Institutet var mer än Malmö tålde

Nu har Malmö kommun bestämt att den vildsint djärva teatergruppen Institutet ska vräkas från sin lokal. Gruppens utmanande manifestationer var mer än Malmö kulturnämnd tålde. Men just det borde vara skäl nog att låta Institutet fortsätta experimentera. Kultur ska inte vara lagom.

Det är ytterst sällan en stad av Malmös storlek får en så skarp och kompromisslös kulturyttring som Institutet. Jag kommer att tänka på Rooseum, när konsthallen var som mest djärv och utmanande under Lars Nittves ledning. Det satte Malmö på världskartan.

Rooseum ska bli ett annex till Moderna Museet, vilket vi förmodligen ska tacka sagde Lars Nittve för. Han är ju numera chef där uppe. Annars hade det nog blivit platt intet av Rooseum.
Ska kanske Institutet räddas av Staffan Valdemar Holm, som en liten tid till är chef på Dramaten i Stockholm? Vad säger du, Staffan – en filial i Malmö för experimentell teater?
Tyvärr är ju Malmös ansvariga fullständigt omogna uppgiften.

Här skriver Sydsvenskan om Institutets vräkning, och här kommenterar Per Svensson saken i en krönika. Här är Institutets egen hemsida.

Bush ångrar sig på Bushs vis

Aftonbladet har en rolig artikel om George W Bush som ångrar en del plumpa uttalanden under sin tid som president. Tidningen bjuder också på en skojig lista med sådana blunders.

Men Bush ångrar sig på sitt eget vis – det vill säga egentligen inte. Han tycker att han har fattat alla de rätta besluten, även när det var svårt, och tänker skriva en bok som ska visa det.
Då får han allt bli en större ordtrollare än han hittills har varit...

Sydsvenskan hycklar om åsiktsfriheten

Ett sammanträffande som är rena parodin: dagen efter att jag skrev om hur Sydsvenskan erkänner sin censur av bloggar kom en helsidesannons i tidningen, där de skryter med att ge "Plats för debatt".

Här är annonsen som fanns på sidan 3 i dagens Sydsvenskan. Klicka på bilden för att komma till en förstoring av den.

Det är inga blygsamma ord. Sydsvenskan "älskar" både åsikter och debatt. Och de inbjuder med öppen famn läsarnas synpunkter: "Genom Sydsvenskan kan du tala om för 300.000 skåningar vad du själv tycker."
Inte om tidningen och dess medarbetare, dock. Då träder censuren in för att värna om deras "arbetsmiljö". Sydsvenskan har bara högt i tak när de egna skribenterna kritiserar andra.

Hyckleriet höjdpunkt i annonsen är: "Oavsett vad du tycker kommer vi att försvara din rätt att få göra din röst hörd."

Det är vackra ord i annonsen, men bara om Sydsvenskan lever upp till dem.

Kanske gömmer sig en allmänmänsklig sanning i detta? Präster är de minst troende, jurister de minst rättrådiga, ekonomer de minst sparsamma och journalister har minst respekt för yttrandefriheten.

Här och här är mina bloggar om Sydsvenskans censur av bloggar.
Här har Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström sin blogg, där han och jag på sistone har diskuterat frågan kortfattat.

Sydsvenskan erkänner censur av bloggar

Nu har Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström medgivit att tidningen censurerar bloggar. De tar bort länkar till vissa bloggar som är kritiska mot tidningens medarbetare. Han anser att det är "en arbetsmiljöfråga".

Jag bloggade om hur länkar till vissa av mina bloggar försvunnit från Sydsvenskan.se fast de använder Twingly, som automatiskt lägger upp dem på Sydsvenskans hemsida. Med tiden stod det klart för mig att det inte kunde vara fråga om annat än att tidningen aktivt tagit bort just dessa länkar, för att de inte gillade innehållet.

Daniel Sandström har en egen blogg på tidningen. När han skrev om pressetiska frågor passade jag den 27 oktober på att skriva följande kommentar:
"På tal om pressetik är det rätt lumpet av Sydsvenskan att censurera Twinglylänkar till blogginlägg som är kritiska mot er."

