Sällan ges kulturarbetare sådant förtroende utanför det egna gebitet. Bara därför finns det skäl att hålla tummarna för honom.
Ändå är jag tveksam. Chefer inom kulturen brukar – tvärs emot vad som kunde förväntas av dem – vara särdeles opportunistiska, konventionella, fega och lata. De är så måna om sin image att de mest blir pompösa med åsikter som helt saknar självständighet. Ofta blir det riktigt larvigt. De bröstar upp sig, slår näven i bordet och hävdar med emfas precis bara det som alla inom kulturlivet för stunden bör tycka. Villiga slavar under tidsandan.
Sydsvenskans kulturredaktion är inget undantag. Där luftas stolt precis vad alla andra kulturredaktioner också anser – och alla är lik förbannat övertygade om sin intellektuella självständighet. Jag kan inte minnas att Daniel Sandström i egna texter höjt sig över detta självbekräftande brus.
Ändå är Sydsvenskans kulturbevakning till som tätt ganska flärd- och chosefri, med en nyfikenhet också på sådant som andra redaktioner inte skulle anse fint nog. Där finns en viss friskhet – om än blott i sprickorna mellan de självklara sjoken.
Roligast att läsa på Sydsvenskans kultursidor är Rakel Chukri, med schwung i pennan och i åsikterna. En frisk fläkt, som egentligen är ämnad för större uppgifter. Nu när tidningen behöver en ny kulturchef vore hon sannerligen ett lyft – men bara under förutsättning att hon kan fortsätta skriva sina spänstiga och genuint självständiga texter.
Daniel Sandström har en väldig uppförsbacke framför sig som chefredaktör för tidningen. Alla dagstidningar har kris. Internet gör dem i allt högre grad överflödiga – i alla fall inte längre så dominerande som de en gång var. Och det är svårt att kränga på sig en mindre kostym.
Det troligaste är att de vägrar den nödvändiga förnyelsen ända till det är på tok för sent för den – och sedan bara ivrigt skyller ifrån sig.
Kulturen är nyckeln, det är jag övertygad om. En tidning som på ett passionerat och begåvat sätt kan bevaka samhället som ett antal kulturyttringar hittar säkert en plats också i framtiden. Då borde en före detta kulturchef sitta som handen i handsken.
Men jag fruktar att han i stället gör allt han kan för att lära sig det gamla sättet att se på tidningsmakeri, där man ständigt går vilse mellan träden i stället för att se skogen, och värderar nyheters vikt efter makthavarnas önskemål och världsbild.
Just för att han kommer från kulturen är det risk att han drar sig för att hävda kulturens och dess perspektivs stora betydelse. Vi får se.
Han har dessutom handikappet att ha jobbat på tidningens redaktion så länge att han nog inte kan motstå att värna mer om sina kollegor på arbetsplatsen än om tidningen som helhet.
Ändå håller jag tummarna. Det är inget lätt jobb. Jag misstänker att han själv inte har en aning om vidden av dess omöjligheter. Kanske sker något skojigt när han stångas med dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar