Alla karaktärer är karikatyrer

Kronjuvelerna var först långfilm, sedan tre timmar TV-serie. Jag såg sistnämnda och blev påmind om den hopplösa situationen för svensk film: manusen är bara skräp, för att hela branschen är korrupt. Efter alla dessa odugliga svenska filmer är det sannerligen dags för omvälvning – ut med både barnet och badvatten!

Det är tröttande med denna usla kvalitet på svensk film, med blott enstaka undantag som dyker upp med långa mellanrum. Hela produktionsapparaten är i händerna på jönsar och deras kompisar, som också är jönsar.

Det märks tydligt på hur filmerna utformas. Alltid politiskt korrekta, för att inte säga inställsamma. Alltid ”lagom” på alla tänkbara sätt – drama och komedi, fantasi och realism, högt och lågt, som om det gick att göra god mat på att blanda alla livsmedel i en enda stor gryta. Det är desperation i brist på begåvning.

För mig är tillkortakommandet tydligast i manus: storyn är splittrad, sprucken och tafatt. Dialogen är obefintlig eller bara pladder – oftast enstaka ord mellan suckar och teatrala miner, som om det skulle säga allt. Karaktärerna är allihop karikatyrer, baserade på en hiskligt förenklad människosyn och fördomar.

Då går det inte för en biopublik att bry sig. Filmerna skulle inte ha en chans om det inte vore för det svenska stödsystemet för inhemsk film, som också är den främsta anledningen till att ett litet gäng med rätt kompisar kan äta hela kakan och ändå ha den kvar.

Kronjuvelerna är inget undantag. Storyn är så inkonsekvent och haltande att den inte ens skulle hålla som skvaller i kvällspressen. Samtliga karaktärer är illa maskerade karikatyrer, som ändå inte beter sig konsekvent efter sina grovt förenklade karaktärer. Det är som varje ny händelse och varje nytt handlande tillkommit med tärningskast. Så skrivs de sämsta historierna: ”Let's make it up as we go along.”

Alla ingredienser är stulna från dramaturgins mest elementära ABC och genomförda utan minsta lilla finess. Nycklar här, alkemi där, åtrå, svartsjuka, hämnd och förlåtelse, en pistol kallad revolver (som om det vore en amerikansk film – alltför många svenska filmer gör detsamma, fast svenskar plägar döda varandra på helt andra sätt). Lättfunna lustigheter i parodiska paradoxer, som en konståkande hockeyspelare, dessutom gay men det går över i ett kyskt huj, som vore det dirigerat av fundamentalistiska kristna. Allt klingar falskt.

Ofrånkomligen slutar det hela så konstgjort sörgårdsmässigt puttenuttigt som tänkas kan när man inte ägnat det någon vettig tanke. Och uppemot 50 miljoner kronor kostade kalaset, en av de allra dyraste svenska filmerna.

Kronjuvelerna är inte särskilt mycket sämre än genomsnittet av svensk film. Vad som får mig att sucka tungt är att detta fortgår obehindrat, med alla möjliga stödpengar och hela branschens goda minne, som om allt var frid och fröjd. Nej, nej, detta är en hel konstforms förfall i ett helt land. På grund av inget annat än att den är i händerna på ett litet slutet kotteri.

En sundare bransch hade spolat ner alltihop och börjat leta framtidens filmmakare bland amatörprodukterna på YouTube. Det hade gett en helt annan utdelning.

Här är långfilmen som DVD på CDON.

Läs även andra bloggares åsikter om kronjuvelerna, film. Intressant?