Idol retar upp en del känslor och anstränger sig för att vara provokativt, men försöker på andra sätt vara hur politiskt korrekt som helst. Framför allt med den envisa strävan efter en jämn könsfördelning. Men där förbryter sig programmet mot både sin idé och sina påståenden om att leta idoler på artistiska kriterier.
Jag förstår inte riktigt varför de bryr sig. Annars kan de ju vara hur hänsynslösa som helst och skylla på att så är det i ”branschen”, som om det vore en naturlag. Men när det gäller könsfördelningen gör de allt de bara kan för att den ska vara absolut jämn – och där struntar de blankt i deltagarnas talang.
Den första gallringen till dryga hundratalet, som görs med guldbiljetter på diverse orter i Sverige, har jag inte orkat räkna på. Jag misstänker att könsfördelningen på det hundratalet är ganska jämn men inte absolut, för det skulle ta bort för mycket av spontaniteten i juryns turnéarbete.
Därefter, dock, blir det absolut. De 24 uttagna till denna veckas första rensning inför publik var precis hälften män och hälften kvinnor. Där kunde det räcka, eftersom sedan TV-publikens röster sägs ska vara avgörande – men icke.
Oavsett röstetalen har varje kväll en man och en kvinna kvalats fram. Idol publicerar inga röstsiffror, så vi vet inte med säkerhet hur fel det blev, men Aftonbladet har också en motsvarande röstning och får in ett så stort antal röster att det borde vara en god fingervisning om resultatet.
Då visar det sig att nästan varje kväll har könskvoteringen inneburit att man förbrutit sig mot publiksiffrorna, fast de borde vara helt avgörande – särskilt som det gäller, som de ideligen påstår i programmet, att hitta nya idoler. Vad kan då vara viktigare är röstetalen?
I måndagsomgången gav röstsiffrorna på Aftonbladet samma två finalister som Idolprogrammet utsåg: Linda Varg fick 60% av rösterna och två blev Chris Andersen med 19% av dem. Den ideala könsfördelningen, utan att den behövde vara regel.
Men på tisdagen var det två tjejer som fick flest röster: Alice Hagenbrant med 33% och Elin Blom på 30%. Den kille som gick vidare i stället för Elin var Andreas Weise som var trea med 17% av rösterna, alltså bara dryga hälften av Elins röster.
Onsdagens omgång var det i stället två män som fick flest röster: Jay Smith med 52% och Daniel Norberg med 18%. Minnah Karlsson, som fick gå vidare i stället för Daniel, fick knappt 14% av rösterna.
Också på torsdagen var det två män som fick flest röster: Geir Rönning med 51% och Olle Hedberg med 29%. Linnea, som tog Olles plats, fick bara 11% av Aftonbladets röster.
Därmed skulle ett resultat baserat enbart på röstetal, ej kön, leda till följande åtta finalister: Linda, Chris, Alice, Elin, Jay, Daniel, Geir, Olle. Tre tjejer och fem killar, alltså ingen förfärlig orättvisa ur könsaspekten, men ett sant uttryck för publikviljan.
Det förutsätter att Aftonbladets siffror stämmer någorlunda överens med Idols inringda och SMS:ade röster. Det vet vi tyvärr inte alls, eftersom Idol envisas med detta hemlighetsmakeri, som skämmer hela programserien. Begränsad insyn är aldrig bra om TV-publiken ska engageras. Och så är det svårt att frigöra sig från misstankar om fusk för att öka TV-dramatiken och vad det kan vara.
Inte för att Idol förtjänar någon folkomröstning med en notarius publicus vid rodret, men jag tycker att något av det intressantaste med programidén är att se folkviljan uttryckt genom publikens engagemang. Det är ju sällan vinnarna som sedan kommmer längst i karriären.
Inte heller brukar juryns omdöme vara någon suverän indikator på folkviljan – snarare verkar juryn anstränga sig allt vad den orkar för att försöka styra rösterna mot egna preferenser, och där är deras kommentarer ibland uppenbart partiska förbi lomhördhetens gräns.
Intressantast vore nog att se hur röstetalen skulle bli om ingen jury fick sitta emellan och recensera uppträdandena före röstningen. Alltför många TV-tittare låter sig tyvärr påverkas av dessa ”experter”, men det betyder inte att de sedan springer iväg och köper skivan eller går på konserten.