Hans svar dröjde. Påståendet är förstås besvärande för en publicist som ideligen hävdar det fria ordet och försäkrar att han vill ha läsarreaktioner. Igår svarade han äntligen:
"Vi censurerar inte kritiska bloggar, men kritiken mot oss ska vara saklig och möjlig att bemöta. Vi accepterar inte heller rena påhopp på skribenter, det är en arbetsmiljöfråga."

Det är förstås ett medgivande av att de censurerar vissa bloggar.

Det finns hur mycket som helst att invända mot hans försvar för censuren. Vilken kritik är inte "saklig" eller inte "möjlig att bemöta"? Sistnämnda i synnerhet är rent nonsens. Är inte all kritik möjlig att bemöta? Och vad är "rena påhopp" på deras skribenter, till skillnad från rimlig kritik av dem?
Han vill förmodligen antyda att de bara censurerar hatbloggar, som spyr galla över redaktörer och far ut i ruskiga, grundlösa anklagelser.

Är det vad jag har gjort mig skyldig till i de blogginlägg som har censurerats av Sydsvenskan? Döm själv. Här är de senaste:
Om Maria G Francke
Om Heidi Avellan
En till om Heidi Avellan

Sydsvenskan pratar maktspråk. Dess skribenter anser sig ha rätten att utsätta politiker, artister och en mängd andra individer för rätt infama angrepp och insinuationer, med det enda försvaret att de är offentliga personer och därför får tåla det. Men tidningsredaktörer är också offentliga personer – så varför ska de undantas?
För att de kan. De styr över tidningen, så de censurerar efter behag och anser sig stå över kritk, som om allihop vore påvar.

Säskilt beklämmande är Sandströms argument om arbetsmiljö. Censuren ska skydda redaktörerna så att de mår bättre på jobbet. Den omtanken visar tidningen inte någon annan arbetsmiljö än sin egen.

Nej, faktum kvarstår: Tidningen censurerar kritik för att den kan. Men det fria ordets förespråkare borde självklart vara de sista att ta till sådana åtgärder. Annat är skandal.

Idols Kevin Obama

På kvällens Idol med rocktema borde pop-pojken Kevin Borg egentligen ha de sämsta förutsättningarna med sin teddybjörnsmässiga gullighet i sångstilen – men han visade sig i stället kapabel att kunna sjunga en jämvärdig duett med Jon Bon Jovi, som gjorde hit av Living on a Prayer.

För varje veckofinal framstår det tydligare och tydligare hur vansinnigt skicklig Kevin är, vad för sång han än tar tag i. Han erövrar sångerna, gör dem så mycket till sina som om han både levat dem och skrivit dem.
Han är uppmärksam på varenda ton, varenda stavelse, och pusslar ihop dem till låtar där inte minsta glipa står att finna. Allt sitter, och sitter precis där det ska.
Sådan perfektionism är det ytterst få sångare som mäktar. Jag tänker på Michael Jackson, som på liknande vis klämde noga på varenda stavelse.

Eftersom Kevin mest av allt hör hemma i popfacket är han den självklara vinnaren av årets Idol. Vi får se om det går så. Han har en helt irrelevant sak emot sig – han är invandrare. Tittarrösterna i Idol brukar bli alltmer protektionistiska och konservativa ju närmare finalen det kommer.

USA har nyss valt en svart president, vilket det var få av oss självgoda svenskar som trodde möjligt. Ska Sverige bevisa sig lika värdigt genom att rösta en invandrare till seger i svenskhetens allra heligaste: Idolfinalen?

Nöjesguiden får bimbo-chef

Margret Atladottir, 23 år, blir ny chefredaktör på Nöjesguiden. Sydsvenskans Annika Gustafsson har gjort en avslöjande intervju med henne, som tyvärr bara finns i den tryckta tidningen.

Atladottir är en lika oreserverad som ogenomtänkt representant för den förfärliga trend inom media som gör ytligheten till evangelium. De tror att de ska locka en ung publik på det viset, men jag är övertygad om att de därmed gräver sin egen grav.

