Att Mario Vargas Llosa fick årets Nobelpris i litteratur kan inte någon ha missat, så som det brusat i media – mycket mer än om något annat Nobelpris. Genast startade också diskussionen om han borde ha fått det. Men den diskussionen förs inom Svenska Akademiens paradigm, som redan är alltför snävt.
Jag har inget särskilt personligt förhållande till Vargas Llosa och hans författarskap. En socialist som blev nyliberal, en agitator som blev snuskgubbe – men tveklöst en kompetent penna med många beundrare. Så långt allt väl. ”Supermario”, som flera tidningar skojar om, är väl att ta i, men i alla fall en författare som gjort avtryck.
Vad jag saknar bland Nobelprisen och i diskussionerna om dem är populärlitteraturen. Deckare, science fiction, fantasy, kärleksromaner, rysare, barnböcker och så vidare. Den litteratur som får de allra flesta läsarna och i själva verket gör de största intrycken på vår kultur. Där dräller det förstås av banaliteter – precis som i finlitteraturen – men också av mästerliga författarskap.
Jag tänker på sådana som Ray Bradbury och Kurt Vonnegut inom science fiction, självklart Tolkien inom fantasy men även t.ex. Michael Moorcock. Dorothy Sayers var en deckarförfattare som inte skulle sitta fel med ett Nobelpris, numera är kvantiteten inom genren större än kvaliteten men säkert finns några pärlor. Om spionhistorier ska räknas dit har vi inte bara Le Carré. I skräckgenren är Stephen King herre på täppan och borde åtminstone diskuteras i samband med Nobelpriset. Bland barnböckerna står just nu Harry Potter fram men dessförinnan t.ex. Michael Endes böcker, som var nästan lika populära på sin tid.
De exkluderas allihop beroende på en alltför trång bild av vad för litteratur som är ”bra”. Den snäva definitionen är väldigt konservativt borgerlig, finkulturens paradigm, som framför allt innebär att böckerna ska vara svårtillgängliga för människor utanför akademikernas skara, de som anser sig vara förfinade och därför är rätt hemliga med att också de läser King et al.
Detta gör Akademiens val av litteraturpristagare till en ständigt dammig och unken historia, speciellt som deras prisade författare ofta själva har inspirerats av populärlitteratur från nutid och forntid. I själva verket ansågs såväl Shakespeare som Cervantes fordom vulgära av många ”finsmakare” genom seklerna. Ska på samma sätt Stephen King tas till nåder i de fina salongerna först när några århundraden har gått?
Då lär de allra flesta Nobelpristagarna vara fullständigt glömda.
Det är också slående hur mycket mediatäckning Nobelpriset i litteratur får, som om det vore världskrig eller VM i fotboll. Idag har det drällt av artiklar i pressen – till och med i kvällstidningarna. Detta år kan det ha blivit lite extra beroende på att pristagaren är så pass känd och etablerad, men varje år får litteraturpriset betydligt mer uppmärksamhet i pressen än något av de andra Nobelpriserna. Det är i och för sig kul för en författare (om än jag aldrig kommer i fråga för priset), men jag tvivlar starkt på att det stämmer överens med det verkliga allmänintresset.
Här är dagens skörd om litteraturpriset och Mario Vargas Llosa i de fyra stora drakarna: DN här, här, här, här, här, här, här, här, Svenskan här, här, här, här, här, här, här, här, här, Expressen här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, Aftonbladet här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här.
Läs även andra bloggares åsikter om Mario Vargas Llosa, litteraturpriset, Nobelpriset, Svenska Akademien. Intressant?
torsdag 7 oktober 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Michael Moorcock, heter han.
SvaraRaderaFör övrigt borde Bob Dylan ha haft priset för länge sedan för att han har förnyat, ja revolutionerat, sättet att skriva texter inom populärmusiken.
Jag håller inte med dig, Stefan. Nobelpriset är vad det är - Nobelpriset. Smalt. Varför försöka bredda det? Det tror jag bara skulle bli utspätt.
SvaraRaderaVargas Llosa var på sin tid en sjuhelvetes bra berättare. Bra val, om väl senkommet, som de flesta redan har konstaterat.
Tack för ett synnerligen passande inlägg i denna trångsynta litterärä värld!
