sett filmen men tänker göra det: sluta läsa här, för jag avslöjar en del om handlingen.
Alla dör på slutet – och fort går det. Som en klassisk tragedi, typ Hamlet eller Romeo och Julia. Men till skillnad från Shakespeares dramer är The Departed rena röran på slutet. Man får intrycket att budgeten tog slut och det var bråttom att gå i mål. I själva verket är det nog Scorseses mörka världsbild som spökar – han står inte ut med slut som kan tolkas som att det är något bra med världen.
Följden blev en dramaturgisk kullerbytta. Eftersom alla dör, helt utan mening, kan man inte annat än undra varför man över huvud taget brydde sig om att se filmen. Man möter eftertexterna med frustrerad och irriterad anda.
Dramaturgin, som har varit oförändrad sedan de gamla grekernas dramer, kräver en process genom filmen – en kamp mot en lösning eller en insikt. The Departed gav ingendera – annat än att alla inblandade blev ihjälskjutna. Det säger inget alls, utom hur "trigger happy" amerikansk film är.
Matt Damons roll var nog den som kom närmast att vara filmens huvudkaraktär, protagonist, men han var samma svekfulla skurk hela tiden, så där hände inget alls. Sammalunda var Leonardo di Caprio hjälte rakt igenom och Jack Nicholson samma härliga skitstövel som vanligt.
Hur kan en så erfaren regissör som Scorsese klanta sig så pass med den grundläggande dramaturgin? Kanske tror han sig stå över den. Hybris i modern tid.
Det gör han inte.
Här är filmen som DVD på CDON.
lördag 24 maj 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag såg den på bio och sedan en gång till på dvd plus köpte soundtracket.
SvaraRaderaMed andra ord, jag tycker den var toppen.
Förresten, har du sett Brad Pitt som Jesse James i "Mordet på Jesse James"?
En tredje bra film jag vill tipsa om är Woody Allens "Cassandra's Dream" med Colin Farrell och Ewan McGregor.
Hej Jean!
SvaraRaderaTack för filmtipsen. Jag har inte sett någon av dem. Brad Pitt är en bättre skådespelare än han på grund av sitt utseende får erkännande för. "Meet Joe Black" var en upplevelse. Woody Allen har jag faktiskt lite svårt för - jag tycker att hans småneurotiska pladderfilmer är rätt överskattade, och hans humor enahanda. Bäst hittills av hans rullar är nog "Radio Days".