Folkhälsomyndighetens sena svar väcker fler frågor

 

I slutet på januari skickade jag två frågor till Folkhälsomyndigheten om det dåvarande alkoholstoppet för krogarna kl. 20. Efter fem påminnelser kom äntligen deras svar den 24 juni – fem månader senare. Det väckte fler frågor...

Här är de två frågor jag ställde angående alkoholstoppet för krogarna kl. 20, som hade införts på julafton 2020:

1    Kommer initiativet till regeln från Folkhälsomyndigheten eller regeringen?
2    Vilka är de vetenskapliga beläggen för att åtgärden har en märkbar effekt på smittspridningen?

Jag ställde samma frågor till statsministern i början på februari och fick svar på tolv dagar. Det har jag skrivit om här:  Svar från regeringen, men inte på frågorna

Här är Folkhälsomyndighetens senkomna svar, anonymt från vad de kallar sin Svarstjänst:

Hej,
Tack för ditt mejl. Vi får börja med att be om ursäkt för att du har fått vänta på svar.

Den första inskränkningen i serveringstiderna gjordes genom regeringens förordning i november 2020, och avsåg då serveringstillståndens giltighet, inte öppettiderna.
https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2020/11/forbud-mot-alkoholforsaljning-fran-klockan-22/

Därefter fick FoHM den 1 mars 2021 bemyndigande att reglera öppettiderna på serveringsställen:
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/forordning-2020527-om-tillfalliga_sfs-2020-527

Detta har FoHM använt för att först reglera att serveringsställen måste stänga 20:30 och sedan den 1 juni senast 22:30.

Generellt kan man säga att det finns en nära dialog mellan regeringen och FoHM avseende alla regleringar som avser smittskydd, reglerna om öppettider inkluderat.

Som exempel på vetenskapligt belägg bifogas en rapport som sammanställer forskning om alkohol och corona.  Det är SFAM (Svensk förening för allmänmedicin) som gjort den vetenskapliga sammanställningen.

Vänliga hälsningar
_______________________
Svarstjänst kring covid-19
Folkhälsomyndigheten

 

Rapporten som bifogades var en PDF som också finns t.ex. här:
Alkohol och coronapandemin: om människor, samhälle och politik

Deras svar missade båda mina frågor. Min första fråga gällde  begränsningen till kl. 20, införd julafton, men de svarade om den tidigare begränsningen till kl. 22, som infördes i november. De har läst frågan slarvigt, fast de haft så god tid på sig.

Den andra frågan gällde vetenskapliga belägg för beslutet om kl. 20, men rapporten publicerades i januari 2021 och kan därför knappast ha legat till grund för ett beslut under 2020.

Dessutom innehåller den inga vetenskapliga belägg för att denna regel skulle minska spridningen av covid-19. Snarare är rapporten att beskriva som en partsinlaga om alkoholens allmänna skadeverkningar, vilket inte är att förvåna då flera av organisationerna bakom den är nykterhetsrörelser.

Jag såg ingen annan råd än att svara på deras svar med nya frågor. Vi får se hur länge det dröjer innan jag får svar på dem. Alltså, fortsättning följer...

Här är min nya email till dem, skickad den 29 juni:

Hej Svarstjänst kring covid-19, FoHM!

Tack för ert svar, om än senkommet efter flera påminnelser. Svaret föranleder några frågor, som följer nedan. Jag ber om ursäkt för mångordigheten. Å andra sidan skickade ni mig en tätskriven rapport på 48 sidor :)

Jag ställde mina frågor den 28 januari och koncentrerar mig därför på vad som gällde dittills, samt på att ni enligt egen utsago haft en nära dialog med regeringen om alla regleringar. Jag tolkar det som att ni varit involverade också i beslut fattade före den 28 januari.

Nu till mina följdfrågor:

1. Först en ordningsfråga: Jag har förstått det så att myndighetsutövning inte ska vara anonym, vilket också borde gälla svar på frågor från allmänheten. Om det även är er uppfattning önskar jag veta namn på den som svarat nedan och den som svarar på dessa följdfrågor. Om det inte är er uppfattning vill jag veta på vilken grund.

2: Ni svarade att beslutet i november 2020 om begränsning av servering av alkohol till kl. 22 var regeringens, men min fråga gällde begränsningen till kl. 20 från och med julafton 2020. Var detta beslut på regeringens eget initiativ eller ert? Jag syftar alltså på initiativet, inte på beslutsgången. Med andra ord: Hade FoHM gett regeringen rekommendation att stänga alkoholservering kl. 20, före regeringens beslut i frågan?

Angående er bifogade rapport ”Alkohol och coronapandemin: om människor, samhälle och politik”:

3: Vad jag kan utröna publicerades rapporten den 26 januari 2021. Det betyder att den inte kan ha varit underlag för regeringens beslut under 2020. Vilka vetenskapliga belägg låg till grund för beslutet som trädde i kraft julafton 2020?

4: Bland organisationerna bakom rapporten finns flera som har ett uttalat nykterhetsprogram, framför allt IOGT-NTO, Stiftelsen Ansvar för Framtiden och SAFF (med dess åtta ingående organisationer). Det riskerar att leda till partiskhet i ett forskningssammanhang. Har ni vägt in det i er bedömning av rapporten?

5: Rapporten innehåller ingen egen forskning. Inte heller är den en metastudie eftersom den inte väger likartade undersökningar mot varandra. Jag hittade bland referenserna blott två som rör serveringsställen direkt (57 och 58, båda länkarna är nu döda), vilka är från utländska nyhetsmedia. Finns det ingen forskning relevant för besluten om serveringsställen, applicerbar på svenska förhållanden?

Med vänlig hälsning,
Stefan Stenudd

Svar från regeringen, men inte på frågorna

För några veckor sedan skickade jag två frågor till Folkhälsomyndigheten och regeringen om deras agerande mot spridningen av covid-19. Bara regeringen svarade - men inte på frågorna.

Frågorna gällde alkoholstoppet kl., 20, som infördes på julafton 2020 och fortfarande gäller. Här är de:

1    Kommer initiativet till regeln från Folkhälsomyndigheten eller regeringen?

2    Vilka är de vetenskapliga beläggen för att åtgärden har en märkbar effekt på smittspridningen?

Från Folkhälsomyndigheten har jag, trots påminnelse, ännu inte fått något svar, men regeringen svarade efter två veckor via Gabriel Estenberg, departementssekreterare på Socialdepartementet. Min mail var egentligen sänd till statsminister Stefan Löfven, men eftersom det gällde Socialdepartementets ansvarsområde gick den vidare till dem, vilket är helt rimligt.

Estenbergs svar är imponerande utförligt - men svarar inte på någon av mina frågor. Här är hans svar i sin helhet:

 

Hej Stefan,

Tack för ditt brev till statminister Stefan Löfven. Då frågorna du ställer relaterar till Socialdepartementets ansvarsområden får du svar från oss. Jag är tjänsteman i Regeringskansliet och hjälper socialministern att svara på brev.

Det övergripande målet med regeringens arbete under covid-19-pandemin är att minska takten på smittspridningen samt att sätta in rätt åtgärder vid rätt tillfälle för att få så stor effekt som möjligt i syfte att värna människors liv, hälsa och jobb. De åtgärder som regeringen vidtar för att minska takten på smittspridningen behöver sedan balanseras mot vilka effekter det får på samhället och folkhälsan i stort. Vilka åtgärder som vidtas är något som hela tiden omprövas i takt med att lägesbilden ändras.

I förra veckan lämnade regeringen besked om att gällande restriktioner med anledning av covid-19 pandemin behöver ligga fast. Smittspridningen är fort­satt kvar på en hög nivå och Sverige befinner sig fortfarande i en extra­ordi­när situation. Det är inte möjligt att med säkerhet förutse hur pandemin kommer att utvecklas eller hur länge den kommer att pågå och de virusmuta­tioner som sprids innebär en ökad risk.

Serveringsställen är särskilt riskfyllda ur smittskyddssynpunkt då för varandra okända personer samlas och till­bringar en längre tid i varandras fysiska närhet på en begränsad yta vilket ökar risken för att viruset som orsakar covid-19 förs vidare till olika delar av samhället och skapar en ny smittspridningskedja. Regeringen har därför bedömt att det tillfälliga förbudet mot servering av alkohol vid vissa tidpunkter fortsatt ska gälla. Avseende beslutet om förlängning har regeringen inhämtat en förnyad bedömning från Folkhälsomyndigheten som säger att nuvarande restriktioner bör ligga fast i ytterligare minst 3–4 veckor.

Det är svårt att säga vilken effekt som enskilda åtgärder har på smitt­spridningen men den samman­tagna effekten av åtgärderna kan förväntas bidra till minskad smittspridning på såväl regional som nationell nivå.

Med vänlig hälsning,

Gabriel Estenberg, Departementssekreterare Socialdepartementet

 

Mina frågor var förvisso inte oskuldsfulla. Sverige har en myndighet med expertis för vetenskaplig bedömning av lämpliga åtgärder mot pandemin. Den ska, som alla myndigheter, utifrån sin egen sakkunskap formulera rekommendationer, som sedan de politiskt ansvariga har att genomföra eller avfärda. Men den sprängande frågan är om beslut fattas på myndighetens initiativ. Om så inte är fallet finns ingen gartanti för att det sker på vetenskaplig grund och kan därför bli missriktat eller rentav motverka syftet.

Regeringen är inte experterna, utan har myndigheter som Folkhälsomyndigheten för att försäkra att besluten blir relevanta och verkningssamma. Annars är de föga mer än gissningar och chansningar.

Anders Tegnell på Folkhälsomyndigheten har mer än en gång betonat att restaurangerna inte är en smittohärd, för de sköter sina åtaganden föredömligt. Myndigheten säger också på sin hemsida att de allvarligaste smitthärdarna är hemmen och arbetsplatserna. Det kan nog också antas att dit hör åldringsvårdens brister, som har lett till väldigt många dödsfall.

Men just restaurangerna har drabbats av restriktioner som är fullständigt förödande för deras verksamhet och överlevnad. Då krävs onekligen solida vetenskapliga stöd för åtgärden, men något sådant har jag inte sett till. Därav min andra fråga.

Om inte beslutet gentemot restaurangerna har stöd av tydliga vetenskapliga rön är det på alla sätt oförsvarligt.

Jag erkänner villigt att jag misstänker att så är fallet, och Estenbergs svar styrker mig i den uppfattningen. Han refererar inte till några vetenskapliga rön. På det sättet får man inte utdela dödsstöten åt en hel bransch.

Men det finns fler faktorer i detta som bekymrar mig allvarligt.

Estenbergs svar består av diverse lösa påståenden som avslöjar en underskattning av allmänheten. Tror han verkligen att vi går på detta svammel och inte förstår att mina frågor fortfar att vara obesvarade? I så fall har de höga herrarna fördomar om Sveriges befolkning som gör dem synnerligen olämpliga att regera den.

Oviljan att rakt och uppriktigt besvara frågor av detta slag visar också på en ohederlighet som strider mot deras demokratiska uppdrag. Det klagas nu för tiden på alla möjliga konspirationsteorier som frodas på Internet och menar att makthavarna har hemliga agendor. De är förstås oftast rena fantasifoster. Men när makthavare envisas med att hemlighålla de verkliga bevekelsegrunderna för sina beslut och maskerar sitt handlande med falska floskler - då bekräftar de vad konspirationsteoretikerna misstänker. Det gör allvarlig skada på vår demokratiska ordning, och det är enbart makthavarnas fel.

Min uppfattning är att regeringen (såsom hela riksdagen) numera agerar utifrån partipolitisk strategi - inte ifrån vad som är optimalt för folkhälsan och pandemihanteringen. De fattar beslut som ska ge sken av hur mycket på allvar de tar och hanterar problemet, oavsett om det är konstruktivt eller destruktivt för detta problem. De är med andra ord ögontjänare. Och deras reaktioner på mina två frågor stärker detta mitt intryck.

Ingen god jul på krogen

 

Julen är inte god för alla. Idag, på själva julafton, träder regeringens nya direktiv för restauranger i kraft – de får bara servera alkohol till kl. 20. Det innebär också, enligt alkohollagen, att de måste stänga senast en halvtimme därefter.

Det går inte att driva en krog på de villkoren. Man ska inte stressa sig igenom en middag. Det är varken bra för matsmältningen eller trivseln. Följden kan bli katastrofal – så gott som inga gäster alls.

När pandemin började härja i våras minskade krogbesöken drastiskt, och än mer drastiskt under senhösten. Det är inte ovanligt att krogars omsättning har gått ner med 70%. Än värre blir det med de nya reglerna. Därmed är det stor risk att en mängd krogar går i konkurs och att hundratusentals människor står utan arbete.

Regeringen har vaga formuleringar om att kompensera företag ekonomiskt för förluster på grund av pandemin, men för restaurangerna är det hittills mest tomma löften. Finansministern sa i samband med att de nya reglerna presenterades att man snabbt ska utreda saken, men hittills är ingen lösning presenterad.

Det enda rimliga vore förstås att regeringen hade en färdig lösning för ersättning till krogarna samtidigt som de nya restriktionerna presenterades för en vecka sedan. Hur ska dessa annars kunna fatta ekonomiskt hållbara beslut om sin verksamhet – och kunna genomföra dem?

Den 18 november beslutade regeringen att begränsa alkoholserveringen till kl. 22, och har inte sedan dess kommit med någon kompensation för detta. De lär inte vara angelägnare denna gång. Så krogarna kan inte lita på något mer än de grundläggande allmänna företagsstöden i form av permitteringar och omställningsbidrag, vilka sedan länge har visat sig vara djupt otillräckliga.

Dessutom tar behandlingen och utbetalningen av dessa åtskilliga månader, så mängder av krogar torde gå i graven dessförinnan.

Så vårdslöst får inte en regering hantera en så utbredd näringsverksamhet. Jag misstänker att regeringens slapphet beror på att de allra flesta krogarna är småföretag. De har inte mycket att sätta emot. Men politik borde ju alltid – i synnerhet om den påstår sig vara socialdemokratisk – först av allt värna om de svagaste och mest utsatta. Dit hör krogarna.

De går på knäna, för att inte säga kravlar sig fram som maskar över motorvägen, med ringa chans att korsa den utan att bli överkörda.

Så här skriver Visita, krogbranschens intresseorganisation:

”Inskränkningarna vad avser alkoholförsäljning innebär i praktiken att företag med serveringstillstånd enligt alkohollagen fått ett direkt näringsförbud under de delar av dygnet då den absoluta merparten av försäljningen normalt sker. Således behöver det införas ett direkt stöd till företag med serveringstillstånd enligt alkohollagen där dessa ges 100 procents ersättning för de intäktsbortfall som skett med anledning av förbudet mot alkoholförsäljning från klockan 22.00 respektive klockan 20.00. Ett sådant stöd bör gälla retroaktivt från den 20 november, börja betalas ut omgående och finnas kvar under hela den period då begränsningarna kring alkoholförsäljning gäller.”

Det är inte bara rimligt, utan nödvändigt. Och det måste ske nu, innan krogarna tvingas att stänga för gott.

Krogarna är bland de värst drabbade av regeringens regleringar, vilket i hög grad beror på att alkohollagstiftningen gör det möjligt. Andra näringar, som t.ex. butiker, gym, kollektivtrafik, vanliga arbetsplatser och så vidare, ger inte samma utrymme till förbud. Men är det berättigat?

Vi har alla sett hur glest det mestadels har blivit på krogen under pandemin. De allra flesta krogarna har dessutom gjort berömvärda ansträngningar för att skapa avstånd och hygien, enbart servera sittande gäster, med mera. Jag har inte sett att Folkhälsomyndigheten skulle ha pekat ut krogarna som en särskild riskfaktor – med undantag för nattklubbarna, som mer än väl blockerades i november när kl. 22 blev gräns för servering.

Tvärtom ser jag krogarna som en viktig faktor för folkhälsan på väldigt många och väldigt viktiga sätt, som är kända sedan länge av politiker och experter. Där sker social samvaro under kontrollerade former och är lätt att hålla inom rim och reson. Alkoholpolitiskt är krogarna en välsignelse.

Om alkoholkonsumtionen förpassas till enbart hemmen blir effekterna förmodligen i längden lika allvarliga som covid-19. Dessutom är isoleringen i kärnfamiljen långt ifrån tillräcklig för att vi som sociala varelser ska få vårt essentiella behov av umgänge tillfredsställt.

Därför bör regeringen omedelbart ändra sig på två punkter: Dels måste krogarna skyndsamt och fullständigt ersättas för sitt inkomstbortfall, och dels bör servering tillåtas till åtminstone kl. 22, och varför inte 23, för att krogarnas verksamhet ska kunna fortgå. Det gör ytterst ringa skillnad för pandemin. Kanske att det till och med bidrar till att hejda den.

Konstfärdig och gladlynt sushi

Malmö har en sushirestaurang som utmärker sig: Saiko på St. Knuts väg 7. Där möts skarpa insikter om det japanska köket och skojfrisk västerländsk innovation. Festligt för både öga och tunga.

Trots att jag känt till Saiko länge och hört mycket gott om stället, dröjde det till denna sommar innan jag äntligen kom dit, med god hjälp av middagssällskapet Orvar Säfström, som gjorde ett kort återbesök i Malmö för att packa ihop det sista av bohaget.

Han är numera stockholmare och har säkert skoj med det, men jag anar att han gärna hade tagit Saiko med sig i flyttlasset.

Vad jag uppskattade mest med Saikos behag var den lediga atmosfären mitt i all kulinarisk finess, samt de raffinerade och ändå smått fördolda smakkombinationerna – man fick så att säga hålla tungan rätt i mun för att fånga upp finurligheterna. Ja, och så är det ögonfröjden, som märks på bilderna (klicka på dem för att se förstoringar).

