Jag tycker illa om anställningstryggheten. Den är ett gift i arbetslivet. Folk som blivit fast anställda gör därefter till sin livsuppgift att bara haka sig fast och göra så lite som möjligt, medan yngre människor kämpar mellan arbetslöshet och vikariat.
Det är klart att alla ska ha en ekonomisk trygghet, oavsett om de har jobb eller ej. Men om denna trygghet fungerar via akassa och socialtjänst, då finns ingen anledning att man dessutom ska vara garanterad samma jobb i tid och evighet. Det är en föråldrad ordning som rimmar väldigt illa med vår föränderliga tid.
Dessutom ställer det till ett elände för varje ny generation, som inte får chansen att visa sin förmåga i arbetslivet för att föregående generationer sitter i vägen.
Principen “sist in, först ut” leder i realiteten till att sist inte släpps in över huvud taget.
måndag 3 mars 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Håller med dig. Men jag tycker även att denna så kallade tryggheten är en fälla, vi fastnar i "trygghetsfällan". Inte säger man upp sig från en fast anställning för att pröva ett annat jobb. Även om du vantrivs och blir sjuk av ditt jobb vågar du säga upp dig för att leta efter något annat som kanske passar dig bättre. Nej, många gånger väljer folk att sjukskriva sig, ibland till och med i åratal än att våga säga upp sig för att gå vidare med sina liv.
SvaraRaderaHåller med dig. Men jag tycker även att vi själva många gånger fastnar i "trygghetsfällan". Inte säger man upp sig från en fast anställning för att pröva ett annat jobb. Även om du vantrivs och blir sjuk av ditt jobb vågar du säga upp dig för att leta efter något annat som kanske passar dig bättre. Nej, många gånger väljer folk att sjukskriva sig, ibland till och med i åratal än våga gå vidare med sina liv.
SvaraRadera/Soledad
Soledad, jag håller med dig. Det blir en ond cirkel. Folk stannar där de hamnar, för att det är väldigt otryggt där ute. Inte särskilt kul för någon.
SvaraRadera