SvaraRaderaIngrid Roth Konstnär
Moorcock, naturligtvis. Jag ändrar i texten. Dylan är också rätt tänkt - Akademien gör tabben att förbjuda musiker bland poeterna, fast musik och lyrik traditionellt hör ihop.
SvaraRaderaDet dräller av andra som sannerligen borde få komma ifråga för Nobelpriset i litteratur, jag gav bara några alltför få exempel. Kom gärna med fler.
Mattias, det vore Ok med ett smalt Nobelpris i litteratur om det inte hade aspirationen att belöna den förnämsta, "bästa", litteraturen. Då blir det galet med denna snäva syn.
SvaraRadera"om det inte hade aspirationen att belöna den förnämsta, "bästa", litteraturen."
SvaraRadera...Vilket det inte heller har.
"en del den som inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning"- Nobels testamente
"Utmärktaste i idealisk rigtning" är högst tolkningsbart, och då testamentet också nämner Svenska Akademien som val av priskommitté, på vilken dina ord "väldigt konservativt borgerlig, finkulturens paradigm" stämmer in ganska bra i sammanhanget, är det väl snarare så att du (och många, många andra) vill tillföra nobelpriset egenskaper som det inte självt syftar till.
Anonym 00:41, "förnämsta" och "utmärktaste" är väl knappast så olika? "Idealisk riktning" är svårare att tolka och säkert ofrånkomligt tidsbundet, men inte skulle det hindra t.ex. ett pris till Dylan?
SvaraRaderaAkademiens tolkning är en exklusivitet som inte ingår i Nobels egna krav.
Och Astrid Lindegren då???
SvaraRaderaJag tror det skulle bli pannkaka av alltihop.
SvaraRaderaOm någon är trångsynt nog att avstå från att läsa Tolkien eller varför inte Paulo Coelho bara för att det inte är "nobelprisaktig" litteratur så är det vederbörandes problem. Borde inte Foster ha pris för Prins Valiant? Eller Peter O´Donnell för Modesty Blaise? Var slutar det?
Väl talat!
SvaraRaderaJag menar att den kultur, inkl litteratur förstås, som blir morgondagens klassiker är den s k populärkulturen. Det är inte ett tillräckligt kriterium att vara populär och bred - men ett nödvändigt. Bellman var aldrig fint sedd i de högre salongerna; han fick ibland komma dit som simpel taskspelare och få en sup i köket. Shakespeare stod för bilig, folklig underhållning. Jazz var bara "dunkande negermusik från djungeln". Osv.
Enligt en undersökning för några år sedan finns inte ens hälften av litteraturpristagarna längre i tryck i Sverige. Av de flesta andra finns bara enstaka böcker. Med en del undantag har de flesta försjunkit i glömska.
Jag såg någon tidningsrecensent som tyckte William Gibson borde ha nobelpriset. Varför inte? En av de bästa, nu levande stilisterna inom sf-genren är Jack Vance som New York Times i våras i en stor artikel ansåg nobelvärdig. Philip K Dick var en nydanare som idag nästan kramas ihjäl av "finkulturen". Ursula Le Guin och Ray Bradbury vore värdiga en middag i Blå Hallen. Osv.
S k finkultur går ofta vilse, och är så upptagen av att hylla sig själv i sin smala obegriplighet. Bredare nobelpriser skulle alla vinna på.
Populäritet definierar inte att något är bra, men populäritet är *nödvändigt* för att något skall vara bra. Först då bevisar man att man kan nå ut, och når man inte ut kommunicerar man inget.
--Ahrvid
Du glömde Jack Vance, den störste science fiction författaren.
SvaraRaderaFör resten borde Jared Diamond fått priset, nu fick han i alla fall Kunskap-spriset: allt är inte förlorat!
Mattias, jag förstår inte din avoghet. Blir det inte mycket intressantare med Nobelpriset om även ovannämnda litteratörer i alla fall skulle kunna vara med i bedömningarna?
SvaraRaderaStickan Andersson gjorde ett slags fegvariant när han delade upp Polarpriset i två - ett för "fin" musik och ett för pop. Bara det förstnämnda vore som Nobelpriset och lika missvisande för hur det ser ut i kulturen - bara det sistnämnda skulle inte leda till kunglig närvaro och Lex Nobel-befrielse från skatt.
Och när man jämför pristagare är det lätt att se vilken kategori som betytt mest för musiken - även t.ex. innovationen av den.
Jag ska fundera över din undran, Stefan. Det kanske är en längtan efter ordning på torpet bara?