Fiskskivorna på nigiri sushin är inte särdeles tjockare än på andra sushihak, vilket är en trist eftergift åt lönsamheten, men på Saiko breder fisken ut sig svulstigare över risbollen så att proportionerna ändå blir de rätta. Och riset är mästerligt.

Varje sushi toppas av sin alldeles egen välfunna örtkryddning, försiktigt, försiktigt. Det skapar små överraskningar, lite som oväntade vändningar i slutminuterna på långfilmer. Man säger hoppsan och vaknar till. Ibland blir kombinationen alldeles fenomenal.

Dessertfat på Saiko.

Varje litet fat av såväl sushi som annan matlagning belägger vad som alltid borde vara sant på krogarna men alltför ofta inte är det: kocken har smakat av noga och tänkt sig för, mitt i lekfullheten. Då går det inte fel.

Läs även andra bloggares åsikter om Saiko, sushi, krog, mat, Malmö. Intressant?

Hur festlig är Malmöfestivalen?

De senaste åren har Malmöfestivalen blivit tilltagande trist, som om luften gått ur den. När jag bläddrar i programmet för detta års festival, som startar på fredag, förstår jag varför: Politisk korrekthet mal sönder festen.

Det är slående uppenbart i festivaltidningen, som alla Malmöbor får i sina brevlådor. Den genomsyras av PK, som vilket politiskt partiprogram som helst. En del av det må möjligen vara åtminstone en smula behjärtansvärt, men inget avviker från den sociala vardagens beskäftighetsbrus – och inte är det ett dugg fest.

Redan på första uppslaget i festivaltidningen slås det på trumman för hemslöjd, läxläsningshjälp till skolbarn i Malmö, samt vegetarisk mat för miljöns skull. Hur party är det?

Maten har alltid varit en central ingrediens på Malmöfestivalen. Det blev jag sannerligen varse när jag i tolv år som Sydsvenskans krogrecensent Bong gick runt och prövade vad de otaliga stånden hade att erbjuda, tills det stod mig upp i halsen. Sådant orkar man bara med en gång om året.

Nu har kommunens festivalledning beslutat att alla stånd måste ha minst en vegetarisk rätt, för att ”minska vår klimatpåverkan”. Dessutom ska kaffe, te och socker vara ekologiskt, ingen fisk från överfiskade bestånd får serveras och inget kolsyrefritt vatten på burk eller flaska får säljas (därmed är det fortfarande grönt för Ramlösa, som har bubblor).

Förutom hysterin i reglerna kan man undra hur det mäter sig mot det enkla faktum att festivalens mat och dryck serveras i engångsförpackningar. Och det där med vattnet – det kan ju bara leda till att folk nödgas köpa mindre hälsosamma drycker. Sila mygg och svälja kameler, heter det.

Läxhjälp Malmö är en verksamhet som på flera sätt stöds av Malmöfestivalen, bland annat med insamlingsbössor. Det är en ideell verksamhet där skolbarn får hjälp med läxorna. Festivalgeneralen Karin Karlsson säger mer än lovligt naivt: ”Alla barn i Malmö ska gå ut med godkänt betyg i alla kärnämnen.”

Jag tycker att läxor i sig är inget annat än skolans fiasko: vad barnen inte lär sig på lektionerna beordras de i stället att lära sig själva hemma. Det är också ett uttryck för kärnfamiljens tillkortakommanden: föräldrarna borde ge all den läxhjälp som kan behövas. Men framför allt: är det verkligen en välgörenhet i denna vår värld som ropar mest på  uppmärksamhet?

Biståndsorganisationerna i vårt land har de senaste åren blivit alltmer inriktade på stöd som stannar i Sverige, som om vi numera levde under parollen envar sig själv närmast. Det gäller framför allt Rädda Barnen, som sällan bullrar om annat än vad svenska barn må behöva. Läxhjälpsprojektet genomförs dock med Röda Korset och Individuell Människohjälp, som tydligen följer i Rädda Barnens spår.

Det verkar vara si och så med läxorna i Läxhjälp Malmö En av ledarna för verksamheten säger i festivaltidningen: ”Ibland när de inte har någon uttalad läxa läser vi en bok tillsammans. Eller så får de berätta om något de tycker är intressant.”

Det tycker jag låter både viktigare och mer givande än läxläsning – men det avslöjar att detta är ren fritidsverksamhet. Barnen har någonstans att gå, där de kanske även får vuxenkontakt i avspända former. Gott så, men knappast skäl att prioritera framför de globala behoven av insamlingsbössor.

Nej, vad Malmös barn – precis som alla andra invånare i staden – framför allt behöver är åtminstone en veckas fest om året, där man kan glömma vardagens bekymmer och därmed få inspiration och kraft att ta itu med dem därefter. En festival ska inte vara nyttig, utan festlig. Annars är det helt enkelt ingen festival.

Läs även andra bloggares åsikter om Malmöfestivalen, läxhjälp, politisk korrekthet. Intressant?

Väldigt hemlig kroggäst talar ut

För bloggens återkommande läsare är det knappast en nyhet att jag var Sydsvenskans hemliga krogrecensent Bong under 12 år. Sedan skrev jag en bok om mina erfarenheter – som Sydsvenskan vägrade att kännas vid. Den föll dem kanske inte i smaken.

Jag började recensera krogar åt Sydsvenskan 1995. Innan dess hade de ingen krogkritiker. Det var nödvändigt att vara hemlig för att inte bli bortskämd av angelägna krögare, så jag skrev under signaturen Bong, som jag hittade på själv. En bong är den interna nota som skickas från serveringen till köket på en krog, för att de ska hålla reda på vilken mat som lagas.

Det blev ett väldigt väsen om Bongs krogrecensioner och jag fick ett slags entourage som roade sig med att göra egna besök på krogarna jag skrev om samma dag recensionen kom ut – oavsett vad jag tyckt om stället. Krögare stönade när de inte fick toppbetyg och undrade med svettdroppar i pannan vem den där förbannade Bong kunde vara.

