Jag minns 1970-talet och det var långt ifrån tystlåtet, vilket bevisar sig i filmer från den tiden. Men sedan dess har det blivit alltmer ordfattigt på vita duken, i synnerhet när det är drama. Himlen är oskyldigt blå följer den stumma trenden.
I stället för samtal fick man ett antal talande miner, som om det skulle förmedla både känslor och tankar så mycket bättre. Som om det var stumfilm.
Det är en korkad vanföreställning som odlats inom svensk film de senaste decennierna. Filmmakarna verkar tro att dialog förringar upplevelsen, vilket förmodligen beror på att de själva är usla på att knåpa ihop en sådan. I stället kommer känsloladdade händelser slag i slag, för att engagera publiken.
Men utan monologer och dialoger får vi ringa grepp om karaktärerna, därmed inte heller mycket till medkänsla för dem. De blir föga mer än spratteldockor, som kastas mellan sorg, glädje och ett knippe andra basala känslor under det att de rycks fram genom handlingen, som i sin tur sällan bygger på annat än ytterst förutsägbara sammanträffanden.
Det är lika ont om gedigna manus i svensk film som det är gott om regissörer övertygade om att det ändå går att göra fascinerande rullar. Men uppemot två timmar utan ett enda vettigt samtal, det blir riktigt trist.
Vi människor lär känna varandra genom ord. Det gäller även för skådespel.
Här är filmen som DVD på CDON.
Läs även andra bloggares åsikter om Himlen är oskyldigt blå, Hannes Holm, film, svensk film.
Då ska jag istället ber att få rekommendera bröderna Coens senaste, True Grit - om du inte redan sett den. Högtravande dialog i västernmiljö. Rent komiskt hur huvudpersonerna försöker bräda varandra ifråga om belevad konversationskonst, i ett sammanhang där man trodde sånt var föga värt. Sen låter de förstås tystnaden tala, den också, som det anstår genren. /Mattias
SvaraRaderaMmm, man känner igen det här - och ett liknande syndrom drabbade under 90-talet den skönlitterära berättande prosan. Den har också blivit alltmer fattig på dialog, i alla fall på tät dialog som verkligen kommunicerar med läsaren och samtidigt obesvärat smälter samman med det som händer i texten. Det finns en olycklig kärlek till filmen i detta. Man vill att texten ska vara lika laddad och hypnotiskt suggestiv som en sugande scen på bio, att den ska måla fram detta oförmedlat nära tillstånd med ord, så att läsaren inte kan värja sig, men man vill inte ha dialog, och inga tolkande eller referentiella skikt som bygger upp symbolik i texten - som kan ladda de där vardagliga händelserna eller personernas tankar med innebörd, ger dem räckvidd utöver ögonblicket. Läser man t ex Eyvind Johnson, Lars Ahlin eller för den delen John le Carré så är det tydligt att de ofta arbetar med en berättarröst som vet mer än någon av figurerna i historien och som med ironiska eller temporala kopplingar diskret lyfter fram vissa symboliska innebörder, skapar andning i texten, en rymd av stjärnor som läsaren aktivt kan förhålla sig till - och bygga vidare från.
SvaraRaderaOch teoretiker och litterära gurus är numera fientliga till metaforer över huvud taget eftersom dessa ses som ett slags övergrepp på naturen och på det lokala här-och-nu (något som Anders Olsson, av alla människor, påpekade är en vanlig idé idag). Det medvetet, arrangerat fiktiva har blivit besvärande, man vill att romanen eller dikten ska kännas som oförmedlad verklighet och inser inte vad det kräver.
Man ser det på något vis som fult att berättaren, eller textens optik, med lätt hand kan veta mer än de gestalter som finns med i storyn: varje karaktär iakttas som genom en behavioristisk övervakningskamera, inget bortom det som syns, och på det sättet hoppas man få fram det slående, samtida och skarpladdat suggestiva. Men nej, slutprodukten blir denaturerade, grå texter som har avhänt sig det viktiagste medlet för att samverka med läsaren, nämligen språket som kan göra dessa läsare medskapande.
Mathias, utan att ha sett just den filmen är mitt intryck av bröderna Coen att de förstår principen med ord sprungna ur en miljö av talande tystnad.
SvaraRaderaI svaga manus är orden utfyllnad, i stället för att befinna sig i svettig brottningsmatch med övriga ingredienser. Och alltför ofta framstår karaktärerna som ovilliga att säga något vettigt, vilket knappast överensstämmer med verkligheten.
Richard, intressant detta med den gäckande verkligheten. Jag påminns om något som i och för sig är rätt långsökt:
SvaraRaderaDe som kritiserar aikido gör det ofta med argumentet att den graciösa kampkonsten inte fungerar "i verkligheten". I själva verket är dess verklighet just träningen på mattan, inte någon tänkt självförsvarssituation i en skum del av South Bronx.
Jag tror att man går vilse om man inbillar sig att det finns fasta former för verklighetstrogen prosa. Varje ämne och varje angreppsvinkel har sina villkor. De som insisterar på vissa nödvändigheter, oavhängigt sammanhanget, missar så att säga mattan.