SvaraRaderaJag tycker att nobelpriset åtminstone från den tid när jag växte upp fyllde ett slags folkbildande funktion. Världen syddes samman med akademiens tråd; en Garcia Marquez förbands med en Singer och sådär vidare. Man fick en trygg och gångbar - internationellt gångbar - kanon att orientera sig efter. Jag var nog mer auktoritetstroende på den tiden.
Så småningom har jag lärt mig att mycket av den bästa litteraturen står att hämta på helt annat håll. Jag skojar inte när jag säger att jag finner "Jag mötte Lassie" eller "Du är min man" lika briljanta som någonsin en taubelåt och nästanpå en Bellman, bara på ett helt ojämförbart sätt.
Så... egentligen kvittar det. Men helt insnöat tycker jag inte att nobelpriset är, som finner pristagare i många språkområden och olika sociala kategorier. Trots allt.
Kan man inte acceptera att viss typ av litteratur hänför sig till vissa priser? T.ex. så finns det ju redan priser för bästa deckare och kanske finns det priser för bästa sf-bok, vad vet jag? Jag ser inget problem med en sådan uppdelning och ser helst att Nobelpriset är en fredad zon för s.k. kvalitetslitteratur. De andra böckerna läses ju ändå utan att bli uppbackade av ett prestigefullt pris.
SvaraRaderaDet går naturligtvis aldrig att bli helt rättvis och visst är det så att Nobelkommittén har missat flera stora författarskap och belönat andra som nu fallit i glömska. Men visst kan man hitta flera pärlor bland litteraturpristagarna och jag uppskattar framför allt de svenska. Selma Lagerlöf läste jag nästan allt av redan som gymnasist. Det var ganska nyligen jag läste Harry Martinssons Nässlorna blomma och jag blev mycket imponerad. Jag ska någon gång framöver ta itu med Eyvind Jonsson som jag gissar också är läsvärd. Kanske hade jag inte läst dem om de inte hade fått Nobelpriset.
Maria, problemet är att Nobelpriset i litteratur stöddigt signalerar att det är fråga om bästa bok, eller till och med bästa författare - som om det vore alla kategorier. Akademien hävdar också att den inte skyr genrer och popularitet, utan "bara" ser på "kvalitet". Därmed är de ensidigare än de själva medger.
SvaraRaderaJag hoppas att du också gjort upptäcktsfärder bland svenska författare som inte fick Nobelpriset, såsom Strindberg (!), Hjalmar Bergman, med många fler.
Mattias, självklart har Akademien hittat flera mycket intressanta pristagare - det vore ju besynnerligt annars, med den omfattande apparat de har för urvalet. De har också gjort ett antal tabbar genom åren, framför allt när de bemödat sig om att vara politiskt korrekta utan att medge det.
SvaraRaderaMan brukar skoja om att de verkar missa varje riktig gigant och i stället fastna strax därunder. Det är nog räddhågsenheten. Därav Heidenstam i stället för Strindberg, Kawabata i stället för Mishima, osv.
... Harry Martinsson och Eyvind Johnsson istället för Väinö Linna... eller för den delen Vilhelm Moberg...
SvaraRadera... och från "min" kontintent Borges förstås.
Ligger en hel del i det där.
Garcia Marquez var förresten inte alls först med den magiska realismen, ej heller Vargas Llosa - det var Selma Lagerlöf! Hon inspirerade i sin tur Juan Rulfo, en gigant i sydamerikansk litteratur (mexare) som är så gott som helt okänd i Sverige. HAN borde ha fått litteraturpriset!
Gav förresten bara ut två romaner om vardera drygt hundra sidor under sin livstid, så han är snabbt genomplöjd...
Han finns förresten översatt och utgiven Juan Rulfo, fast i en pytteutgåva på 70-talet. Lär dock gå att beställa fram på bibliotek. "Slätten i lågor" och "Pedro Paramo" heter böckerna. Om någon vill bekanta sig med den felande länken mellan Lagerlöf och Vargas Llosa och lära känna en novellförfattare (Slätten i lågor är en novellsamling i själva verket) i fantamig Tjechovklass.
SvaraRaderaBorges, det är grejer det!
SvaraRaderaRulfo känner jag inte alls till. Är den svenska översättningen uthärdlig, eller ska man hellre läsa honom t.ex. på engelska?