Nå, efter tolv år fick det vara nog. Framför allt frestade det på att vara så hemlig. Det var ytterst få ens i den egna vänkretsen som fick veta att jag var Bong och jag fick hela tiden gå och passa mig, så att jag inte råkade röja mitt hemliga uppdrag. Lite spionhistoria.

Det låter kanske festligt, som ett äventyr, och det var det onekligen. Men det var även tungt och ett ständigt stressmoment. Besvärande att inte kunna prata med folk om en så viktig del av min sysselsättning. I efterhand är jag förvånad över att ha stått ut så länge som tolv år.

Nå, de många åren gav en hel del erfarenheter och tankar, som jag tyckte förtjänade att sättas på pränt. Så med tiden blev det en bok, Bong – tolv år som hemlig krogrecensent. Den kom ut våren 2010.

Vad jag vet var det första gången en svensk krogrecensent skrev en bok om sina erfarenheter. Det är en intressant del av mediavärlden, som i synnerhet under de senaste 15-20 åren har blivit allt mer i ropet – ibland så att det går till överdrift, måste jag själv konstatera. Restauranger, mat och dryck har blivit heta nyheter som fyller tidningar, TV-kanaler och Internets mest talföra webbplatser. Så viktigt är det ändå inte.

När jag skrev boken hade jag ändå skoj med att berätta hur det gick till bakom och framför kulisserna. Det är ett knepigt jobb att vara krogrecensent och man får räkna med att bli missförstådd – även av andra krogrecensenter och matskribenter, som verkar vara en ytterst ogin skara, tillfreds uteslutande med den egna smaken.

Det var inte heller alltid lätt att ha att göra med min egen tidning Sydsvenskan och dess redaktion, vilket kan förklara varför de sedan bestämde sig för att hålla tyst om min bok.

Skriva för gästerna, inte för krögarna

Många krögare led av ett missförstånd som jag kände igen från när jag tidigare recenserat musik, teater och litteratur. De kunde inte tänka sig annat än att recensionerna var till för dem och deras bransch. I så fall kunde man förstå deras missnöje.

Men recensionerna är förstås till för tidningens läsare, som funderar på om de ska besöka den eller den krogen – eller som varit där och gärna jämför sina intryck med recensentens.

Krogbranschen – alltför ofta även tidningsredaktioner – lider även av den missuppfattningen att en krogrecensent behöver ha sin bakgrund i krogbranschen, som erfaren kock eller krögare. Men det är galet. En krogrecensent ska vara erfaren krogbesökare, inte krögare. Annars ser man det från fel sida skranket och är till ringa nytta för läsarna, som med största säkerhet oftare är kroggäster än krögare eller kockar.

Att en krogrecensent behöver kunna branschen inifrån är lika dumt som att en musikkritiker skulle vara musiker eller en filmrecensent regissör. Det blir inte bra.

Nå, det här blogginlägget riskerar att bli långt som en bok om jag inte hejdar mig. Avslutningsvis får jag konstatera att de tolv åren gjorde mig mätt på jobbet som krogrecensent, om än det hade sina ”benefits”. Men jag är inte mätt på lustfylld och nyfiken förtäring av mat och dryck – vilket denna blogg här och där skvallrar om. Se ämnet/etiketten ”mat och dryck” för mina blogginlägg på temat.

Lustigt nog har det visat sig att jag efter jobbet som krogrecensenten Bong har blivit ännu mer kritisk och kräsen vid mina restaurangbesök, fast jag numera bara försöker njuta av dem. Bongreflexen går inte riktigt att stänga av och det är inte mycket som går den förbi.

På Sydsvenskan har de en annan krogrecensent, som fortsätter att använda min gamla signatur Bong. Jag tycker förstås att jag gjorde ett betydligt bättre jobb, men jag vet ju också att krogskribenter bara uppskattar den egna smaken. Det är ju liksom deras jobb.

Här är mer information om boken Bong – tolv år som hemlig krogrecensent. Här finns den att beställa på AdLibris och Bokus.

Läs även andra bloggares åsikter om krog, krogrecension, Bong, böcker, mat, restaurang, restaurangkritik. Intressant?

Billiga buteljer från Bordeaux

Systembolaget är inte vad det en gång var. Att hitta sköna viner som har nått mogen ålder är inte lätt, speciellt om de ska vara från t.ex. Bordeaux, och det får de mycket gärna vara. Lösningen på dilemmat finns inte i butikerna, utan i Beställningssortimentet.

Fram till för några decennier sedan lagrade Systembolaget (eller dess systerkompani Vin & Sprit) alltid vinerna tills det var dags att dricka dem, innan de ställdes fram i butikerna. Någon ekonom kom väl på att det var kostsamt, så det har man upphört med.

Upphört har också det omfattande sortiment av fina franska viner till rimliga pengar som förr gick att hitta i Systembolagets butiker. Kanske var det samma ekonom som tyckte att de var för dyra i inköp, vad vet jag. Trist är det i alla fall.

Beställningssortimentet är en mängd viner som svenska handlare importerat, men som inte bereds plats i Systemets butiker, av en eller annan anledning. Där finns flera fynd och ofta till förvånande låga priser – i vissa fall för att importörerna hoppas få in dessa viner i Systembolagets ordinarie sortiment, vilket leder till betydligt större omsättning.

Jag botaniserade och fann bland annat de två slottsviner från Bordeaux som syns på bilden ovan och som har nödvändig ålder för dylika drycker (minst åtta år men gärna tio): Château Baulos la Vergne från 2001 och Château Peybonhomme Les Tours från 1998. De kostar blott 86 respektive 160 kronor! Normalt kostar denna typ av buteljer, dessutom vid mogen ålder, sisådär 500 kronor och uppåt – långt uppåt.

