Idrottens mörka ideal

Per T. Ohlsson på Sydsvenskan skriver i en ledare om de Olympiska spelens politiska sida och konstaterar att det sannerligen inte är någon nyhet. Nationalistisk yra har rått sedan starten i antika Grekland.

Han vill ändå hävda en särskild likhet mellan OS i Kina och det i Berlin 1936, varvid han tar till ett minst sagt vagt argument: “Den här gången, precis som 1936, är det värdlandets interna förhållanden som står i fokus.”
Goddag yxskaft.

Antingen är han för naiv eller för räddhågsen för att i stället granska de ideal som idrotten i sig innehåller och propagerar – och de stämmer alldeles utmärkt med nationalistisk förhävelse. Därför används alla sorters idrottsevenemang – ja, hela idrottsrörelsen – med särskild förtjusning av varje nation som strävar efter att prisa sig själv. Se bara hur de svenska idrottarna skildras i svensk press – som om de vore kämpar för själva svenskheten.

Vad annat är att vänta av en rörelse som baseras på att en ska bli vinnare och alla andra förlorare? Och förskönar atletiska ideal, som ligger mycket nära rasbiologins principer. Och som vardagsmat kräver att unga människor ska tuktas till en självdisciplin och ett självuppoffrande slit som man inte ens begärd av soldater. Och tillämpar en skoningslös utslagning redan på barn som knappt hunnit lära sig läsa ännu.

Det finns förstås en anledning till att just idrott används med sådan iver av mörka politiska krafter. Idrottens ideal bör granskas ingående och ifrågasättas på allvar. Men det törs nog ingen ledarskribent, särskilt inte mitt under ett OS, var det än hålls.