Ikväll ska juryn presentera fyra ”wildcards”. Vem tror att det blir två tjejer och två killar?
Här skriver Expressen och Aftonbladet om Idol idag.
Läs även andra bloggares åsikter om Idol, TV4, musik, jämställdhet. Intressant?
fredag 1 oktober 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Igår när de presenterade överraskningen "tittarnas wildcard" så funderade jag lite konspiratoriskt på om "fel" artist blivit utröstad tidigare i veckan.
SvaraRaderaTittar man på röstsiffrorna här så skulle det istället kunna vara tisdagens jämna tjejer som fått Idol-producenterna att se möjligheten till ännu fler inkomstbringande röster i kväll...
Juryn valde faktiskt tre tjejer till sina fyra "wildcards" - men det berodde knappast på annat än att TV-tittarna hade valt en kille på hemsidesomröstningen.
SvaraRaderaDe flesta av de totalt tretton gjorde rätt bleka framträdanden. Hur juryn kunde hylla Linneas förvirrade och tandlösa version av Jumping Jack Flash förstår jag inte - normalt sågar de sådant jäms med fotknölarna, men den här sångerskan var väl en av deras favoriter. De lyssnar sällan förutsättningslöst.
Minnah gjorde en vågat avskalad version av Paparazzi, men den hade vunnit på ett något långsammare tempo med plats för ett starkare känslouttryck.
Jag tyckte egentligen att bara ett framträdande övertygade ordentligt - och detta trots att det var en gammal sång som jag betraktar som närmast helig (från världens oöverträffat ljuvligaste LP-baksida):
Den stora utmaningen
Jag håller oftast med dig när du tycker till om Idol. Vilket för övrigt är kul att du gör, det är få som gör sig omaket att ta det på allvar istället för att bara haka på i det onyanserade hylla-eller-såga-skvalet. Men den här gången är jag helt oenig med dig.
SvaraRaderaJag tyckte att Malin Brännlunds "Thank you" häromdagen var precis så onjutbar, så överspelad och tillkämpat originell utan musikalitet som juryn sa. Det behöver inte vara bra bara för att det är annorlunda. Däremot tyckte jag att Linneas "Jumping Jack Flash" nu i kväll var fullständigt briljant, Idols stora höjdpunkt hittills i år. Jag satt med ett stort brett leende rakt igenom. Det var en så underbar kombination mellan hennes jazziga stil och den rockiga låten, det lockade fram det bästa ur dem båda två.
Börjesson, smaken är verkligen som baken. jag tyckte att Linnea släckte låtens gnista, medan Malin tände den och lät den flamma. Nå, det är mycket svårt att göra något av Jumping Jack Flash, som knappt är en komposition, utan blott ett golv för Mick Jagger att stå och stampa på. Det gör han i och för sig lysande, men vad ska andra göra med en sådan låt?
SvaraRaderaFlera kamrater har pratat förtjust om Linneas tolkning av Jumping Jack Flash, så jag har lyssnat på den igen. Men jag måste konstatera att jag fortfarande tycker att den är lättviktig, fladdrig och utan grepp om det tryck som sången kan förmedla.
SvaraRaderaKanske att ni som gillade Linneas version också behöver lyssna på den igen?
Här är den:
Jumping Jack Flash
Ledsen Stefan, jag gillar den fortfarande. :)
SvaraRaderaDet hör kanske till saken att jag inte är speciellt förtjust i Stones original. Jag har därmed inget att förlora med den här versionen. Gillar man originalet blir det annars lätt så att man tycker alla ändringar är av ondo. Nu kan jag ta till mig Linneas version mer som om det var en helt ny låt. Och jag tycker att "ett av världens bästa rockriff", som jury-Andreas uttryckte det, kommer bättre till sin rätt i den här mer svängiga och lite utbroderade varianten än i Stones mer monotona rakt-på-version. Det är nog kontrasten mellan riff och sångstil som gör det mer intressant för mig.
Jag kan inte påstå att jag dyrkar Stones originalversion av låten. Jag gillar när de blir mer melodiska och dramatiska, som i Sympathy for the Devil eller Angie, med flera.
SvaraRaderaDu har en poäng med kontrasten mellan riff och sångstil. Kul grej. Dock, smaken fortsätter att vara som baken - jag tycker att hon liksom halkar av låten, eller inte kommer in i den.