Nu ska Nöjesguiden bli mer glamour, helst med en fest varje gång ett nytt nummer lanseras. Och Atladottirs dröm är att få prinsessan Madeleine som krönikör.
Blondinbella i repris.

Här är Atladottirs blogg, för den som tvivlar på bottennappet.
Svensk journalistik håller på att begå självmord. Då kan jag bara hoppas att det inte blir utdraget.

Försvarar USA våra friheter?

Sydsvenskan har publicerat en syndikerad artikel av den amerikanska professorn (oklart i vad) Ian Buruma, som hävdar att vi européer hyser "en längtan tillbaka till en världsordning där demokratier kan luta sig mot Uncle Sam".
Han hävdar också att USA kan betraktas som "försvararen av våra friheter".

Det är inte bara besynnerligt, utan rent ut korkat. USA har sedan andra världskrigets slut skapat minst lika många problem för frihet och demokrati i världen, som lösningar. Dessutom måste man vara allt annat än demokratisk för att tro att en supermakt som agerar självsvåldigt och tvingar på andra stater sina egna lösningar skulle vara en garant för frihet och demokrati.

Och när har USA agerat på den internationella arenan med andra syften än sina egna intressen i första, ofta enda rummet? Ibland stöder de demokratier, ibland diktaturer – allt efter det snöda egenintresset. USA:s utrikespolitik har sällan varit annat än inrikespolitik i förklädnad.

Ian Burumas artikel är syndikerad, vilket betyder att Sydsvenskan har letat upp den och betalat för att översätta och publicera den, helt okommenterad. Varför då?

Presidentvalet: Ödmjuk segrare – nobel förlorare

Jag såg Barack Obamas och John McCains tal när det amerikanska presidentvalet var avgjort. Båda var gripande, och märkligt snarlika: en ödmjuk vinnare och en nobel förlorare. Vilket par de vore i Vita Huset!

John McCain strödde betydligt mer komplimanger över sin motståndare än han behövde, och det märktes att han menade vart enda ord. Han var också högtidlig med det sköna för alla afroamerikaner att för första gången se en av dem på det högsta ämbetet. Och han tystade med bestämdhet de burop som ibland hördes i hans auditorium av besvikna republikaner.

När John McCain på traditionellt vis dessförinnan ringde Omaba för att förklara sig besegrad, passade de nog på att prata lite om nödvändigheten att stävja eventuella bittra, rentav rasistiska reaktioner bland de mest trångsynta republikanerna – och det jobbet kunde bara göras av McCain. Han gjorde det med övertygelse och patos.
Ändå finns det skäl att frukta en tilltagande aggressivitet från extremhögern i USA, som säkert tar mer än fyra år på sig att acceptera en afroamerikansk president.

Barack Obama talade också varmt om sin motkandidat, och även han underströk lyckan i att USA har valt en president som för bara några år sedan vore otänkbar blott beroende på hudfärgen.
Ja, i sitt segertal tillät han sig den afroamerikanska eufori som han under själva kampanjen varit tvungen att hålla tillbaka. Nu kunde han glädjas åt detta historiska genombrott. Det var då för väl.

Obama varnade också i sitt tal för de många svårigheter som väntar, och underströk nödvändigheten av att samarbeta över partigränserna. Med finanskrisen och ett USA med resurserna hårt tärda av Bushs slöserier är det nästan så man undrar om Obama ångrar sig.
Nej, det gör han inte – men han underskattar inte heller för ett ögonblick svårigheterna han har framför sig.

Och den orimliga dubbla bördan på hans axlar: Han måste visa att han var en värdig vinnare, men han måste i praktiken tyvärr också bevisa att en afroamerikan inte bara kan bli president, utan dessutom en särdeles duktig sådan.
Annars riskerar USA att i framtida presidentval resa nya rasistiska hinder.

Med samma resonemang ska nog USA:s kvinnor skatta sig lyckliga att inte Sarah Palin blev vicepresident.

Här skriver Aftonbladet, DN, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan om presidentvalet.

