Jag föredrar ganska tjocka skivor av oxbringa. Ibland skärs de så tunt som om det skedde med osthyvel, vilket gör att tänderna inte har mycket att bita i. Å andra sidan är det viktigt att köttet är lättuggat, nästan sönderkokt. Det var inte riktigt Siestas bitar, men nära nog.
Och fettet får inte vara helt bortskuret. Där finns skön smak – och jag vägrar tro att så naturliga fetter kan vara skadliga.
Siesta kombinerade oxbringan med några rotfrukter som var modigt al dente, ungefär som Dreijing profilerade sig på Petri Pumpa. Det är skoj för tänderna men också en svår balansakt. Bara aningen för hårda rotfrukter bjuder mer motstånd än smak, vilket kvickt blir tröttande.
Viktigast med oxbringa är senap. De ropar på varandra. Siesta hade lite i såsen, men det räcker inte. Jag vill ha en rejäl klick ren senap, gärna av starkare sort, att doppa köttet i. Det var förstås lätt ordnat – Dijonsenap, till på köpet, så att två olika matkulturer fick omfamna varandra.
Inget dumt sätt att bli präktigt mätt.
Här kan du läsa mer om min svunna tid som Sydsvenskans krogrecensent Bong.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar