DN-artiklarna i serien handlar om mannen ur lite olika vinkel: pro och kontra i dagens mansroll, mannens genetiska bräcklighet och mannen som sexobjekt.
Sistnämnda pekar ut vår tids idrottsmän som mansideal, halvnaket exponerade i idol- och modebilder. Vältränade män i tjugoåren, komfortabla med att posera som sexobjekt. Men det är inget nytt. Mannen som ståtlig modell, avklädd och åtråvärd, har funnits i konsten allraminst sedan de gamla grekerna. Skulpturen ovan är från 300-talet före Kristus, samtida med Aristoteles. Det är inte mycket som skiljer denna atlet från vår tids fotbollsstjärnor.
Faktiskt har det manliga skönhetsidealet varit så gott som detsamma genom årtusendena. Statyn ovan är föregångare till Michelangelos David och till David Beckham. Atletiska ynglingar som kunde vara kusiner tvärs igenom epokerna. De har till och med så gott som identiska proportioner, vilka återgavs av Leonardo i hans berömda cirkel.
Detta skönhetsideal för män har det alltid drällt av exempel på. Det är inget nytt för vår tid. Vi blir lätt hemmablinda när vi ska rota fram tendenser och trender. Det mesta vi hittar är i själva verket skåpmat.
Det är också ytterst tveksamt om velourmannen och den moderna kännande familjefadern är särskilt nya fenomen. Olika ideal för manligt beteende har existerat jämsides förr, precis som de gör nu. Det avslöjar både bildkonsten och litteraturen genom seklen. Där har män varit sturska och veka, hårda och blödiga, likgiltiga och trånande, grymma och ömmande, om vartannat. Sällan har någon enda mansroll varit dominerande, om vi bara tränger igenom våra egna fördomar om gångna epoker.
Intressantast av DN-artiklarna är den om mannens genetik, som berättar om de manliga medfödda svagheterna som också är styrkor. Där förklarar sig en hel del manligt beteende som biologiskt betingat, fast vi föredrar att se det som sprunget ur medvetna val eller social fostran.
Å andra sidan är genetiken en vetenskap som knappast hunnit växa ur sina barnsjukdomar, av vilka en del har haft gruvliga yttringar. Naturvetenskaperna är inte oberoende av det sociala sammanhang där de frodas. Därför bör vi inte ha för bråttom med att rätta vår världsbild efter dem. Även mycket av vetenskapen tenderar att slitas ner av tidens tand.
Genetiken är på modet nu, men det återstår att se vart den leder. Eftersom vi vet varifrån den kommer bör vi vara särdeles vaksamma.
Jag är mer nyfiken på det mänskliga än på det manliga och kvinnliga. Könsuppdelningen är oss av naturen given, om än inte alltid med så enhetliga avgränsningar som vi brukar göra gällande. Vi tenderar ändå att ge den alla möjliga betydelser som det inte alls är säkert att den innefattar. Män och kvinnor har betydligt mer likheter än skillnader. Detta självklara faktum har vi knappt börjat utforska.
Läs även andra bloggares åsikter om mansrollen, könsroller, mannen, sexobjekt, genetik.
Som kvinna njuter jag lika mycket av att betrakta en man som tvärt om, det är bara det att jag inte alltid tänker på att jag gör det ;-)
SvaraRaderaKramar <3<3<3
Pennelina, människan är vacker, så vi bör allihop ogenerat betrakta varandra :)
SvaraRadera:-D
SvaraRaderaLite av mitt favoritämne, det är frestande att veckla ut sig på detsamma. Men jag nöjer mig med att nicka medhåll. Väl tänkt och skrivet, Stefan! /Mattias
SvaraRaderaEn sak har vi män och kvinnor gemensamt: Vi vill alla vara sexobjekt
SvaraRaderaSitter i generna tydligen.
Olof
Det där var det sundaste inlägget i debatten jag hört på länge!
SvaraRaderaFast det är ju inte idealet som är det nya, utan snarare exponeringen. Det är rätt troligt att mina förfäder på den skånska landbygden år 1803 aldrig ens hade sett Michelangelos David, men jag garanterar att varenda släkting jag har i livet nu har sett David Beckham avklädd. Och även om jag också har uppnått en ålder där jag inser att det inte är mycket nytt under solen, så ser jag ändå skillnader. Min far och min mor växte upp med fler bilder på lättklädda kvinnor än män, medan det nog är rätt jämnt skägg för barnen som växer upp idag. Jag minns när 80-talets annonser med avklädda män kom. Min mor har jobbat som mellanstadielärare från 60-tal till nu och hon minns brytpunkten när en grabb sa "frisyrgelé och fön" när de gjorde upp packlistan för lägerskolan.