Filip & Fredrik har bästa valvakan

Lustigkurrarna Filip Hammar och Fredrik Wikingsson har en lågbudget-valvaka på TV5, och den bräcker på många sätt de gigantiska satsningar som SVT och TV4 har gjort. De är inte bara roligare – de är betydligt intressantare.

Från den flygande starten med en uppenbart road och öppenhjärtlig Mona Sahlin visade Filip och Fredrik att deras närmast barnsliga nyfikenhet och nyckfulla tankebloss skapar en osedvanligt god belysning av det amerikanska valet.

De andra kanalernas tunga allvar förmår inte annat än fylla i gamla uttjatade självklarheter och rapa om samma skåpmat som vi hört till leda mycket längre än blott under denna valrörelser. Det är till och med svårt att förstå vad som händer, eftersom alla medverkande är så noga med att uttrycka sig korrekt och leka insiktsfulla.

Filip och Fredrik vågar ställa även dumma frågor, vilket medför att de får de klokaste svaren – även från de studiogäster som annars sjunger med i det offentliga samtalets tuktade kör. Strålande TV, infotainment när det är som allra bäst.
Se och lär, alla ni andra TV-makare! Inte för att det hjälper. Sådant kräver nämligen genuin talang, och journalistiskt mod. Sällsynta egenskaper – i synnerhet på TV.

Skaka hand är också en sed

Jag såg första avsnittet av det på förhand omdebatterade TV-programmet Halal-TV, med tre muslimska tjejer i slöja som pratade om klassamhället. Ytligt men också både angeläget och charmigt.

Kanske är det för att jag själv är uppvuxen i stockholmsförorter som jag kände igen och uppskattade den lediga tonen om så stora och viktiga frågor. Jag tyckte det var riktigt cool av de muslimska tjejerna att ha ett strikt politiskt tema för sitt första program – dessutom om klassamhället, en av de viktigaste rättvisefrågorna, som ändå förbigås med tystnad av den offentliga debattens välbetalda proffstyckare.

Och det var skoj med deras tunnelbanetur från överklassens Danderyd i norr till underklassens näste i Alby. Både humor och polemisk skärpa.

Men de var på vanligt TV-vis lumpna mot Carl Hamilton, som hade reagerat på att två av dem inte ville skaka hand med honom. Vad de insinuerade var att han inte hade respekt för deras religion – men de visade i så fall precis samma brist på respekt för hans sed.
Somliga skakar hand, andra gör det inte. Om de vägrar att acceptera varandras seder är det inte bara en av dem som felar. Att den ena seden kallas religion gör ingen skillnad i sak.

SVT var särskilt lömska när de smygbandade samtalet och gjorde vad de kunde för att skönmåla tjejerna och svartmåla Hamilton – samt skapa mediabrus runt programmet. Typiskt TV, och nattsvart brist på etik.

Här förklarar Carl Hamilton sansat sitt handlande. Här skriver Aftonbladet, DN, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan om TV-programmet. Och här skriver Pernilla Ouis kloka ord om saken.

Sydsvenskan censurerar bloggar

Jag kunde inte tänka mig att Sydsvenskan skulle sjunka så lågt, men efter flera exempel står det klart: tidningen censurerar medvetet bloggar.

Många artiklar som tidningarna publicerar på nätet länkar till bloggar som kommenterar dem. Så även Sydsvenskan. De använder Twingly, ett automatiskt system som hittar bloggar länkade till tidningarnas artiklar och listar dem på dessa webbsidor.

Jag har flera gånger råkat ut för att mina bloggar inte har listats på Sydsvenskan, fast Twingly bevisligen har hittat dem. Det har också hänt att en sådan listning först har dykt upp på Sydsvenskans hemsida och sedan försvunnit.

Det kunde bero på tekniska fel, om det inte varje gång varit bloggar som är kritiska mot Sydsvenskans skribent. Alla mina övriga bloggar om tidningens artiklar har kommit med. Märkligt sammanträffande...
Det har också visat sig att det hänt endast med två av tidningens skribenter: den politiska chefredaktören Heidi Avellan och nöjeschefen Maria G Francke.
Så funkar inte slumpen.

