Ungdomsbok bannlyst i Norge

Jag har just släppt en ny upplaga av min ungdomsbok Om Om, som kom ut första gången 1979. Det är en vildsint science fiction-historia om en liten pojke med allsmakt. Även boken har en lustig historia. Den blev långfilm på ett gymnasium i Sverige och starten på en dansk filmregissörs karriär – men Norge vägrade att ge ut den för att de tyckte att den var för konstig.

I januari 1978 råkade jag se att tre skandinaviska bokförlag gemensamt gått ut med en ungdomsbokstävling, där de sökte nya författare. Jag hade börjat skriva på allvar halvannat år dessförinnan men ännu inte fått något publicerat.

Tävlingen lockade – det var bara ett problem: blott en dryg vecka återstod till sista inlämningsdagen för manus.

Obestämd olycka

Jag tyckte ändå att det var värt ett försök. På den korta tiden sedan sommaren 1976 hade jag knattrat ihop tre romanmanus, varav det senaste på bara sådär en månad. I mitt frenetiska tillstånd kändes en vecka som en evighet.

Jag klarade det nästan. Ett par dagar efter deadline den 1 februari skickade jag manuset Om Om till förlaget och inkluderade ett följebrev där jag bad om ursäkt för förseningen, som jag antydde berodde på en olycka – utan att säga av vilken sort, hur allvarlig eller ens vem den drabbade.

På den tiden arbetade bokförlag i ett annat tempo än nu, så Norstedts redaktörer lät mitt försenade bidrag ingå i tävlingen.

Den svenska juryn bestod av författaren Stig Malmberg, bibliotekarien Harriette Söderblom och förlagsredaktören Ulla Fröderström. De utsåg min bok till svensk vinnare och jag blev bjuden på middag på källaren Diana, som låg i förlagshusets bottenvåning i Gamla stan (den division av Norstedts som då kallades AWE/Gebers). Det blev fler besök både på förlaget och krogen, innan boken kom ut följande år.

Ulla Fröderström var en underbar redaktör, som det var en fröjd att arbeta med på det gamla sättet. Vi satt på varsin sida av hennes skrivbord och gick igenom förstakorrekturet sida för sida. Diskuterade ett adjektiv här, ett komma där. Hon var väldigt generös med de kunniga råden och jag sög i mig.

Norsk vägran

I och med att Om Om var svensk vinnare gick boken vidare till den skandinaviska finalen, där den tävlade mot en dansk och en norsk bok. Vinnaren skulle ges ut i alla tre länder.

Svenskarna och danskarna var snart överens om att Om Om borde utses till vinnare, men norrmännen ville inte gå med på det – fast de inte hade någon alternativ kandidat. De tyckte bara att Om Om var alltför konstig.

Förhandlingarna drog ut på tiden utan att någon lösning uppenbarade sig. Till slut gav de upp med en kompromisslösning: de svenska, danska och norska vinnarböckerna skulle gemensamt förklaras vinnare av den skandinaviska finalen och ges ut i alla tre länder.

Så mitt svenska förlag gav även ut den danska och den norska boken, det danska förlaget Forum gav ut den svenska och den norska, men på det norska förlaget Gyldendal gav de bara ut den danska boken – de vägrade att ge ut Om Om, trots överenskommelsen.

Det var märkligt. Självklart kände jag mig hedrad. Bannlyst i Norge. Inte illa för en debutant.

På 1970-talet var Norge fortfarande konservativt och betydligt mer genomströmmat av religion och kyrka än sina grannländer. De uppfattade nog Om, den allsmäktiga gossen, som hädisk. Jag tror att det är annorlunda nu. Å andra sidan har fortfarande inte Om Om getts ut där...

Döm inte boken efter omslaget

Nå, Om Om gavs ut i Sverige och Danmark 1979. Den svenska utgåvans omslag målades av Jan Ternald, en skicklig konstnär som alltjämt gör bilder främst i fantasystil. Jag var inte helt förtjust i omslaget, som jag tyckte såg lite pilligt och kladdigt ut.

Jag målade mycket på den tiden, så jag hade gjort ett eget förslag i tusch och akvarell. En inramad porträttbild på Om med påvetiaran på huvudet och nattlinne, hans mundering i boken. Nu slår det mig att där ser han väldigt mycket ut som Michael Jackson kom att göra – flera år senare.

Jag gjorde en variant i olja också, där Om inte längre såg ut som Michael Jackson men annars var sig lik. Förlaget bestämde sig ändå för Ternalds version. Nu har jag fått min revansch – min oljemålning från 1978 pryder den nya upplagans omslag. En prålig ram har den också fått.

Den danska utgåvan gick en annan väg med sin fotoliknande illustration, som om boken vore ett vanligt science fictionäventyr. Ett aningen falliskt rymdskepp och i förgrunden vad som möjligen kan vara maskrosor. Jag tyckte att det var lite platt och gråtrist, men jag är närmast omöjlig att tillfredsställa.

Inför den andra upplagan 1985 bad jag Rolf Gohs, den fenomenalt begåvade serietecknaren bakom Mystiska 2:an, att göra en omslagsbild. Vi hade lärt känna varandra när jag hjälpte honom lite med dialogen till en av hans serieböcker.

Rolf är en mästare i att skapa dramatik mellan svart och vitt men jag blev inte klok på den besynnerliga rymdgubben bakom Om. Är det inte en dykardräkt han har? (Klicka på bilderna för att se förstoringar av dem.)

Numera gör jag alla mina bokomslag själv – och är ändå långt ifrån alltid nöjd.

Omnipotens och demens

Jag blev intervjuad i några tidningar och i radio när Om Om kom ut. Inget särskilt mediabrak men tillräckligt för att förgylla en ung debutants vardag.

Boken sålde hyfsat i båda länderna men livet gick vidare. På hösten åkte jag till USA och blev kvar där till följande sommar. Då var Om Om historia.

Jag fick i och för sig en del smickrande läsarbrev om boken, såväl från unga som vuxna. Det märktes att hos många slog Om Om an en nerv eller närde en dröm. Oms allsmakt var för de flesta det centrala. Han kunde göra allt han ville. En fantasi som många hyste och inspirerades av.

Det sägs att barn periodvis har omnipotenskänslor. De upplever sig gränslösa med en oändlig framtid där allt är möjligt. En vacker känsla som vårt samhälle gör sitt bästa för att slå hål på. Det var jag mycket medveten om när jag skrev boken, som delvis var ett sätt att dra lansen för denna känsla och dess berättigande.

Men jag fick också höra på avvägar att en professor i geriatrik använde Om Om i sin undervisning om senil demens. Han förklarade för sina studenter att Om upplevde världen just som senildementa kan göra. Barndom och ålderdom, ormen som biter sig själv i svansen.

Roligast var ändå när jag då och då mötte en förtjust läsares översvallande reaktion på att ha Om Oms författare mitt emot sig.

En kastade sig om min hals med ett glädjetjut. En annan hade jag diskuterat kosmologiska ting med ett tag när han frågade om jag hade läst Om Om (han uttalade det som det indiska mantrat, Åm Åm), en bok som förklarade vad han menade om verkligheten.

Jag kunde inte motstå att spela oskyldig ett tag för att höra honom utveckla sig om bokens betydelse. Jag vet, det var rätt lömskt av mig – men vem hade kunnat motstå det?

Om Om the movie

Ett par år efter att Om Om hade kommit ut – och, vad jag trodde, tynat bort – kom ett brev från en gymnasieelev i Solna. Han hette Mikael Elf och berättade försiktigt att han och några skolkamrater hade hämtat lite ur min bok för en film de jobbade med, som sitt specialarbete.

Jag svarade glatt att det hade jag verkligen inget emot. Då bekände han att det var en långfilm i super-8 som han och kamraten Erik Cung-Dinh engagerat praktiskt taget hela skolan i arbetet med och som ganska mycket var en filmatisering av min bok. Det hade han inte vågat medge av rädsla för att jag skulle sätta käppar i hjulet. Aldrig i livet!

De hade storslagen premiär i aulan på Solna gymnasium till hösten. Några tidningar skrev om det imponerande projektet. Grabbarna hade byggt modeller av rymdskepp som de trickfilmade, med mycket mera. Det tog dem nog ett år av träget slit.


Mikael spelade själv huvudrollen i sin film. Allsmakten fanns där, likaså en tydlig antydan av en Kristusgestalt, vilket jag inte riktigt hade räknat med. I mina ögon är Om snarare en utmanare av den eventuelle guden än hans förkroppsligande. Nå, en roman förlorar sin författares bestämmanderätt i samma ögonblick som den får en läsare.

Om Om the movie maker maker

Om Om inspirerade inte bara till en film utan också till att en filmmakare blev till. Det var den danska upplagans förtjänst. Men det tog tio år innan jag blev upplyst om saken.

Ännu ett brev. Denna gång på danska. Det nådde mig i slutet på 1989, tio år efter att Om Om publicerats, och kom från Hans Fabian Wullenweber, en 22-åring med stora planer på att bli filmregissör. Bakom sig hade han en kort karriär som fotomodell, avbruten av en tidigt begynnande flint.

Hans hade läst min bok när han var 14 och ”blev meget grepet af den”. Det var gossen som kunde göra allt, vad omvärlden än ansåg om saken, som fascinerade Hans. Redan när han läste boken bestämde han sig för att en gång göra film av den. Nu undrade han om jag ville diskutera saken med honom.

Vi sågs i Köpenhamn en tid därefter. Jag förstod att det var långt kvar innan han kunde förverkliga sin dröm men också att han hade glöden, för att inte säga besattheten, att bli filmregissör och som sådan skapa både större och mörkare filmer än vad Om Om skulle kunna bli.

Det skarpa sinnet och det stora allvaret gav intrycket av en dansk Ingmar Bergman i blivande. Det tror jag fortfarande.

Men 1989 slet han med diverse små filmprojekt och längtade till Den Danske Filmskole. Om Om skulle inte bli film inom det närmaste. I stället hjälpte jag honom med några kortfilmsmanus. Det fortsatte när han väl kom in på filmskolan och blev en alltmer slipad – och svårmodig – regissör. Minst lika krånglig som Bergman. Det hör till, annars blir det inga filmer som biter.

Hans Fabian Wullenweber vid en av våra talföra middagar på krogen.

Vi tappade kontakten efter några år. Jag hade också blivit rätt trött på att brottas med honom om hans manus, som på något sätt aldrig landade. Svår typ, som man säger. Några fina kortfilmer blev det i alla fall. Jag kunde konstatera att mitt första intryck om hans begåvning var mitt i prick.

Hans Fabian Wullenweber har hunnit göra en klase filmer genom åren, bland annat Klättertösen, som gick väldigt bra i Danmark och även fick en amerikansk version, men också de betydligt allvarligare Tvilling och Cecilie. Just nu befinner han sig i slutproduktion av en ny ungdomsfilm, Bora Bora. Dock ännu inte Om Om.

Ändå är det nu närmare till hands än fordom, för nu finns ett filmmanus. Jag skrev ett på engelska för några år sedan, när jag pysslade en del med sådant. Det skvalpar väl runt lite här och där, hittills utan några napp, men Hans har inte sett det ännu. Så vem vet?

Å andra sidan tror jag att ödet har andra filmer i beredskap åt honom. Mer Bergmanska, om man säger så. Det mörka sinnets djupa allvar och plåga, inte en liten pojke som har universum till lekstuga.

Nytt blad

Sedan hände inte så mycket mer med Om Om. Då och då har jag hört av folk som läste den för länge sedan. Det har varit påminnelser om att den var lite kult, så jag har ibland tänkt att boken borde ges ut på nytt. Men annat har kommit emellan.

Det här året fick jag för mig att ge ut nya upplagor av alla romanerna från mina första år som författare. Jag började med Evigheten väntar (Den siste), vilket jag har berättat om i ett tidigare blogginlägg. Det var en väldig dust med den redigering av språket som jag inte kunde motstå att göra.

Samma besvär hade jag med Om Om. Mycket har hänt med mig och min språkuppfattning sedan sittningarna med Ulla Fröderström på förlaget i Gamla stan. Vissa fel förvånar det mig att inte hon, med all sin erfarenhet, tycktes ha sett. Kanske lät hon det vara för att inte ta geisten ur mig.

Jag är mer härdad nu, så jag tål omfattande rättelser i mina texter – speciellt när det är mina egna. Under de språkliga fläckarna som jag mödosamt putsat bort ligger alltjämt en berättelse som jag själv tycker är charmerande, även om den som norrmännen konstaterade är väldigt konstig. Eller kanske just därför.

Vi får se vad Om ställer till med den här gången.

Här är mer information om boken: Om Om.
Om Om går att beställa på alla internetbokhandlar. Här är den på AdLibris, Bokus och Bokia.

Läs även andra bloggares åsikter om Om Om, ungdomsböcker, science fiction.