Svenska regissörer lever enligt principen ju färre ord som sägs desto bättre – i synnerhet när allvarliga stämningar ska förmedlas. Det blir väldigt tystlåtet, och en massa så kallade talande miner i stället. Effekten blir lätt parodisk.
I Låt den rätte komma in följer regissören Tomas Alfredsson sannerligen den mallen. Massor med tystnader fyllda av “talande” minspel. Har svenska regissörer inte hört talas om Shakespeare? Eller för den delen Bergman, som inte heller var rädd för ord, ord, ord.
De få ord som sägs blir i denna stora tysthets inramning viktigare än de klarar av att leva upp till. Ty när något äntligen sägs i en svensk film är det sällan särskilt klokt, intressant eller signifikativt. Bara platta fraser, som mest verkar till för att motivera de mellanliggande sjoken av tystnad.
John Ajvide Lindqvists roman med samma namn har ganska många poänger – också i dialogen (jag skriver om boken här). Boken låtsas vara en vampyrhistoria men är egentligen en förortsskildring som visar på dessa miljöers karghet men också glödgade hemliga liv.
Ungefär detsamma är Stephen Kings recept – hans skräckromaner är framför allt skildringar av “white trash”, en fattig, vit amerikans underklass i småstadsmiljö.
Filmen har kvar en hel del av dessa poänger. Blackeberg är definitivt en av de bärande karaktärerna i filmen (även om en hel del scener i själva verket filmades i Luleå). Den kalla 1980-talsvinter är en annan central gestalt. Filmens stora tillgång är den påträngande skildringen av dessa två. Den lyckas också – framför allt under andra halvan – med nerv skildra prepubertal barndoms våndor.
Men även dessa förtjänster hade vunnit snarare än förlorat på en rikare dialog. Måtte svenska regissörer skyndsamt komma över denna noja. De är ju i regel väldigt talföra själva, så varför ska det ständigt hållas käft i deras filmer?
Å andra sidan, i DVD:ns kommentarsspår, där regissören och författaren kommenterar filmen, blir inte särskilt mycket sagt – och sällan något tankeväckande. Är alla dessa tystnader måhända uttryck för inget annat än att filmmakarna saknar ord?
Här är filmen som DVD på CDON.
Läs även andra bloggares åsikter om film, låt den rätte komma in, John Ajvide Lindqvist, Tomas Alfredsson.
Det borde skrivas film- och teatervetenskapliga avhandlingar om tonläget i dialogerna i svenska filmer, tv-serier och pjäser.
SvaraRaderaJag såg filmen för inte alltför längesen, och reagerade inte alls på det du skriver. Tvärtom tycker jag - utifrån redan bleknande minnesbilder - att tigandet och taffligheten fyller en funktion. Filmen handlar ju om en inbunden pojke, vars svårigheter ingen uppmärksammar i den kommunikativt dysfunktionella miljö han lever i. Just i kraft av sin lyssnande och inkännande förmåga blir ju vampyrflickan en trygg hamn för gossen.
SvaraRaderaSedan kan jag tänka mig att den svenska truligheten bidrar till filmens exotism utomlands, men det är kanske en annan historia.
Mattias, det var tyvärr inte bara pojken och vampyrflickan som var snåla med orden.
SvaraRaderaMmm... men var det inte lite poängen, att hela miljön var... kommunikativt och emotionellt störd?
SvaraRaderaMattias, är det i så fall budskapet i varenda svensk film numera?
SvaraRaderaNej, det handlar om en misstro mot dialogen - säkert också en inkompetens med den.
Har du läst Johns roman? Den har dialog, som hjälper till att förmedla miljön. Och den består av mycket mer än det störda. John växte upp där, så han vet att den karga förorten har en inre lyster också.
Nej, jag har inte läst boken så jag har bara filmen att förhålla mig till.
SvaraRaderaJag har för övrigt inte sett många nya svenska filmer heller... Tro inte att jag inte tror dig.
