måndag 26 maj 2008

American Idol - duell mellan generationer


Det amerikanska Idol har nyss haft sin final. Sluta läsa här om du vill vänta flera veckor till på att få resultatet via TV4:s sändningar av det.

Finalen var mellan två David: Cook, som är 25 år och körde rock’n’roll med skrovlig stämma, och Archuleta, som är blott 17 år och sjöng rörande rart. En äldre hårding mot en yngre vekling, ungefär som om det varit Goliat mot David. Men Goliat vann. Jag tror att han gjorde det med ungdomsröster.

David Cook sjöng inte bara rockigare, utan också modernare, med den nerv och den rebelliskhet som hör ungdom till. Archuleta var i stället svärmorsdrömmen, en liten teddybjörn helt i händerna på vuxenvärlden – och med sånger just för dem.

I Sverige har det tydligen blivit så med Idol att det alltmer är vuxna som röstar. Inte undra på, så töntigt som programmet har blivit i svensk regi. Amerikanska Idol har nog lyckats locka betydligt fler ungdomar.

Själv är jag kluven. David Cook hade en imponerande auktoritet på scenen, men det är lätt med lånade låtar. Archuleta hade förstås också lånade låtar, men sjöng dem med en trevande ödmjukhet som kändes sannare. Och han har det som kanske är allra viktigast i stort artisteri: svagheten att själv dras med fullständigt i de känslor som sången föder, i stället för att spela på publiken som en försäljare av begagnade bilar.

Men döm själv – här är smakprov på båda, från deras finalomgång. Först David Cook med U2-låten “I still haven’t found what I’m looking for”:



Och här är David Archuleta med sin egen favorit, John Lennons “Imagine”:



När jag tänker efter: Det är något säreget, för att inte säga underligt och främmande med David Archuleta. Sådant fängslar och består. Jag vet inte om han sedermera har intressant eget material att komma med – en viktig ingrediens för idoler i verkligheten – men i så fall har han en strålande framtid.

Ett exempel på hans dragningskraft är att jag hade väldigt svårt att välja vilket av hans framföranden jag skulle lägga in ovan. Jag pendlade mellan två hur många gånger som helst. Så här är det andra – Elton Johns “Don’t let the sun go down on me”:

2 kommentarer:

  1. cock var inget speciellt tycker jag efter att ha lyssnat på youtube-klippen
    Arhuleta däremot - wow!!!

    SvaraRadera
  2. Tyvärr har YouTube, sin vana trogen, raderat klippen - för att något bolag har gnytt. Trist tendens. Kanske sågar YouTube därmed av grenen de själva sitter på. Jag tvivlar på att artisterna själva ville att klippen skulle bort. Det är rå business i upphovsrätt, där både artister och publik blir lidande för att några snikna mellanhänder har makten och skor sig.

    SvaraRadera