Baulos (nr 82488) visade sig vara den enklare av dem, helt klart, men ändå en njutning med sitt djup, sin balans och fyllighet. Jag anade att det tål ytterligare några års lagring, så man borde köpa på sig en klase buteljer och sedan pröva sitt tålamod.

Peybonhomme (nr 83103) är några år äldre och dubbelt så dyr, men med god marginal värd prisskillnaden. Detta vin har nått sin höjdpunkt, vilket märks både på färgen och den sofistikerade smaken. Jag tvivlar på att det är någon poäng att samla på sig något större antal flaskor, om man inte räknar med att tömma dem i någorlunda rask följd, för detta vin håller på att tappa myndigheten och styrkan i sin kropp. Men än så länge är det en skön upplevelse, värd långt mer än sina 160 kronor.

Beställningssortimentet har fram till nu publicerats i särskilda häften, men de har nog kvar den där ekonomen på Systembolaget, för nu är det slut med det.

Man hänvisas till Systemets hemsida, där detta sortiment tyvärr (föga överraskande) inte listas separat, utan man får klicka sig fram till urvalet i hemsidans otillfredsställande menysystem. Det är också online, och framöver enbart där, man kan beställa dessa flaskor framgent – men det är å andra sidan ganska smidigt, när man väl har hittat dem.

Läs även andra bloggares åsikter om Bordeaux, vin, Systembolaget, beställningssortimentet.

Tabeller räcker inte för vin

I senaste DN Söndag svarade vinskribenten Bengt-Göran Kronstam märkligt på en insändare. Min annars stora respekt för honom dalade, likaså påmindes jag om hur fel det där med vinrecensioner hanteras i pressen.

Insändaren reste invändningar mot Kronstams formulering att en särdeles fin whiskey (Cameronbridge) ”träffar tungan som ett åsknedslag”. Kronstams svar är på flera sätt förvirrat. Han påstår felaktigt att insändaren missförstått vilken whiskey han menat och invecklar sig sedan i försvaret av metaforen genom att jämföra med kärlek som ett blixtnedslag. Tonen är purken, fast insändaren är respektfull i tonen.

Kronstam avslutar med att, som något slags bevis, anföra att en sökning på ”kärlek, blixt” ger 170.000 träffar ”på internet”. Han menar nog Google – men där ger det mesta hur många träffar som helst. Jag fick 133.000 träffar på Kronstams sökning – den andra länken på listan är faktiskt till min hemsida och en artikel om Blixt Gordon... En sökning på hat och blixt ger 85.000 träffar, åsknedslag och whiskey ger 17.000 träffar, och så vidare. Därmed var inget alls bevisat.

Bengt-Göran Kronstams användning av internet är en smula förvirrad.

Men det är förstås som vinskribent han förväntas lysa, och det gör han oftast vad gäller själva omdömet. Däremot är hans vinbevakning i huvudsak lika meningslöst tabellartad som i andra tidningar. De skriver om Systembolagets alla nyheter och sätter betyg i tabellform. Varför eftersträva fullständighet när det bara måste leda till så kortfattade omdömen att föga blir sagt om varje flaska?

Inom andra fält recenseras blott ett urval, som i stället presenteras fylligare. Så tycker jag att man borde göra även med viner och andra ädla drycker. Pröva ett fåtal, men skriv fullödigt om dem. Intressantare att läsa, lättare för läsaren att använda för egna urval – det är ju ändå ingen som känner för att pröva varenda flaska Systembolaget släpper.

Kronstam har i och för sig ovanligt mycket utrymme till sitt förfogande i DN. Här är en samling av hans material på tidningens nätupplaga. Och här skriver han om ett urval av Systemets viner på rea – ordrikare än i en tabell, men ändå alltför kortfattat för min smak. Den senaste tabellen, denna gång med alla prissänkta viner, finns som PDF.

Han kan också ta ut svängarna, exempelvis i denna artikel om husmanskost och vilka viner man kan dricka till dylika rätter. Där finns även länkar till recept och vinrekommendationer. Sannerligen är vin ämnat att drickas till mat, så detta kombinationstänkande är självklart.
Det borde även tillämpas när viner ska testas och recenseras.

Läs även andra bloggares åsikter om vin, vinrecension, Kronstam, XBong. Intressant?

Bilarna var behållningen

Malmöfestivalen drog igång på fredagen, så jag spankulerade runt lite där under eftermiddagen. Den börjar bli trött efter alla år den fortgått. Det är inte lätt med förnyelse. Roligast var några bilar som en konstnär busat med. Maten lockade inte alls.

När jag var Sydsvenskans hemlige krogrecensent Bong brukade jag skriva om festivalmaten. Det var inte något drömjobb att skynda runt under fredagseftermiddagen och trycka i sig en lång rad flottigheter, för att hinna skicka texten till tidningen samma kväll. Jag har ätit min beskärda del.

Det mesta av maten känns fortfarande igen. Thailändska hopkok, langos, korvar och färsbiffar. Varje år är det åtminstone någon ny grej bland allt det bekanta, men jag är osäker på vad det kan ha varit i år. Jag prövade en peruansk oxgryta som var vacker i färgerna men smakade grått. Så då tryckte jag även i mig en afrikansk oxgryta i hopp om att den skulle vara en vildare smakupplevelse. Jodå, men med smal marginal.

En färsköl på Green Lions tilltagna yta sköljde bort besvikelsen. Där stötte jag förresten ihop med Sydsvenskans rockskribent Håkan Engström – föga överraskande, eftersom han är en passionerad ölälskare.

Sydsvenskans närvaro är minst lika påtaglig nu som tidigare år. Tidningen har satt sitt namn på två stora scener i trakten av gamla posthuset, med mera. På en av dem satt Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri och intervjuade den gamla operasångerskan Marianne Mörck.
Och på ett uppslag i dagens nummer av Sydsvenskan tipsade Rakel, Håkan och tre andra medarbetare på tidningen om de bästa begivenheterna på festivalen. Som om de vore orakel, eftersom dessa evenemang ännu inte hade ägt rum.

Egentligen är det olämpligt att en tidning deltar så aktivt i en begivenhet som den också ska rapportera om. Det blir ofrånkomligen jävigt. Men Sydsvenskan torde göra alltmer i den vägen, för att ragga prenumeranter och insistera på sin betydelse för staden. Jag tvivlar på att det fungerar.

Lite kul hade jag ändå på min promenad. Konstnären Bertil Warnolf har riggat några bilar på Hamngatan, ett slags anti till Pimp my ride. En är lindad med gasbinda, en har ett hus på taket, och så vidare. Jag tyckte bäst om den som återtagits av naturen, fylld med prunkande grönska. Se bilden ovan.

Rätt kul var det också att Malmö Chokladfabrik stavat fel på skyltarna till sitt stånd. Se nedan. Kan de verkligen sin choklad när de inte ens kan stava till den?

Läs även andra bloggares åsikter om Malmöfestivalen, Malmö, Sydsvenskan, Bertil Warnolf.

Smörblomma

På S:t Gertrud i Malmö har det länge funnits en lunchrestaurang som inte lockar särdeles, men nu ledsagas den av en betydligt ambitiösare krog, Haqvin Bager, där köket leker lustfyllt även med de vardagliga ingredienserna.

Jag hade ingen aning om att stället fanns förrän en klubbkamrat, Enighets ordförande Leif Almö, ledde mig dit. Det var som att springa på en oas i Sahara.

Kvarteret S:t Gertrud är med sin välbevarade ålderdom en sightseeing i sig, och innergården uppmanar till rekreation innan den bistra årstiden kommer. Krogen Haqvin Bager har dessutom en trivsam inredning utan överdåd men med detaljer som sitter alldeles rätt. Och så är det något med taklamporna som blir pricken över i.

Jag studsade till redan när kyparen kom med smör och bröd. Den vackra blomman på bilden ovan är smöret. Riktigt skojigt att de gör sig sådant besvär med en så blygsam komponent i måltiden. Och lyckat – den prunkande blomman var så välgjord att det tog en stund för ögat att ens gissa vad den bestod utav. Den första sekunden fick jag för mig att det var ostskivor som lindats sålunda.

Maten var också behaglig, utan att kosta någon förmögenhet. Så det dröjer nog inte länge innan jag åter sätter kniven i deras smörblomma.

Läs även andra bloggares åsikter om Haqvin Bager, Sankt Gertrud, Malmö, XBong, krog.

Sydsvenskan tiger om boken om Bong

Jag skrev en bok om mina tolv år som Sydsvenskans hemliga krogrecensent Bong, som kom ut i våras. Det har Sydsvenskan inte skrivit ett enda ord om. De gillar verkligen inte mig – men det visar också hur ojournalistiskt de tillåter sig att tänka.

När min bok om åren som Bong kom ut lät jag Sydsvenskan få den en vecka innan pressmeddelande och recensionsex skickades ut till andra tidningar. Jag tyckte det var rimligt att de fick chansen att vara först att skriva om boken, eftersom det var på den tidningen jag hade verkat.

Boken hamnade hos Per Svensson på Sydsvenskans kulturredaktion och sedan hände ingenting, trots att det är självklart intressant för Sydsvenskans läsare att få veta om bokens existens, även att läsa vad en recensent kan anse om den.

Så när inget hade hänt på några månader mailade jag till Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri och frågade om det skulle komma någon recension. Hon svarade igår:
Nej, vi har inte recenserat din Bongbok. Vad gäller recensionerna är bokutgivningen så diger att vi måste välja bort mycket - tyvärr.

Det där med ”tyvärr” är ett slappt sätt att avfärda, likaså argumentet att det kommer ut så många böcker. Hur många böcker med lika uppenbart intresse för Sydsvenskans egna läsare kan det vara fråga om?

Andra böcker med anknytning till tidningen skrivs det gärna om på dess kultursidor – senast t.ex. en samling av medarbetaren Claes Fürstenbergs Malmökrönikor 2007-2009, som alltså redan hade publicerats i tidningen, med den fjantiga titeln Du vet att du är från Malmö.
Och när ovannämnda Per Svensson på kulturredaktionen tillsammans med en meningsmotståndare passade på att komma ut med debattbok om monarkin inför det kungliga bröllopet, med den ännu fånigare titeln Ja. Monarkins bästa tid är nu. Nej. Monarkin har aldrig varit farligare än nu, då brakade Sydsvenskan på med såväl en lång recension som två ordrika utdrag (1 och 2) ur boken, dessutom skrev tidningens politiska chefredaktör Heidi Avellan om den, likaså den politiska krönikören Per T Ohlsson.

Jag var tidningens första Bong och gjorde jobbet i tolv år, följd av en stor och engagerad läsekrets. Det är dessutom mig veterligt den första svenska boken som berättar om krogrecensentens hemliga och delikata jobb. Därför kan jag tveklöst slå fast – trots att jag är part i målet – att det är journalistiskt oförsvarligt att tiga om boken på Sydsvenskans sidor.

Stingsliga kulturredaktörer
Så varför gör de den tabben? På grund av personliga antipatier. De gillar inte mig, framför allt för att jag i denna blogg har kritiserat såväl Sydsvenskan i sin helhet som redaktören Per Svensson flera gånger. Att de verkligen är så stingsliga och småaktiga har jag genom åren fått flera belägg på.

Det är minst sagt underligt att just kulturredaktörer ska vara så känsliga för kritik, eftersom deras jobb går ut på just att kritisera andra. De får förstås själva kritik, i någon omfattning, oftast i polemik med kulturskribenter på andra tidningar men också via insändare om deras egna skriverier. Det kan de inte förhindra.

De låtsas välkomna detta, exempelvis genom att låta utomstående recensera deras egna böcker i den egna tidningen. Så har skett med båda Sydsvenskanrecensionerna nämnda ovan. När man läser dessa recensioner märker man dock tydligt vad som brukar vara fallet – sådana recensioner är så gott som alltid vänligt inställda, för att inte säga insmickrande. Det är en teater för att bevara skenheligheten.

