Per Gessle och studiogänget knåpade ihop en hit med samma genomtänkta strategi och skaparlust som Abba använde sig av under det föregående decenniet med Waterloo. Roxettelåten innehåller rytmiska riff, kontrollerat sound, mängder av extratricks, men också en text som om man lyssnar på den visar sig vara närmast surrealistiskt absurd.
Man måste konstatera att det är en skickligt sammansatt sak.
Ändå behövdes slumpens ingripande för att slå igenom i USA, eftersom det amerikanska skivbolaget till en början vägrade att ens ge ut skivan där. Genom en amerikansk utbytesstudents försorg började låten spelas på lokala radiostationer och blev sålunda en hit bakvägen.
Jag var rockrecensent på DN under den period då Roxette slog igenom internationellt. Det märktes tydligt hur de lyftes till en närmast sakral nivå i svenska media. Efter en presskonferens beklagade jag mig för Per Gessle om hur insmickrande och flata journalisterna varit. Han berättade med sitt kluriga leende att det hände i samma ögonblick Roxette fick sin första etta på Billboard, och att det hade gjort även honom konfys.
Per lusläste Billboard redan i barndomens pojkrum, så att hamna på den var alltid hans dröm. Men han var inte medveten om att det även skulle helgonförklara honom i svenska media. Den helgonglorian sitter kvar, vilket märktes tydligt i TV-programmet. Å andra sidan kan man inte annat än imponeras av all den insikt och ambition som låg bakom denna lilla popdänga, och den lyfter av att lyssnas på i detta ljus.
En annan gång, när jag intervjuade Per för DN, avbröt jag honom när han sablade ner sin egen röst lika mycket som han prisade Marie Fredrikssons. Jag menade att i USA dräller det av skönsångerskor medan hans smått besynnerliga, veka stämma var något nytt för amerikanerna – och därför av större intresse för dem.
Först då slog det honom att på Roxettes första listetta, just The Look, var det faktiskt han som sjöng.
Läs även andra bloggares åsikter om Roxette, The Look, musik, Billboard.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar