Sparken för rökare?

Ett fyrtiotal kommuner har infört rökförbud på arbetstid. Fler kommuner och landsting är på gång med samma sak. Det finns skolor där lärarna inte ens får röka på sina raster, för att eleverna ska slippa känna röklukten som fastnar i rökarens kläder. I praktiken betyder det en enda sak: rökare måste lyckas sluta, eller lämna sin arbetsplats för gott.

Det har gått sådan hysteri i detta med rökning. Visst är det en skadlig last, men ska den straffas med arbetslöshet på livstid? Det har förlorat all proportion.

Argumenten för rökförbud gäller inte bara folkhälsa. Det påpekas att varje rökare kostar arbetsgivaren 30.000 kronor om året i rökpauser och sjukdagar. Sådana resonemang gör det fritt fram att inte anställa rökare - något som redan praktiseras av flera företag, kanske också myndigheter.

Jag har ännu inte hört siffror på vad småbarnsföräldrar kostar när de är hemma för sjukt barn eller själva drar på sig virus som barnen plockat på sig från dagis. Eller överviktiga. Eller de med diverse kroniska åkommor.

Nej, den iver med vilken man ignorerar rökares samhälleliga rättigheter bottnar i moral: det är fel att röka, därför får rökare skylla sig själva. Men är det verkligen så fel att de ska vägras arbete och stängas ute från samhället?
Moral är farligt - det har historien bevisat för oss. Den leder så gott som alltid till intolerans och grymhet. Rökare ska också ha mänskliga rättigheter.

Och nu (den 16 april) läser jag i Sydsvenskan att länsrätten gett Halmstads kommun rätt att förbjuda all rökning på arbetstid - vilket i praktiken innebär att inbitna rökare knappast kan jobba kvar, och därmed att de sparkas från jobbet för sin last.
Det är fascistiskt och socialdarwinistiskt tänk: åt skogen med de svaga...