Juryn som föredrar små talanger framför stora

Idoljuryns Andreas Carlsson tog i som om han vore Alex Schulman, när han sågade deltagaren Malin Brännlund i onsdagens Idol. Visst var han onödigt hånfull – men framför allt hade han fel, fullständigt fel. Hans mun brer ut sig så att den täpper till hans öron, förmodligen för att alla ska se hans bländvita tänder givna honom av modern kosmetisk vetenskap.

Malin Brännlund sjöng en innerlig och intensiv låt av Alanis Morissette, Thank you, och framförde den alldeles som sig bör både intensivt och innerligt. Med stor skicklighet dessutom – oktavhopp och allt vad det var. En rik och överväldigande föreställning med trollbindande dramatik, som säkert hade dragit hem stående ovationer från Alanis själv, jämte varenda annan genuint stor sångare och sångerska vår värld har sett.

Men det var långt över huvudena på juryn, som mest verkar inriktad på talanger för Melodifestivalen, Finlandsfärjorna och diverse varuhusgig.

Jag gillar egentligen den här juryn – i alla fall i jämförelse med den förra, som var lika otrevlig som inkompetent – men precis som med den förra har de sin gräns. De hurrar när de stöter på mediokra sångare som ser söta ut, men de spottar och fräser när det kommer en riktig artist och lägger beslag på scenen.

Jag kommer att tänka på Nils Ferlins dikt om när skönheten kom till byn, där han gisslar den fantasilösa självgodhetens hat mot konsten:

När skönheten kom till byn då var klokheten där,
då hade de bara törne och galla.
Då sköto de efter henne med tusen gevär,
ty de voro ju så förklokade alla.
Då nändes de varken dans eller glädje och sång,
eller något som kunde vådeligt låta.
När skönheten kom till byn, om hon kom någon gång,
då ville de varken le eller gråta.

Se hela Idolavsnittet här.

TV4 skriver om Andreas Carlssons utbrott här, Aftonbladet här, här och här, Expressen här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om Malin Brännlund, Andreas Carlsson, Idol, musik. Intressant?