Kvinnorna ville skriva kokböcker, romaner och deckare, männen främst deckare, men även rese- och hobbyböcker. Det stora äventyret. Att deckare är så populärt bland såväl män som kvinnor beror nog på de stora säljsuccéer som just deckarförfattare haft de senaste åren – inte bara Stieg Larsson.
Jag har även tidigare hört att författare är det nya drömyrket. Förr var det journalist. Been there, done that. Författeri håller jag fortfarande på med och vet därför att det är långt ifrån så glamouröst som många tror.
Det är ett ensamt jobb. Man sitter på sin kammare och knåpar mödosamt ihop ord efter ord, sida efter sida, och sedan flera varv av redigering och omarbetning innan boken är färdig för trycket. Och av de böcker som alls når dit är det ytterst få som säljer särdeles.
Jag känner inte till de färskaste siffrorna men har för mig att det kommer ut sådär 6.000 nya böcker varje år i Sverige. Blott något dussintal av dem säljer så pass att det är skälig lön för mödan att skriva dem. Nå, kanske ett par dussin – men fortfarande en ynka bråkdel av alla som ges ut. Resten dammar i diverse lager för att med tiden kasseras.
Och det gäller i synnerhet romaner, som är vad folk tror ger mest att skriva.
Lustigast i resultatet av denna undersökning, som genomförts för ett självpubliceringsförlags räkning (vilket i och för sig ger anledning till viss misstro), var att en fjärdedel av de mellan 18 och 24 ville ge ut en biografi. Jag antar att de menar en självbiografi, trots att de ännu inte hunnit tillförskansa sig särskilt mycket livserfarenhet.
Nå, även ett kort liv kan vara intressant. De flesta romandebutanter brukar börja med något mer eller mindre självbiografiskt och det kan ibland gå hem som något slags generationsroman. Ulf Lundell slog igenom med ett brak när han kom ut med Jack vid 26 års ålder. Klas Östergren hade gjort ungefär detsamma med Attila året innan, dock med mindre genomslag. Det fick han i stället 1980 med Gentlemen, som också var ett slags generationsroman.
Varje decennium sedan dess letar förlagen efter en generationsroman som ska ge lika mycket väsen ifrån sig – men det blir allra oftast floppar. Och det är långt ifrån säkert att författarskap som börjar där har någon mer historia i sig.
Nej, författardrömmar blir sällan mer än just drömmar – framför allt för att det tar sådan tid och envetenhet att skriva en bok från första till sista sidan. De flesta kommer inte längre än ett första kapitel, som de sedan skriver om och om tills allt hamnar i byrålådan – eller numera i någon folder på hårddisken.
Å andra sidan, utan dessa drömmar händer aldrig något. Kanske ska det ökade intresset för att bli författare skapa en lång rad nya intressanta författarskap. Kanske inte. Om drömmarna handlar om rikedom och berömmelse mer än kärleken till att skapa med det skrivna ordet – då lär inte mycket hända.
Här skriver DN, Svenskan och Aftonbladet om undersökningen.
Läs även andra bloggares åsikter om författare, böcker, litteratur. Intressant?
Läsvärt! Jag har själv bara kommit till drömfasen, trots den brinnande kärleken till det skrivna ordet. Det är ju det här med försörjning. Men här i norra Nicaragua skulle man nästan ha råd att sitta i ett år och bara skriva, på sparade pengar.
SvaraRaderaHaha, här är en till som känner igen sig och håller med. Jag har ett antal ihopknycklade förstakapitel på mitt samvete. Han brukar få på sig stövlarna och hinna läsa budskapet som som kommer att ändra allt för honom, och ibland har han hunnit ända till förmiddagskaffet... Men sällan eller aldrig längre.
SvaraRaderaJag tror att man måste vara specialutrustad med långt mer än språk och fantasi för att lyckas skriva en roman som håller. Vad det är - ja, säg det den som kan.
Mattias, det är en dåres envishet.
SvaraRadera1. Roligt att skriva.
SvaraRadera2. Terapeutiskt.
3. Ett lotteri. Det är som att köpa en trisslott. Det finns ju ändå en chans på ett par miljarder att det 'går hem' ekonomiskt.
Per Hagman skrev något av en 1990-talets generationsroman med den delvis självbiografiska och starkt Brett Easton Ellis-inspirerande debutromanen "Cigarett".
SvaraRaderaUlf Lundell, Klas Östergren och Per Hagman. Samtliga tre författare förtjänar att läsas.
Jag har faktiskt för mig att det utkommer något kring 20 000 böcker/år i Sverige. Men det är då kanske enligt UNESCOs definition: "En bok är en bunden ('bound') icke-periodisk publikation på 49 sidor eller mer". Och det torde komma ut en stor mängd häftesliknande publikationer, som kanske räknas som böcker."
SvaraRaderaMen naturligtvis är det blott en försvinnande mängd titlar som säljer hyggligt.
Men, herregud, det är ju en ofarlig och en smula konstruktiv verksamhet att skriva böcker, så låt folk hålla på.
Bokbranschen kommer att utsättas för stora förändringar. Google Books som digitaliserar allt. Elektroniska läsplattor. Konkurrens från nya medier. ATt folk skriver böcker (mest för byrålådan och/eller Bonniers refuseringshög) är det minsta problemet, om nu oundvikliga förändringar bör ses som ett "problem". Bättre är kanske att försöka anpassa sig.
Jag tror inte berättande i textform kommer att försvinna. Vi människor har gilat berättelser från det att vi hörde skrönor kring lägerelden på stäppen för 100 000 år sedan. Och vi är "hårdkodade" för språk, att ta del av något i språklig form (och text är i princip "fruset tal", litet mer putsat och strukturerat, men iaf).
En sak jag tror på för framtiden är en renässans /hm, var hörde jag det ordet?/ för novellen. Kortare berättelser verkar vettigt i en stressig tid, då mycket pockar och konkurrerar och man kanske skall läsa på en mobildisplay.
--Ahrvid
Ahrvid, jag minns Kids in the Hall, det kanadensiska humorprogrammet, som bland annat innehöll "30 seconds stories" - små pärlor i all hast. Novellen och kanske även dikten har inte sagt sitt, den saken är klar.
SvaraRadera