Inflationsspöket

I modern marknadsekonomi anses inflationen som det värsta hotet. Visst är det skönt att slippa galopperande priser, men jag frågar mig ändå vad det kostar att bekämpa den, vilka politiska preferenser som ligger bakom denna enkla grundsyn. Alltså: vilka förlorar mest på inflation, och vilka förlorar mest på de metoder med vilka den bekämpas?

Jag är en lekman när det gäller ekonomi, men det är i hög grad de så kallade experterna också. Den ekonomiska vetenskapen lyckas ytterst sällan med det mest grundläggande inom all vetenskap: förmågan att förutsäga. A leder till B. Inom ekonomin är det så gott som aldrig så enkelt.
Strängt taget det enda som ekonomer lyckas med är att i efterhand förklara varför det inte blev som de förutsade.

Det dominerande verktyget mot inflation är Riksbankens justering av reporäntan. Sammalunda i de flesta länder med en modern kapitalistisk ekonomi. När priser stiger höjs räntan, och när de sjunker så sänks den. Egentligen är det ett verktyg mot överhettning av ekonomin, vilket i praktiken betyder att när det flödar så mycket pengar att även vanligt folk blir rikare, då stramas det åt med räntehöjningar.

Jag kommer inte ifrån misstanken att såväl inflationsspöket som ränteändringarna framför allt handlar om att flytta pengar från allmänheten till storfinansen.

Hur som helst verkar räntejusteringarna fungera rätt dåligt. Kom ihåg dot-com-krisen i början på detta millennium. Ideligen sänktes räntan för att sätta fart på ekonomin, men det tog sina år ändå. Gjorde då verkligen räntesänkningarna någon skillnad?
Bara möjligen en: börsmarknaden blev sakta mer optimistisk vartefter, det vill säga bidrog till en självuppfyllande profetia – och det är inte ekonomi, utan psykologi.

Nu är det samma sak, fast omvänt. Inflationen stiger, trots höjda räntor. Det är inte konstigt, eftersom höjda räntor självklart leder till höjda priser och kostnader. Ändå används räntejusteringarna med en närmast religiös övertro, som om det vore en trollformel. Ekonomisk vetenskap behöver återvända till skolbänken.

Jag är övertygad om att det finns effektivare sätt att motverka prishöjningarna. De åstadkoms oftast av storfinansen och myndigheterna själva. Se var höjningarna är som störst – energi och livsmedel, med 17% respektive 8% på bara ett år. Dessa branscher styrs av några få gigantiska företag med märkligt likvärdig prispolitik. Där döljer sig karteller, förstås. Men svenska myndigheter slår dövörat till. De har ändå ytterst små resurser att agera.

Näringslivet har ett enda syfte: att maximera sin profit. Därför har de förstås alltid en strävan att höja sina priser, oavsett vad. De vill även minska sina kostnader, så de befinner sig i en omöjlig paradox, men den löser de genom att helt enkelt skinna konsumenterna.

Ekonomi är politik. Numera låtsas alla makthavare att det är fråga om naturlagar, där alla är oskyldiga och ideologierna saknar betydelse. Det är fel. Vi får den ekonomi vi strävar efter, och vi kan i högsta grad välja. Det finns många olika vägar att gå.

Pressen är pinsamt flat i allt detta. De köper glatt överhetens argument och påståenden, kanske egentligen för att de som “tredje statsmakten” själva hör till den. Se t.ex. Sydsvenskan, som tar Riksbankens räntepolitik i stenhårt försvar, fast den har ifrågasatts blott in en bagatellartad detalj – dessutom av en så kallad ekonomisk expert.