IB-affären är fortfarande en av Sveriges största rättsskandaler, dels för att regeringen i trots mot grundlagen använde en hemlig organisation för sina egna partipolitiska syften, och dels för att journalisterna i en hemligstämplad rättegång bakom lyckta dörrar dömdes till fängelse – för spioneri. En absurditet som fortfarande inte har rättats till.
Bratt fortsatte sedan med diverse avslöjanden i DN, men då gick han allt som oftast under bältet – sexskandaler, den ena efter den andra.
Geijeraffären är den mest omtalade. Den förre justitieministern var kund hos prostituerade. Olof Palme med flera förnekade kraftfullt, så DN fegade ut och dementerade – samma gjorde Peter Bratt, som till och med skvallrade om vem som var hans källa: Leif GW Persson.
Senare avslöjade han att fackpampen Björn Rosengren gick på porrklubb, och några år därefter bedrev han en hetsjakt mot bastuklubbar, där homosexuella hade spontan sex.
Jag tycker genuint illa om Peter Bratts gärning efter IB-affären. Det kändes som han spekulerade i det offentliga samhällets fjantiga dubbelmoral om allting sexuellt. Vi är allihop kåtbockar, innerst inne. Än sen?
Dessutom slogs jag ofta av hans bristande civilkurage. Han överklagade inte IB-domen av rädsla för att som straff placeras i isoleringscell, vilket är mänskligt – men när han försökte försvara det med moraliserande floskler blev det rätt beklämmande. Och han fegade ur när det blåste i Geijeraffären, så till den grad att han försökte sätta dit sin källa, vilket inom journalistiken bör vara fullständigt otänkbart. Och så alla dessa sexartiklar.
Nej, det är svårt att beundra honom i längden. Även om jag har en del allvarliga betänkligheter också gentemot Jan Guillou har han imponerat betydligt mer med vad han har haft för sig efter IB-affären 1973.
Inte konstigt att de är ovänner alltsedan dess.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar