onsdag 11 januari 2012

Alla karaktärer är karikatyrer


Kronjuvelerna var först långfilm, sedan tre timmar TV-serie. Jag såg sistnämnda och blev påmind om den hopplösa situationen för svensk film: manusen är bara skräp, för att hela branschen är korrupt. Efter alla dessa odugliga svenska filmer är det sannerligen dags för omvälvning – ut med både barnet och badvatten!

Det är tröttande med denna usla kvalitet på svensk film, med blott enstaka undantag som dyker upp med långa mellanrum. Hela produktionsapparaten är i händerna på jönsar och deras kompisar, som också är jönsar.

Det märks tydligt på hur filmerna utformas. Alltid politiskt korrekta, för att inte säga inställsamma. Alltid ”lagom” på alla tänkbara sätt – drama och komedi, fantasi och realism, högt och lågt, som om det gick att göra god mat på att blanda alla livsmedel i en enda stor gryta. Det är desperation i brist på begåvning.

För mig är tillkortakommandet tydligast i manus: storyn är splittrad, sprucken och tafatt. Dialogen är obefintlig eller bara pladder – oftast enstaka ord mellan suckar och teatrala miner, som om det skulle säga allt. Karaktärerna är allihop karikatyrer, baserade på en hiskligt förenklad människosyn och fördomar.

Då går det inte för en biopublik att bry sig. Filmerna skulle inte ha en chans om det inte vore för det svenska stödsystemet för inhemsk film, som också är den främsta anledningen till att ett litet gäng med rätt kompisar kan äta hela kakan och ändå ha den kvar.

Kronjuvelerna är inget undantag. Storyn är så inkonsekvent och haltande att den inte ens skulle hålla som skvaller i kvällspressen. Samtliga karaktärer är illa maskerade karikatyrer, som ändå inte beter sig konsekvent efter sina grovt förenklade karaktärer. Det är som varje ny händelse och varje nytt handlande tillkommit med tärningskast. Så skrivs de sämsta historierna: ”Let's make it up as we go along.”

Alla ingredienser är stulna från dramaturgins mest elementära ABC och genomförda utan minsta lilla finess. Nycklar här, alkemi där, åtrå, svartsjuka, hämnd och förlåtelse, en pistol kallad revolver (som om det vore en amerikansk film – alltför många svenska filmer gör detsamma, fast svenskar plägar döda varandra på helt andra sätt). Lättfunna lustigheter i parodiska paradoxer, som en konståkande hockeyspelare, dessutom gay men det går över i ett kyskt huj, som vore det dirigerat av fundamentalistiska kristna. Allt klingar falskt.

Ofrånkomligen slutar det hela så konstgjort sörgårdsmässigt puttenuttigt som tänkas kan när man inte ägnat det någon vettig tanke. Och uppemot 50 miljoner kronor kostade kalaset, en av de allra dyraste svenska filmerna.

Kronjuvelerna är inte särskilt mycket sämre än genomsnittet av svensk film. Vad som får mig att sucka tungt är att detta fortgår obehindrat, med alla möjliga stödpengar och hela branschens goda minne, som om allt var frid och fröjd. Nej, nej, detta är en hel konstforms förfall i ett helt land. På grund av inget annat än att den är i händerna på ett litet slutet kotteri.

En sundare bransch hade spolat ner alltihop och börjat leta framtidens filmmakare bland amatörprodukterna på YouTube. Det hade gett en helt annan utdelning.

Här är långfilmen som DVD på CDON.

Läs även andra bloggares åsikter om , . Intressant?

8 kommentarer:

  1. Kära nån... hur skulle det se ut ;-D

    Kramar <3<3<3

    SvaraRadera
  2. Rätt rutet!

    Gäller rätt mycket i Sverige, visst?

    Jag är här på besök, har träffat en del gamla vänner som berättat om fornstora svenska dagar. Träffade makarna Strömstedt, påmindes om de tider när en Astrid Lindgren, en Vilhelm Moberg, en Evert Taube och en Ingmar Bergman var igång som bäst. Då inte ens nämnde vi Povel Ramel eller Hasse å Tage med flera...

    Jag kan inte komma på en samtida svensk kulturutövare som känns verkligt angelägen. (Utom Tranströmer, som väl knappt kan räknas till de aktivas skara längre. Och OK då: Mats Ek.)

    Å andra sidan lutar jag åt att det är som det ska vara. Inom odling finns det en tid för sådd, än annan för skörd. Kultur betyder ju just odling. /Mattias

    SvaraRadera
  3. Mattias, jag räknar nog några till - exempelvis Bruno K. Öijer och Thåström. Men visst är det magert nu. Överhetens snara har dragits åt. Vi får se vad som må välla fram via Internet, som makten inte mäktar likrikta.

    SvaraRadera
  4. Du har säkert rätt i allt du skriver. Och ändå gillade jag Kronjuvelerna. Lurad ?
    Brukar vara kräsen med film, kompisarna retar mig för alla besök på Zita … ?? ..
    Åker De ofrivilliga, Play, Apflickorna, Låt den onda komma ner i samma vask ?
    Eric

    SvaraRadera
  5. Eric, jag gillade också somligt med Kronjuvelerna, särskilt i anslaget: det fantastiska och lätt absurda, framför allt. Det ökade egentligen min besvikelse när storyn inte kunde föra det i hamn.

    Men det finns ljusningar i svensk film. Låt den rätte komma in är stark, trots typiska dialogbrister. Lukas Moodysson har gjort en hel del som inte går att avfärda. Reza Parsa är väldigt spännande (båda sistnämnda fick även Ingmar Bergmans beröm).

    Play har jag inte sett ännu, men redan trailern visar att det är fantastiskt foto och barn utan teaterskolning som bär rollerna.

    Jag hoppas på kvinnliga regissörer, för de brukar inte vara lika rädda för djuplodande känslor och att gå på tvärs mot PK. Jag har sett en del lovande filmer, men typiskt nog kommer jag inte ihåg vilka.

    SvaraRadera
  6. PS: Här är Wikipedias lista på svenska kvinnliga spelfilmsregissörer:
    Kvinnor i svensk film

    SvaraRadera
  7. Förväntningar är lurigt. Apflickor infriade inte riktigt, men var ändå väldigt bra.
    Har även svårt med skillnaden mellan kvalité och smak. Ju mer insatt, desto större risk man glömmer bort tycke-och smakaspekten ? Om man inte bestämmer att bra film är den som utmanar invanda föreställningar ..

    (Gillar dina mänskliga sidor, som affekt o glömska :)

    Eric

    SvaraRadera
  8. Jag måste lägga en kulturyttring till min lista över angelägna sådana: Cirkus Cirkör. Såg dem igår, "Wear it like a crown". Angeläget, djupt mänskligt, gripande.

    Det slår mig att det kanske är det vi ägnar oss åt i vår tid, tämligen i det fördolda: plöjer ner våra brister och tillkortakommanden. Det kan bli en bördig mylla, tids nog. /Mattias

    SvaraRadera