SvaraRaderaJag växte upp med ett oneurotiskt förhållande till min kropp. Under en period av mitt liv fick jag emellertid en överdos av "kvinnliga idealbilder" och till slut skickade min dåvarande pojkvän iväg mig till badhuset, för att jag skulle se lite riktiga kvinnor o hamna på rätt köl igen. Vad jag vill säga är att man måste vara rätt stark för att stå emot exponeringen. Många unga idag ges inte möjligheten att först lära sig älska sin kropp o människans vackra variationer innan de bombarderas av en ensidig idealbild. Den möjligheten fick jag och det är jag glad för, när jag ser den osäkerhet som många unga idag lever med när det gäller den egna kroppen.
Anonym, jag tror att människors osäkerhet över den egna kroppen förstärks av att vi så gott som dränks av manligt och kvinnligt skönhetsideal via reklam, film, TV, och så vidare. Skönheten presenteras inte som ett ideal, utan som norm.
SvaraRaderaRe: även citat från RF-trådarna som "Det råder förstås rent biologiska skillnader mellan könen men det som i mycket högre grad formar vårt samhälles könsroller är grumliga uppfattningar om skillnaderna mellan män och kvinnor".
SvaraRaderaNej! Absolut inte. Skillnader i könens olika beteenden är i hög grad arv (genetik) ocn inte blott miljö ("sociala konstruktioner"). Det är rimligt att anta att arv utgör minst 50% i alla fall, så "i mycket högre grad formar vårt samhälle..." är en betydande överdrift.
Beakta:
1. Ser vi våra släktingar, djuren, är det allra vanligast med könsrelaterade beteendeskillnader. Djur har ingen eller minimal förmåga att lära in något från miljön, så det MÅSTE vara arv. Varför skulle människan skilja sig?
2. Tvillingstudier, där enäggstvillingar med identiskt DNA skiljts åt efter födseln, har visat att tvillingarna företeer häpnadsväckande likheter i utveckling och beteende, trots att miljön skiljer sig. Det talar för att arvet har en mycket stark roll.
3. Könen skiljer sig åt med åtminstone en hel kromosom. Varför skulle det inte spela någon roll?
4. Evolutionärt talar mycket för att det är förmånligt - arten överlever lättare - med arbetsuppdelning. En grad av specialisering i beteenden är effektivare.
Jag håller inte med heller om utsagan om genetik som "en vetenskap som knappast hunnit växa ur sina barnsjukdomar, av vilka en del har haft gruvliga yttringar. Naturvetenskaperna är inte oberoende av det sociala sammanhang där de frodas."
Arvsfaktorer har studerats sedan 1800-talet (Mendel). DNA-spiralen kartlades på 1950-talet (Crick, Watson). Rättsmedicin började kunna använda DNA för ID på 1980-talet. Forskningen har kommit oerhört långt och går framåt snabbt.
Jag menar att naturvetenskap per definition är oberoende av "sociala sammanhang". Naturvetenskap är, enkelt sagt, idén om att reda ut vad som fysiskt föreligger, något som kan mätas - vad som finns och är. Och nu är det så att antingen finns något, eller så finns det inte. "Sociala sammanhang" kan inte påverka om något finns eller ej. Sociala sammanhang är blott mentala föreställningar.
Det är iofs sant att naturvetenskap kan råka ut för sociala vanföreställningar, men det handlar om sådant som strikt sagt aldrig varit vetenskap. (Till sådana vanföreställningar hör tanken om kön som blott en "social konstruktion".)
--Ahrvid
Ahrvid, jag menar förstås inte att det helt saknas skillnader mellan könen, men att många av dessa skillnader är socialt skapta - i alla fall socialt underhållna och förstärkta. Inget djupt rotat beteende ändrar sig i en handvändning, men det vore spännande empiri att se vad som skulle hända med könsrollerna om de inte förstärktes av förväntningar.
