Exhibitionister och voyeurer

Det slog mig att om man vill använda ett retsamt språkbruk går det att beskriva konstnärskap som perversion, i och för sig ett begrepp som verkar gå ur tiden. Konstnärer är antingen exhibitionister eller voyeurer, beroende på det konstnärliga uttryck de favoriserar.

Scenkonst i alla dess former – skådespelare, musiker, dansare och så vidare – har sin nerv i exhibitionismen, i fröjden att visa upp sig inför en mängd okända människor. Artister brukar också prata hänfört om det rus de känner när de står på scenen, och hur futtigt livet utanför scenen blir. När de kommer upp på scenen är det som de fattar eld – ofta så att de framstår som helt andra varelser än de är privat.

Skapande konstnärer – författare, kompositörer, målare, skulptörer, regissörer osv. – frossar i stället i voyeurism. De tittar ogenerat på andra människor och njuter mer ju privatare inblickar de får. Det egna livet är satt på undantag i jämförelse med spioneriet på hur det går till i andras hjärnor och hjärtan.

Jag hör själv närmast till den senare sorten och förvånas själv över hur mina sinnen ständigt snokar efter andras upplevelser. När främlingar passerar förbi på gatan anar jag livsöden och fascineras av deras historia, föreställer mig vad för demoner som rider dem eller lyckosamheter de har välsignats med, och det är som om mitt eget liv duplicerades därigenom.

Begreppen exhibitionism och voyeurism brukar mestadels användas om sexuella preferenser. Så hur sexuella är konstnärernas böjelser? Man ska nog vara bra pryd för att påstå att de saknar erotik.
Jag tror inte att drivkraften bakom är strikt sexuell, snarare att sexualiteten sugs in i denna törst och dess uttryck. Det kanske inte är sexuellt, men i hög grad blir det även det.

Och visst är det så att konst som känns könlös eller lidelsefri knappast fångar någon publik? Konstnärer blottar sig, oavsett om det är på scen eller boksidor. Om detta görs kyskt, med ett skamgrepp om genitalierna för att hålla dem på plats, då förlorar det sin essens.

En konstnär måste våga konstatera att kanske är alltihop en fråga om sublimering. So what? Sublimering kan vara stor konst, om bara det som sublimeras är tillräckligt brännande.

Tyvärr verkar just etablissemangets konst, den som prisas mest av de styrande och ställande i samhället, sakna sådana skälvningar. Där är det mest form, som om innehåll och passion vore blott föroreningar.

Läs även andra bloggares åsikter om exhibitionism, voyeurism, sublimering, konst, artister, konstnärer. Intressant?