Antingen är det dessa två som själva ingripit för att få länken till min blogg borttagen, eller någon medarbetare på webbredaktionen som vill skydda dem för att de är chefer. Förstnämnda är troligast, eftersom jag har skrivit kritiskt om t.ex. chefredaktören Daniel Sandström utan att bli censurerad.
Jag har också skrivit kritiskt om andra medarbetare utan att bli censurerad, exempelvis Mats Skogkär som jag gått rätt hårt åt ibland – men han är ingen chef.

Det är förstås rent vedervärdigt att Francke och Avellan tillåter sig detta, speciellt som de själva i sina skriverier ofta går väldigt hårt åt andra offentliga personer. Pressetiskt är det under all kritik.

Jag är dessutom övertygad om att det är en sådan attityd som snabbt kan innebära bleka döden för tidningarna, som just nu kämpar med näbbar och klor för att behålla sitt existensberättigande i en värld där internet gör dem alltmer överflödiga.
Skäms, Sydsvenskan!

Här är de senaste exemplen på Sydsvenskans censur:
Jag skrev en kritisk blogg om Maria G Franckes gärning som nöjeschef, i och med att Sydsvenskan meddelade att hon byter jobb på tidningen. Min blogg är här. Sydsvenskans artikel, som jag länkade till, är här. Där anges att det inte alls finns några bloggar om artikeln, fast Twingly definitivt hittade min. Om jag minns rätt var länken till min blogg uppe ett tag men försvann sedan.
Här är en blogg som kritiserar den politiska chefredaktören Heidi Avellan, och här är Sydsvenskans artikel där länk till min blogg saknas, fast Twingly hittade den.
Här är en annan blogg om Heidi Avellan, som det inte heller finns någon länk till på Sydsvenskans sida här.

Telefonkatalogen gräver ner sig

Eniro börjar ta betalt av företag som vill stå med i deras katalog. Det berättade jag om här förra månaden. Nu har Sydsvenskan upptäckt detsamma.

Eniro, som redan går med en vinst på vidunderliga 35%, anger inget annat skäl än att de tycker det är värt pengarna för företagen. De vill öka vinsten, som bara är så stor för att de förr befann sig i en monopolsituation som delvis lever kvar.

När jag i oktober blev uppringd av Eniro fick jag veta att avgiften gäller såväl deras nätkatalog som den tryckta versionen, men i Sydsvenskan sägs att det bara gäller den senare.
Det kan jag förstå: Om Eniros nätkatalog blir ofullständig kommer den snabbt att vara död. Internet går för fort och har för många alternativ. Förmodligen är det redan idag så att de flesta använder Google och andra sökmotorer i stället för Eniro – och ditåt går det mer och mer.
Om Eniro är för girigt kommer det att bli företagets död.

Jag misstänker att Eniros bakomliggande tanke i själva verket kan vara att slippa ge ut den tryckta katalogen, som kostar en massa pengar och används allt mindre. Om avgiften gör att ett stort antal företag försvinner ur katalogen blir den förstås meningslös och de kan använda detta som argument för att lägga ner den.
Ungefär så brukar både företag och myndigheter göra när de vill slippa kostsamma plikter.

Sydsvenskans reportage är tyvärr så slappt som modern svensk journalistik brukar vara. I den större artikeln får Eniros version på alltihop stå oemotsagd, och sedan har de en liten intervju med en småföretagare som beklagar sig. Någon egen undersökning har journalisten inte orkat med.

Det blir rent skrattretande när han kallar den tryckta katalogen “väl utnyttjad” för att Eniros statistik säger att cirka hälften av alla teleabonnenter använder någon av de tryckta katalogerna minst en gång i månaden, och 75% minst en gång om året. Det är ju ingenting!
Om dessa jättelika trycksaker spridda till landets alla hushåll bara används några gånger om året – då är det närmast ett miljöbrott att ge ut dem.