Den svenska översättningen är bra. Det är två ganska olika böcker vi talar om. "Slätten i lågor" är min favorit; en novellsamling med berättelser från det mexikanska inbördeskriget. Allt berättat utifrån de inblandades - utsatta människors - eget perspektiv. "Pedro Paramo" är en spökhistoria som brukar räknas som upphovet till den magiska realismen. Fast som sagt var: Juan Rulfo lär ha tagit stor intryck av vår egen Selma. I Gösta Berlings Saga finns ren och skär magisk realism: Sintrams mellanting mellan patron och djävulen själv t ex, och grevinnan Dona (hette hon så?) som föföljdes av skator under resten av sitt liv efter ett mellanhavande med häxan... ja, vad det nu var hon hette.
SvaraRaderaSå nog förtjänade Selma sitt pris!
Han var förresten en hejarns bra fotograf också. Här ett litet galleri:
SvaraRaderahttp://www.clubcultura.com/clubliteratura/clubescritores/juanrulfo/rulfofotografo3.htm
Haha, Stefan, jag läser inte bara Nobelpristagare, även om jag läser vissa av dem. Visst har jag läst Strindberg och Bergman (och en hel rad andra), och så här i efterhand kan man väl säga att Strindberg är just ett sådant exempel på en författare som borde ha fått priset på bekostnad av Heidenstam t.ex. Att Strindberg inte fick priset lär ha berott på den konservativa bromsklossen af Wirsén.
SvaraRaderaJag har även läst Linna och visst är det en imponerande triologi han har skrivit, men för den sakens skull behöver man inte tycka att Martinsons och Johnssons pris var oförtjänt. När jag läste Martinson fick jag slå upp flera svenska ord som jag inte hade hört förut och det händer sällan. Är det någon av er som har använt ordet "stänge" (anordning för stängning av grind) förut? Det var några andra ord också som förekom på den svenska landsbygden förr i tiden. Av Vilhelm Mobergs författarskap är det väl främst Utvandrarsviten som blir kvar till eftervärlden, kanske Raskens också. Vet inte om jag tycker att Moberg når upp till Martinsons språkliga briljans.
Jag tycker Nobelpriset fyller sin funktion. Ibland har de träffat rätt (enligt mig) och ibland skjuter de vid sidan av. Jag är uppvuxen med en salig genreblandning när det gäller litteratur. Jag slukade Strindberg samtidigt med Bill och Ben (kioskwestern). Ändå gillar jag att Nobelpriset har en hög svansföring. Det är kaxigt att priset är svenskt och inte franskt, trots att det är i detta landet som det är fult att vara kultursnobb - här måste man framför allt vara folklig. Jag älskar att vårt land kan vara känt för denna snobbiga litteraturyttring och att man står emot krav på att den ska slätas ut och göras harmlös och mindre provokativ genom att beakta populärlitteraturen också.
SvaraRaderaHåller med dig, anonym. Det där att man ska vara folklig i Sverige gäller framför allt på musikens område. I Sverige är det melodifestivalen som gäller och schlagerkunskaper som testas. Tur att jag bor utomlands och att det visas annat i de tv-kanaler jag tittar på. Dvs själva finalen visas i de flesta länders kanaler men det blir bara ett program på några timmar, inte som i Sverige där allt kretsar kring denna tävling i flera månaders tid.
SvaraRaderaMaria: Egentligen är det väl ingen större mening att diskutera tycke och smak... Men jag har direkt svårt för Martinson. Jag finner honom inställsam och fjäskig. Han fick tidigt sin genistämpel och verkar ha haft fullt upp med att leva upp till den. Jag vet att han är känd för språklig briljans, men jag tycker att det ofta är mer av effektsökeri. Med många strålande undantag förvisso; Aniara är verkligen bra. Och en enkel fras som "juni natt blir aldrig av / liknar mest en dimmig dag" måste man bara tycka om.
SvaraRaderaVad gäller Moberg har du förstås rätt: det är Utvandrarna som står ut. Men den har å andra sidan ett djupsinne som går många förbi, tycker jag. För mig handlar den främst om andliga hållningar; Kristina och Robert visste att ödmjuka sig och försonades med sina öden; Karl Oskar var andligen stursk och fick sona därför med stort själsligt lidande. Det ironiska är att Moberg själv tycks ha varit en Karl-Oskar, fast han så innerligt kunde sätta sig in i och beskriva den motsatta hållningen... Märkligt också att han framstår som en fullblodsmacho och närmast råbarkad sälle, fast han i Utvandrarna visar prov på en kvinnopsykologi av guds nåde.
Jag undrar förresten om af Wirsén var en bromskloss blott och bart? Var han inte direkt fiende till Strindberg? Och en av de elakt tecknade gestalterna i Svarta fanor? Lite mycket begärt att hans samtid skulle förlåta honom alla hans krumsprång kanske... Och så snart förstå hans teater. Som förresten ändå brukar anses som mindre lysande än Ibsens. Han fick inte heller priset, men väl Björnstjerne Björnson...
DN ställde några frågor till Svenska Akademiens Peter Englund, som visar hans snäva och fördomsfulla syn på litteratur:
SvaraRaderaDN: Ändå har ni aldrig belönat barnlitteratur eller litterära texter från populärkulturen?
– Det kan stämma. Det här är ett litterärt pris. Vi skulle ju kunna ge det till Dan Brown (författare till Da Vinci-koden, DN:s anm.), men varför det? Det här är ju en möjlighet att lyfta fram viktig litteratur.
DN: Så viktig litteratur finns inte inom populärkulturen?
– Jo, men den behöver inte lyftas fram för att den är populär (skratt). Vi ska inte nödvändigtvis lyfta fram smal litteratur, men det handlar om litterär kvalitet och jag vill påstå att det är väldigt svårt att hitta någon på den populärlitterära arenan som har den höga kvaliteten när man jämför med vad de tävlar mot.
Ja det där var trist läsning. Jag tyckte precis jag såg David af Wirséns spöke svassa förbi...
SvaraRaderaMattias: Nej det är egentligen ingen större mening med att jämföra författare som Martinson och Moberg. Båda är alldeles utmärkta skildrare av den svenska landsbygden förr i tiden och språkligt kanske det inte är någon större skillnad, båda är mycket bra. Så här står det i NE: "Moberg anses av många som den främste prosaepikern i svensk litteratur, med ett kraftfullt berättarspråk som hämtat näring ur Gamla Testamentet och även har lyriska kvaliteter". Jag har bara Martinson i färskare minne. Sedan kan man förstås ändå ställa sig frågan varför inte Moberg fick Nobelpriset och det kanske beror på att han är mer specifikt svensk, Martinson skrev ju lite rymdlyrik också.
SvaraRaderaJo du har säkert rätt i att af Wirsén hatade Strindberg och av personliga skäl inte ville ge honom priset. Språkligt sett förtjänar ju Strindberg det, han är vår första internationellt kända författare som skriver på svenska som ett fullt utvecklat nationalspråk (en utveckling som andra större europeiska språk nått långt tidigare). Hans teater kan man ju ha delade meningar om. Norén gillar inte Strindberg alls och när jag besökte Ibsenmuséet i Oslo sa guiden att Ibsen skrev bättre pjäser än Strindberg (vilket möjligen är sant men det var ändå lite plumpt att säga det till en svensk publik tycker jag).
Maria: Ibsen var ju så häpnadsväckande modern! Hans socialt inriktade pjäser står sig än idag, där är Strindberg långt på efterkälken. Bara Fröken Julie har överlevt in i våra dagar. Och så drömspelen då förstås... Men internationellt sätt är det nog ingen tvekan om att Ibsen rankas högre än Strindberg, jag skulle tro att han spelas flera gånger fler än vår i sammanhanget ganske lille gigant. Ibsen och Tjechov... De enda som brukar tålas omnämnande i samma andetag som Shakespeare, tror jag. Så nej, jag tycker inte att guiden var plump, om han nu inte sa det med särskilt chauvinistiskt eftertryck. Då får man dra sig till minnes Hasse Alfredssons norgevisa och ha förståelse för att de vill ge tillbaka... ;-)
SvaraRaderaSjälva har vi ju Ingmar Bergman... Ingen klen tröst!
Ska väl tillägga att det för min del slinker med en hel del lättviktigare böcker också, men de lämnar ofta en dålig smak i munnen. Jo, jag är nog lite elitist när det gäller litteratur och vill behålla karaktären på Ausgustpriset och Nobelpriset.
SvaraRaderaSjälv var jag hemma i Sverige i somras - bor utomlands annars - med tillgång till ett helt stort kommunalt bibliotek med hela dess utbud. Som omväxling till mitt eget lilla privata, som är allt jag har tillgång till i vardagslag.
SvaraRaderaJag lånade Modesty Blaise och Prins Valiant och några böcker om fotografi. Det var allt.
Härligt att ha tillgång till ett helt hav av böcker men inte känna behovet. Jag har läst mitt redan... Lite så känns det.
Jag däremot har massor kvar att läsa, men det blir lättare och lättare med åren att sovra. Jag har fortfarande böcker i mitt privata bibliotek som jag inte har läst, vilket gläder mig (alla Frans G. Bengtssons böcker t.ex.).
SvaraRaderaAugustpriset är inte heller någon snygg affär. Det är de stora förlagen som gör upp om saken, med ungefär samma snäva litteratursyn som råder inom Svenska Akademien.
SvaraRaderaJag tror inte att August själv hade blivit särskilt imponerad.
Ja Augustpriset inger bara avsmak. Jag har särskilt svårt att förlåta att Vallgren fick pris för sin förfärliga smörja till bok, den om den vidunderliga kärleken. Men OK, det kan ha varit en tillfällig blunder. Fast annars är det ju som du säger: en intern historia förlagsdirektörer emellan.
SvaraRadera... och så Ranelid då förstås...
SvaraRaderaHan förtjänar inte priset, det här är ett politiskt pris i samma anda som Obamas. Den har en klar politiskt syfte, att angripa vänsterblocket i Latin Amerika, och vem passar bättre än Vargas Llosa?, en neoliberalist fanatiker likt sin mindre intelligenta avkomma Mauricio Rojas. Nu kan han spotta ut sin höger fanatism och smutskasta vänster i all oändlighet förklädd till litteratur pristagare. Neoliberalismen håller på skicka Europas befolkning till fattigdomen med sina bankkriser, och här har vi en snille som forsätter att applådera denna katastrofala politik med nobel kommitténs godtyckte.
SvaraRaderaAnonym: Ett "enligt vad jag tror" eller "enligt mitt sätt att se på saken" i anslutning till din analys hade varit klädsamt. Det kan vara som du säger, men du måtte väl inse att det finns utrymme för andra tolkningar?
SvaraRaderaTill exempel skriver han böcker, av vilka en del allmänt brukar betraktas som litterära mästerverk. Det kan ju trots allt ha spelat in på valet, eller hur? Jag menar, visst finns möjligheten?
OCh sedan när är det inom pop-musiken man utnämner helgon? Et ovanligt skenheligt sådant är ju naturligtvis Dylan - eförskämd supertråkmåns
SvaraRadera//Skrattis
This design is wicked! You certainly know how to keep a reader entertained.
SvaraRaderaBetween your wit and your videos, I was almost moved to start my own blog (well, almost.
..HaHa!) Excellent job. I really loved what you had to say, and more than that, how you presented it.
Too cool!
my blog post; Low Carb Ernährung
My web page: low carb lunch ideas
Hello! This is my first visit to your blog!
SvaraRaderaWe are a group of volunteers and starting
a new project in a community in the same niche.
Your blog provided us beneficial information to work on.
You have done a wonderful job!
My web-site Wie kann man sich die erfolgreiche und einfache Glutenfreidiät vorstellen
Also see my site - glutenfreie Essensweise
Hello! This is my 1st comment here so I just wanted to give
SvaraRaderaa quick shout out and say I genuinely enjoy reading through
your articles. Can you suggest any other blogs/websites/forums that cover the
same subjects? Appreciate it!
My blog ... low carb essensplan
Hey there! I just want to give you a big thumbs up for your great information you
SvaraRaderahave right here on this post. I'll be coming back to your website for more soon.
My page :: schnell dauerhaft abnehmen
I appreciate, lead to I found exactly what I
SvaraRaderawas looking for. You've ended my four day lengthy hunt! God Bless you man. Have a great day. Bye
My website ... paleo lebensmittelliste
Also see my site - paleo training
I enjoy what you guys are usually up too.
SvaraRaderaThis type of clever work and reporting! Keep up the fantastic works guys I've incorporated you guys to my own blogroll.
Here is my blog: lowcarb brot
Hello There. I found your weblog the use of msn.
SvaraRaderaThis is a really neatly written article. I will make sure to
bookmark it and return to read extra of your helpful info.
Thank you for the post. I'll definitely comeback.
Here is my web blog ... Ölmassage