Du nämner Bergman. Hans mantel bärs numera av Lars von Trier, tycker jag.
Jag tror inte bristen i den svenska filmen handlar om brist på dialog.
SvaraRaderaJag tror vare sig för mycket eller för lite dialog är relevant förhållningssätt för gestaltning av karaktärer och handling. Så länge jag identifierar mig med karaktärerna och deras inre och yttre resa är jag nöjd – så länge det känns levande och okonstlat. För mig är det ofta förknippat med triviala handlingar och utsagor, som om det är gestaltat väl kan bli oerhört identifierbart och engagerande.
Om det verkligen är så som du tror, att filmskaparna har ett sådant rättesnöre, att skapa tysta filmer som ”effekt”, då tror jag de är fel ute. Men parodin förekommer nog av en dålig gestaltning snarare än avsaknad på dialog. Jag tycker det är en orättvis och missvisande orsak.
Själv kan jag både älska och hata "tysta filmer". Så länge jag blivit inbjuden i filmens kanske kryptiska språk kan jag genomlida både snack och tystnad. Så länge den är laddad kan jag sitta på helspänn inför en frusen helbild i 10 minuter med en karaktär som hasar sig fram över ett vardagsrumsgolv, vilket är ett förekommet exempel.
Jag tror på Bo Widerbergs vision om svensk film, att berättelsen inte ska kommenteras fram utan verkligen gestaltas – att en handling inte är berättad bara för att den är sagd i dialog. Då blir filmen en "talbok för seende", som han uttryckte sig i ”Visionen i svensk film” i början av 60-talet.
Dessutom anser jag att filmens kvalitéer gentemot teater är just det visuella berättandet, åtminstone i större grad.
/S
S, Widerberg hade medhåll från själve Aristoteles, som menade att dramat berättas - och karaktärer beskrivs - genom handling. Det är vad de gör som berättar hurdana de är, inte vad de säger.
SvaraRaderaMen Shakespeare visade att dialog kan piffa upp anrättningen. Och inte så sällan är ord som fälls ren handling.
Jag tror visst att karaktärernas utsagor berättar hurdana de är, men självklart i flera medvetna och undermedvetna nivåer av undertexter.
SvaraRaderaAbsolut, jag gillar inte heller den svenska dialogen; undantag finns självklart. Men min invändning var snarare riktad mot att bristen i engagemanget beror på lite dialog. Då tror jag snarare att orsaken är mer komplicerad, med alltifrån struktur, handling, sceneri, osv. Flera gestaltningskomponenter spelar in för att ladda dramat, därmed mitt exempel på tyst film som - åtminstone för mig - är engagerande.
Om jag inte minns fel var det även Ajvide Lindqvist som stod för filmmanus.
/S
S, jag håller helt med dig om att bristen på god dialog inte i sig tar död på en film - men när den flagrant saknas fast den har en plats, då blir det segt.
SvaraRaderaMånga svenska filmmakare verkar tro att tystnad och fåordighet med automatik föder drama och intensitet. Knappast.
Och ja, jag har också för mig att Ajvide skrev manus till filmen - men jag tror att Alfredsson strök friskt i dialogen, för Ajvide är inte precis tystlåten, ej heller hans romankaraktärer.
Jag vill hoppas och tro att svenska filmskapare inte har den inställningen. Däremot tror jag att en film som uppfattas för tyst egentligen har sin orsak någon helt annanstans.
SvaraRaderaManusförfattaren Kjell Sundstedt, som även jobbat som klippare, fick kritik av en TV-producent att en scen måste klippas om – en scen som inte alls fungerade. Sundstedt backade till förgående scen och klippte om den istället. Därefter kom TV-producenten tillbaka i glädje och sa att den ”dåliga scenen” hade blivit riktigt bra, utan att Sundstedt ens rört den!
Det kan vara svårt att sätta fingret på det onda. För mig är det är betydelsefullt exempel.
Emellertid måste jag verkligen gratulera till din intressanta och läsvärda blogg! Kul! :)
/S