Jämställdheten mörkar jämlikheten

Idag är internationella kvinnodagen. En lovvärd tanke som ändå blir lite märklig: är då resten av årets dagar männens? Kanske det.

I Sverige har de flesta av orättvisorna mellan könen slätats ut rätt hyfsat. Till exempel är löneskillnaden mellan kvinnor och män med samma yrke ungefär 10%, vilket är så lite att det kan bero på annat än brister i jämställdheten – såsom att könen själva prioriterar olika.

Jämför med skillnaden i lön mellan olika yrken – den är i väldigt många fall 100%, ibland så mycket som 1000%. Där är det klassamhället som spökar. Vissa yrken värderas löjligt mycket högre än andra – för att de är närmare makten, för att de traditionellt hör överklassen till.

De största orättvisorna i vårt samhälle är inte mellan könen, utan mellan samhällsklasserna. De senaste decennierna har det varit opportunt att stå på jämställdhetens barrikader, men jämlikheten är helt försummad. Det beror förstås på att de som styr den offentliga debatten, både män och kvinnor, hör till de privilegierade grupperna i samhället.
De vill ha en rättvisa som de och deras vänner tjänar på. Då hamnar jämlikheten långt ner.

Feminismen är både rimlig och nödvändig – men den är av ondo när den bidrar till att mörka det verkligt stora problemet i vårt samhälle sedan urminnes tid: bristen på jämlikhet. Vi lever i ett klassamhälle, och det är betydligt värre än manssamhället någonsin varit.