Moto Boy – gränslöst gripande

Malmöfestivalen har ovanligt tunt med musik detta år. De sparar pengar och satsar i stället på “folkliga” fånerier.
Men några pärlor blev det i alla fall.
På söndagen såg jag Moto Boy, som fyllde ett tält på Mölleplatsen så till den grad att han var tvungen att ta fram sin mobilkamera och dokumentera det från scenen. Jag tog också en bild, som syns ovan.

Jag har inte hört honom förut – så illa uppdaterad är jag numera på rock- och popmusiken. Därför var jag alldeles oförberedd på upplevelsen. Jag blev så gripen att jag blev tårögd.

Han tog sig anspråkslöst igenom sin repertoar av ohöljt romantiska låtar, spelandes på en elgitarr som var hårdmetalltaggig i formen, sjungandes mestadels som en gossopran. Illrött läppstift och sminkade ögonlock, skinnjacka som sedermera byttes mot en röd sak, som hänger på mikrofonstativet på bilden ovan.

Det vore så lätt att förlöjliga. Själv var han i sitt personliga och öppenhjärtliga mellansnack inte ett dugg rädd för självironi. Men det ändrade inte faktum: Detta var tilltagande hypnotiskt och förtrollande för varje låt. Även en ärrad före detta rockrecensent som jag blev helt såld.
Moto Boy fortsatte fullständigt kompromisslöst med sin sentimentala musik, innerligt komponerad och framförd med tonsäker bravur och oomtvistlig inlevelse. Storslaget.

Många vet det säkert redan, så jag får sälla mig till kören: Moto Boy, eller Oskar Humlebo som han egentligen heter, kan gå precis hur långt som helst. Här är hans MySpace.