Eniro håller reda på hur många som alls tar hem katalogerna när de ligger i trappuppgångarna, men inte ens det orkade journalisten fråga om.
Hur kan man i dessa tider skriva om telekom utan att begrunda hur internet har förändrat och kommer att förändra situationen?

Det finns en sorglig slentrian bland journalister att vägra tänka själva. Man frågar en part och sedan motparten, och tycker därmed att man har gjort allt för att belysa frågan. Knappast.

Islam lika med slöja?

Tre unga muslimska kvinnor ska göra Halal-TV, ett TV-program där de ska belysa världen från sin religions perspektiv. Det kan bli både intressant och behövligt, eftersom de flesta av oss vet alltför lite om islam i vardagen. Men jag ser några betänkligheter:

För det första, kommer programmet att belysa frågorna på ett någorlunda allsidigt sätt? Om de tre kvinnornas syn får stå oemotsagd, kanske inte ens ifrågasatt, då riskerar det snarare att bli desinformation, rentav propaganda.
Jag hoppas att de också ger plats för andra muslimska perspektiv än sina egna. Inom Islam finns förstås samma mångfald som i de andra världsreligionerna.

Jag undrar också varför alla tre kvinnorna bär slöja. Vad jag vet är det långt ifrån alla muslimer som anser det vara nödvändigt för sin religionsutövning. Det verkar alltså som om programledningen redan från början begränsat allsidigheten, också vad gäller belysning av Islam.

Min gissning är att muslimer som insisterar på slöja är att jämföra med de kristna vi brukar kalla fundamentalister. Sådan religionsutövning finns det sannerligen anledning att granska kritiskt och ingående.

Själv fortsätter jag att vara övertygad om att slöja och dess extremform burka är uttryck för ett föråldrat manssamhälle, och inget annat. Religioner som formats och styrs av män plägar ha sådant bagage.
Det är en stor tragedi att religion blir en accepterad ursäkt för att bevara sådana seder, som i sitt kvinnoförtryck knappast stannar vid klädregler.

Vad står Obama för, egentligen?

Det är bara ett par dagar kvar till presidentvalet i USA. Barack Obama leder stort i opinionsundersökningarna. Men detta ska tolkas med försiktighet, vilket Per T Ohlsson på Sydsvenskan noga förklarar. Han ger flera exempel ur den amerikanska historien på hur det kan svänga på ett ögonblick, och hur svårt det är att sia om de amerikanska väljarna.

Obama är egentligen en alldeles omöjlig kandidat, och då menar jag inte främst hans hudfärg eller associationer på hans namn. Han är den kanske minst politiskt erfarne nominerade presidentkandidaten på länge: Obama befinner sig i sin första period som senator. Dessförinnan har han suttit åtta år i Illinois senat, vilket är så gott som ingenting, och förlorade i valet till representanthuset år 2000.

Visst gillar det amerikanska folket att då och då släppa in jungfruliga kandidater, oförstörda av Washingtons korruption. Det visar den klassiska filmen Mr Smith goes to Washington, likaså sådana segrare som Jimmy Carter och Bill Clinton. Men då vill de i regel verkligen ha en kandidat som inte alls haft med Washington att göra – knappast en senator, om än färsk sådan.

En annan faktor som mycket väl kan vara ett större problem för Obama än hans hudfärg är hans intellekt, som han verkligen inte sticker under stol med. Han är jurist från Harvard och talar mer högtravande än de flesta förmår skriva. Sådant får det att krypa i skinnet på miljoner amerikanska väljare.

Den aversionen delar de med svenska väljare, som har mycket svårt att lita på intellektuella akademiker men gärna låter sig duperas av sådan folklig framtoning som hos Torbjörn Fälldin och Alf Svensson.

Svensk mediabevakning av USA-valet är denna gång intensivare än någonsin förr, vad jag kan minnas. Världen har blivit mindre och dess agenda internationellt homogen, så den breda allmänheten är med rätta nyfiknare än någonsin på vem som ska bli nästa president. Numera vet vi allihop hur mycket det betyder även för svensk framtid.