SvaraRaderaDessutom är det stora skillnader inom könen, i många fall större än mellan dem. Kön är ingen täckande beskrivning av individens egenskaper.
Beträffande genetiken är dess smutsiga bakgrund rasbiologi och liknande. Det ansågs som ren vetenskap förr. Nej, naturvetenskaperna står inte över tidsandan, utan deltar i att uttrycka den. Det blir nog rätt så småningom, men det är svårt att försäkra sig om på förhand.
Och naturvetenskap är inte ensam om att vara vetenskap.
Stefan: Jag menar att det finns en stark tendens att förringa arvets roll. Arv och miljö är förmdoligen ca 50/50 (och mycket talar för att "ca" skall modifieras är det snarast arvet som ökar litet).
SvaraRaderaDet är just *för* att människor också har individuella skillnader man inte skall klumpa ihop folk i kollektiva grupper och hävda att individens intressen företräds av gruppen. S k genusteori är en kollektivistisk lära.
"Rasbiologi" i tidiga 1900-talets mening har aldrig varit någon vetenskap. Det är tvärtom modern genetik som satt spikarna i denna irrläras kista genom att peka på människans relativa genetiska enhetlighet. "Rasbiologin" var en politiskt inspirerad föreställning (ungefär som "klimatforskning" idag, med underströmmen att driva samhället i en viss politisk riktning), förmodligen inspirerad av kolonialismen ("vite mannens börda" och allt det där) och dragen till ytterlighet av Vi Vet Vilka.
Allt som kallats vetenskap har inte varit vetenskap.
Men i någon mening kan man undra om inte naturvetenskap *är* den enda vetenskapen. Det är det enda fältet som otvetydigt ligger inom falsifieringskravet, som tar upp saker som kan mätas och entydigt testas. Samhållsvetenskaper tar upp saker som är oerhört luddiga, för att det egentligen är studier av människor,och människor bärs av föreställningar (som kan vara felaktiga), människor kan ljuga, människan drivs av en i många sammanhang kaotisk hjärna, osv.
--Ahrvid
Ahrvid, haken är att under rasbiologins glansdagar betraktades den som vetenskap - naturvetenskap, dessutom. Det är lätt att vara efterklok.
SvaraRaderaStefan, att något "betraktas" som vetenskap och att något *är* vetenskap är två olika saker! Astrologi har också betraktats som vetenskap, alkemi, lysekoism och mycket annat.
SvaraRaderaDet bärande är om området säger något som kan bevisas vara sant. (Eller mer precist, om det är möjligt att uppställa kriterier under vilka sanningshalten kan testas - falsifieringskravet.)
--Ahrvid
Ahrvid, jag tror vi talar förbi varandra. Vad jag menar är just att somligt betraktades som ren och skär vetenskap för att senare förkastas - men det kunde man inte förutse. Därför ska vi bevara ett sunt tvivel även inför vad som kallas vetenskapliga fakta. Tiden har ofta visat sig motsäga dessa.
SvaraRaderaStefan, man kan förutse vad som är vetenskap eller ej genom falsifieringsprincipen. Om redan falsifieringen som föreslås börjar låta luddig kan man ana ugglor i mossen.
SvaraRaderaVisst skall man ha en skepsis - men inte mot ALLT. Det är inte så att all kunskap är vacklande och luddig och en "social konstruktion" à la postmodernismen. Det finns sådant som ÄR sant och kan bevisas vara det. Och så finns iofs en del annat där man iofs kan vackla, där en del senare kommer att visa sig sant och vetenskap (och en del visa sig inte vara det).
--Ahrvid
Ahrvid, vi börjar bli överens. Falsifiering till trots, jag lärde mig i idéhistorien att det där med sanning är en lurig sak, som tiden behöver tugga på för att belägga eller förkasta.
SvaraRaderaNå, jag har redan sagt för många gånger att det finns det som är ovisst även i vetenskapen, så det får vara bra nu.
Den forsnings/politiska värkligheten är ofta mycket tuff när ekonomiska styrmedlen kommer in i bilden!
SvaraRaderaHär ett exempel på detta.
http://www.alternativjournalen.se/nyheter/vem-alskar-homeopaten-6863482
Är detta svaret på framtidens sjuk-vårdande enheterna?
SvaraRaderahttp://www.alternativjournalen.se/nyheter/medicinskt-tankande-6913709