Guld till Kina

Sydsvenskans politiska chefredaktör Heidi Avellan blottar det orimliga i IOK:s vägran att se politik i idrotten, men hon verkar tro att det bara gäller för totalitära stater. Idrott är politik överallt, och OS är alltid storpolitik var det än äger rum.

OS I Berlin 1936 är den moderna tidens tydligaste exempel på detta. Nazisterna kramade ur evenemanget allt som gick att få av propaganda och nationellt paraderande – men de flesta värdländer för evenemanget har gjort sitt bästa för att skapa samma slags spektakel. Chauvinism är mer regel än undantag, och oftast förbi löjets gräns. Tyvärr håller sig de flesta för skratt när det gäller idrott, som inte sällan uppträder som vår tids kyrka.
Men dess ideal är mörka och dess historia delvis ganska rutten.

När det gäller just Kina förvånas jag av att Heidi Avellan inte med ett ord nämner det största stödet dess regim får från resten av världen: de gigantiska och närmast desperata investeringar som görs av storföretagen, som dreglar av tanken på att fånga en miljard konsumenter.
De kritiserar inte med ett ord regimen, utan fogar sig i stället glatt efter dess maktfullkomliga villkor. Som om pengar inte luktade.
Gör inte det Heidi Avellan minst lika bestört?