Men svenska media har svårt att se förbi sina egna preferenser. Det är nog så att nästan alla svenska tyckare och rapportörer, oavsett partifärg, helst ser Obama som segrare i valet. Därför skildras han alltsedan sin kampanjstart som en segrare, men granskas inte ens med bråkdelen av den skepsis som andra amerikanska politiker utsätts för. Det är knappt att hans politik alls ens undersöks.

Jag såg hans halvtimmesfilm som sändes i amerikanska TV-kanaler här om dagen, och det finns massor att ifrågasätta där. Han lovar stora skattesänkningar för hela medelklassen, vilket kostar fantasisummor – men har ingen motsvarande välgärning för de fattiga, som i USA verkligen är fattiga. De röstar sällan och i så fall mestadels demokratiskt, och de är en minoritet, om än mångmiljonhövdad. Obama behöver inte flirta med dem, men han borde.

Han ämnar också verka protektionistiskt, med flera åtgärder för att trygga amerikanska jobb och industrier mot en allt hårdare konkurrerande omvärld. Det lär knappast gynna Sverige eller den internationella handeln.
Det är inte heller särskilt avvikande från amerikansk politisk tradition.

I den berättigade förtjusningen inför en svart presidentkandidat glömmer vi att amerikanska presidenter i realiteten inte visar sig bli så särskilt olika. Bush har i och för sig varit en särdeles besvärlig figur, kanske framför allt i hur han har försökt styra tidsandan mot konservatism och unken moral – men varken McCain eller Obama, eller de allra flesta presidenter USA har haft, utgör samma lågvatten.
Men de är och förblir amerikanska politiker. Om vi tror mer om dem så gör vi samma misstag som många amerikaner, och inbillar oss att USA:s president ska vara den fria världens ledare och räddare. Knappast.

Nostradamus poetiska visioner

Så här på Allhelgonadagen har Aftonbladets kultursida ett passande tema: ockultism, med bland annat en senkommen recension av Nostradamus profetior i nytolkning av Anna Carlstedt och Jan Stolpe.

Denna besynnerliga renässansfigurs verk med tusen verser om framtiden har satt myror i huvudet på generation efter generation sedan dess. Otaliga händelser i världshistorien har – mer eller mindre övertygande – pekats ut som förutsedda av Nostradamus.

Någorlunda oomtvistligt (relativt sett) är att hans spådomar sträckte sig fram till starten för detta millennium, som han menade skulle inledas med en muslimsk världserövrare, eventuellt identisk med Antikrist, begynnande sitt erövringståg i Ryssland för att sedan lägga hela Europa under sig.

Jag har då och då i livet gjort djupdykningar i hans texter, nyfiken på deras tillämpning av astrologin, men framför allt fascinerad av den visionära poesin i dem.
Dessutom fick jag för länge sedan veta av en amerikansk psychic att jag varit Nostradamus i ett tidigare liv. Det var förstås hedrande, tills jag insåg att det betydde att jag inte kunde ha varit den samtida Leonardo da Vinci, vilket vore än mer inspirerande...

Nostradamus påpekade själv i sin bok att han blandat om sina spådomar och avsiktligt gjort dem svårtolkade. Som jag förstår honom var han främst ute efter att förmedla sin upplevelse av historiens och ödets mäktiga vingslag. Hans dikter presenterar världshistorien som ett storslaget, ofta skrämmande skådespel. Det var detta väldiga spektakel han ville skildra – inte varje händelse i sig.

Jag fick också intrycket att han inte baserade sina förutsägelser så mycket på astrologin som man kunde tro. Ofta är det ganska alldagliga planetkonstellationer som hans verser ger omvälvande mening, vilket knappast är förenligt med astrologiskt ABC.
Snarare föreställer jag mig honom sittande på sin mörka kammare under långa nätter, sneglande mot stjärnhimlen utanför fönstret, flytande in i ett hypnagogt tillstånd där drömmar och syner spelas upp framför honom i dunklet.

Jag tror att hans bok framför allt ska ses som poesi, om än på teman som hans ockulta kunskaper fört honom nära. Sedan är det i och för sig svårt att finna gränsen för vad poetens sinne kan förnimma.