Mona biter av för att bita sig fast

Mona Sahlin meddelar att det rödgröna samarbetet ”tar paus” – en dödsstöt redan i att hon ensam meddelar nyheten innan de andra förmodligen ens har hunnit begrunda saken, om de alls informerats i förväg. Frågan är nu vad hon har för plattform kvar att hävda sin egen position.

Jag har alltid tyckt att det var lumpet av socialdemokraterna att regera med stöd av småpartier, utan att ge dem en enda ministerpost. Rena utpressningen mot dem. Men när Mona redan efter förra valet meddelade att de rödgröna skulle samarbeta lika intimt som de borgerliga gör, då gick hon aningen för långt.

Det är tre olika partier med olika politiska mål, som därför bör driva valrörelsen separat och först därefter ordna regering efter valresultatet. Så borde även de borgerliga göra – om de inte blivit så oskiljaktiga i sin politik, som om de vore ett enda parti.

Kanske trodde Mona att de stora socialdemokraterna skulle svälja sina små allierade, som en boaorm glufsar i sig en hjort bit för bit – men hon glömde att det omvända var lika möjligt: att de små partierna växer på storebrors bekostnad. De gynnades ofantligt av att inkluderas i de stora sammanhangen i stället för att behöva ropa från periferin.

Om socialdemokraterna hade haft en slagkraftig egen politik och identitet hade det nog gått annorlunda, men eftersom de snarare slätat ut varje karaktärsdrag och varje ideologisk markering i jakt på allehanda röster kunde de inte alls hävda sig mot de betydligt starkare profilerade gröna och röda.

Mona Sahlin gjorde det rödgröna samarbetet till en ingångssignal för sitt eget partiledarskap och är därför evigt länkad till det, på gott och ont. Eftersom hon nu avfärdar det som ont faller denna dom också på henne själv. Svårt att slingra sig ur.

Hur ska hon som partiledare göra det trovärdigt att hon nu kan och vill verka för något helt annat än sin ursprungliga plan? En sådan förändring borde naturligt också leda till förändrat ledarskap – men Mona biter sig fast så hårt hon kan. Ska hon göra en Wanja Lundby-Wedin och stanna trots att hela organisationen blir lidande av det? Kanske en ny trend bland makthavare.

I så fall har socialdemokraterna svårt att räkna med fler röster nästa val än de fick denna gång. Snarare betydligt färre. Nej, Mona måste nog gå – redan en tid innan nästa partikongress, så att en ny ledare kan vaskas fram. Å andra sidan, det trodde jag även om Wanja.

Höjdarna biter sig fast. Att bevara den egna positionen och alla dess fördelar är deras främsta motivation. Redan där bevisar de sig ovärdiga uppgiften att leda folkrörelser.

Det skrivs förstås nu massor i ämnet på tidningarna. Här är några exempel på vad som hittills publicerats: Aftonbladet här, här, här, DN här, här, Svenskan här, här, Expressen här, här, GP här, Sydsvenskan här.
Läs även andra bloggares åsikter om Mona Sahlin, socialdemokraterna, rödgröna. Intressant?