Stefan: just det. Den gamle marxisten Lukàcs menade i "Romanens teori" från 1920 att en nyckel till - den klassiska, i nån mening "realistiska" (eller helt enkelt 'på jorden placerade') - romanens kraft är att den berättar om något som kan tyckas verkligt men denna verklighet är iscensatt, och det vet både diktaren och läsarna. Det är där berättelsen vinner spelrum, eftersom den kan renodla, vara uttänkt dubbeltydig, förstärka och lägga in symboliska skikt i det som händer. och eftersom berättelsen kan vara flera saker på en gång. Ingen väntar sig att det ska vara en perfekt konkret "sann" beskrivning av det där hörnet av världen. Och romamen får sitt genombrott ungefär vid den tid när de tunga skikten i samhälletr slutar att på allvar förvänta sig att Gud ska tala öppet, i klarspråk, till dem här och nu, och näör man börjar avvisa kyrkans anspråk på att tala med Guds röst, att uttolka detaljer i världen. Även oim mm,åpnga fortfrande "tror" så innebär denna tro inte längre att man räknar med att höra vad Gud säger in i skapelsen, här och nu. Med Lukàcs formulering: romanens sanning besvärjer Guds frånvaro.
SvaraRaderaDen typen av roman kommer säkert att återvända - den lever kvar i tex England, och i populärlitteraturen - och min kommentar syftade ju först och främst på Sverige, men det är nog en internationell trend idag att folk blir allt sämre på att läsa fiktion som fiktion: Man vill att det ska framstå som rå verklighet, att det ska innehålla oredigerade verklighetsbitar. Samtidigt blir olika grupper eller pesoner allt mer sugna på att hävda sin rätt att stoppa litterär appropriering av dem: "ingen får skriva om det här ämnet om det inte sker i en anda som hyllar bögkulturen", typ. Jag tror att mycket av dagens spegellekar med fiktion och 'journalistisk*/bloggig realitet kommer att vara stendöda om trettio år, de är inte speciellt sofistikerade och de undergräver berättandets kraft. Framföralllt är de tråkiga.
Och den sortens roman som "har kraften" kan så klart vara stiliserad eller bryta mot reglerna, så länge det kan finnas läsare som accepterar det. Poängen är att den konkreta sanningen aldrig blir en karta. Precis som i aikido: det är en symbolisk variant av strid, inte ett verkligt envig.
SvaraRaderaPå sätt och vis gör Horace Engdahl något liknande för den romantiska litteraturen - främst lyrik, men egentligen alla genrer - i "Den romantiska texten": han betonar att Stagnelius, Tegnér m fl inte drivs av att låta diktverken utgöra världsåskådningar, även om de använder en hel del metafysik som byggmaterial. Det är den bildskapande energin som lyfter deras verk, och den bryter ofta upp hur det skulle sett ut i en religiös eller idealistisk lärodikt, om man tittar efter.
Spännande diskussion. För mig framstår generationen ifråga som särdeles mån om utanförskapet, eller priviligiet att inte behöva ta ställning. Inte "blöta ner rumpan" (mojar el potito) heter det så poetiskt på spanska. Alltså strävar man efter ett slags objektiv punkt att skildra världen ifrån. Säkert kan en sådan hittas, och säkert är en sådan skildring möjlig, men det kräver ett enastående mästerskap. Lars Ahlin nämndes i texten; jag har särdeles svårt för hans världsåskådning, men säga vad man vill: han gick inte och gömde sig.
SvaraRaderaDetta sagt utan att ha läst nästan något alls av samtidsförfattarna på mycket länge. Jag kan ha fel.
Om Ahlin: Eller rättare sagt, visst gjorde han det, gömde sig i masker och förställningar. Men han visade sig på scenen. Spelade inte onåbar.
SvaraRaderaMattias: Visst. jag håller med om att utanförskapet, spelat eller äkta, har blivit en fetisch under de senaste 20-30 åren, särskilt de senaste tio. Och en karriärväg: det är ju ingen tillfällighet att vi fått en sådan explosion av krönikörer i pressen och att de till 90% verkar sätta sig på någon sorts tydlig 'minoritetskvot', för att bli krönikör i dagens svenska populärmedia ska man kunna placera sig som tillhörig en 'förfördelad grupp', både för att kunna posera som förföljd och outsider och för att kunna hålla uppe en verbal sköld av typen "om du invänder alltför vasst mot något jag eller mina bög/blatte/indiankmpisar skrivit så är du sexist/homofob/rasist".
SvaraRaderaSamtidigt är de här personerna ofta rädda att ta ställning på ett sätt som kostar något, de springer i flock. Det är skillnad på att vara rebell på riktigt och att bara se ut som en.
Lars Ahlin var verkligen en slags främling, både en man av sin tid och något annat, och han tog risker och chansningar som få svenska författare idag skulle våga ta. Därför har hans böcker överlevt.
Ah, hr Stenudd har börjat med sin svenska blog igen! Det var tyst i ett halvår (jag hade ingen lust att börja följa en engelsk blog).
SvaraRaderaLiten/ingen dialog kan också vara en taktik för att spara kostnader! Dialoglätta manus lär bli kortare och bör ta mindre tid att skriva. Skådespelare behöver mindre tid på sig för att läsa in. Vid inspelning får det enklare och bör gå snabbare om man slipper att ta upp dialogljud. (Annars är det också vanligt att man läggar på dialogljud i efterhand, med tidsödande synkproblem det medför.)
En dialoglätt film är också lättare att sälja utomlands. Tiden minskar för att göra undertexter (eller om man nu vill dubba).
Det är kanske så enkelt? En ekonomisk fråga.
Men jag håller annars med om att dialog *är* viktigt och exempelvis säger mycket om personerna.
--Ahrvid