Jag fick erfara det när jag som medarbetare på DN under 1980-talet sattes att recensera en revy skriven av DN:s egen kåsör. De ansåg att jag kunde göra det eftersom jag var frilansare på tidningen, inte fast anställd. Jag tyckte att föreställningen var rätt tråkig och skämten ganska slentrianmässiga, vilket jag också skrev i recensionen. Det blev ett väldigt liv på DN och kåsören var bestört över att hans egen tidning publicerat en kritisk recension. Sådant ska ju inte hända...

Det är svårare att kritisera att något inte alls har publicerats. Så det är tur att man har en blogg.

Här är boken om min tid som Bong på AdLibris och Bokus.

Läs även andra bloggares åsikter om Bong, XBong, Sydsvenskan, Per Svensson, kultur, krogrecension. Intressant?

Bong på radio

Idag sände radio P4 i Malmö en intervju med mig som gamla Bong med anledning av att boken om det äventyret har kommit ut. Intervjun gjordes över en lunch på krogen Atmosfär. Skojig grej.

Det var redaktörerna på morgonprogrammet som föreslog platsen och delade lunch med mig där under samtalets gång. Bilden ovan togs där av Ebba Granath, en av reportrarna. Den andra reportern (till höger i bild) var Erik Börén. De var sprakande nyfikna och ställde roliga frågor. En hel del hann bli sagt, varav blott bråkdelen kom i radio.

Här är intervjun i två delar, som den lät i radioprogrammet:
Krogspion berättade bara för mamma

Här är mer om boken:
Bong. Tolv år som hemlig krogrecensent

PS: Radio P4 har så mager budget att vi fick betala för maten själva.

Läs även andra bloggares åsikter om XBong, Bong, krogrecension, litteratur, radio, P4.

Välvilligt djur på Djuret

På krogen Djuret serveras ett djur i taget, styckat och tillrett på diverse fyndiga vis. Kul idé, som ställer omfattande krav på köket – ibland även på gästernas djärvhet.

Vid mitt första besök där, dock, var temat ett så pass tillmötesgående djur som anka, så det fanns ingen anledning att oroa sig. Men trots att denna fågel är en av de allra tacksammaste i matlagning hade de fuskat med temat och även inkluderat primörkyckling – ett ganska lamt bihang till den underbara ankan.

Bland förrätterna fanns ankägg i en nässelskottssoppa och självklart anklever, men den senare hade bakats in i en terrin, vilket är synd på så rar råvara. För min del räcker det gott att hastigt halstra den. Så vi hoppade det där med förrätter – en lättnad jag aldrig kunde unna mig när jag var krogrecensent.

De två varmrätter vi föll för var ankbröstet “old school” à l’orange, som man alltid bör unna sig när man då och då stöter på det, samt ett anklår bräserat i 32 timmar – ju längre desto bättre – och serverat med en örtrisotto som dock var lika lös i konsistensen som Uncle Ben. Med andra ord ingen risotto, vilket jag inte kunde motstå att påpeka för kyparen, som därefter inte längre var vår vän.

Ankbröstet à l’orange serverades med potatiskroketter. Det kändes lite väl 1970-tal, även om det var ganska läckert. Jag hade också önskat något mer knaprighet på bröstskivornas skinn, men annars hittade jag inte mycket att sura över.

Till dessert tog vi en minigräddtårta. Det var ju ändå min födelsedag... Glatt och festligt.

Mest glädjande på Djuret var nog ändå den omfattande vinlistan, med många rariteter för vad som måste betraktas som småpengar i sammanhanget. Hade vi firat ståtligare och med tjocka börser skulle vi nog sitta kvar där än, förtjust prövande flaska på flaska. Många av de stora vinupplevelserna går numera blott att hitta på välförsedda krogar, om ens där.

PS: En krog i Malmö med snarlik inriktning är Bastard. Också värd ett besök.

Läs även andra bloggares åsikter om XBong, Djuret, krog, restaurang.

Krogrecensenter recenserade

Det har varit en storm i krogkritikens mineralvattenglas. En välkänd krögare klagade på anonymiteten och inkompetensen, vilket skapade diskussion framför allt i bloggosfären. Sedan blev andra krögares missnöje statistik.

Diskussionen ägde mest rum i bloggosfären, där den också startade med krögaren Erik Videgårds sågning av krogrecensenter på Newsmill i november förra året. Han tyckte framför allt att krogrecensenter ska framträda med namn och påstod lite väl blåögt att krogarna inte skull bemöta dem annorlunda för det.

Han fick snabbt svar på tal av bland andra krogskribenten Clara Block Hane och alldeles förträffligt av Lisa Förare Winbladh, vilket han själv besvarade aningen retirerande. Plura Jonsson kom med ett slags ickekommentar, och ansåg sig snarast skriva krogkåserier. Jag skrev själv ett blogginlägg om saken.

Liten undersökning
Den diskussionen har klingat ut för denna gång, men ämnet fortsätter att pocka på alla inblandade. Krogarnas eget branschorgan Restauratören gjorde i december en egen liten undersökning, där 20 krögare anonymt (se där...) fick betygssätta och kommentera krogkritiken på de största tidningarna. Tyvärr upptäckte jag inte det förrän nu, i samband med att jag jobbade med releasen av Bong-boken. Det blev förstås ont om toppbetyg från krögarna.

Restaurangguiderna White Guide och Sveriges bästa bord fick mest beröm, men även de viss kritik för att vara ensidiga med siktet mot så gott som uteslutande lyxkrogar. Onekligen. Deras texter är också särdeles inställsamma med krögarnas trender och ideal. De måste väl, eftersom de ekonomiskt är ytterst beroende av dessas välvilja.

Annars fick Dagens Industri högst betyg med 3,9 av vad jag förmodar vara 5 möjliga. De fick beröm för att de ”etablerar en dialog med restaurangen”, vilket jag tycker snarare är oroande. DN:s Krogkommissionen kom tvåa med 3,0 och prisades för att de lär göra tre besök på varje krog, något som jag undrar om de har råd att hålla hela tiden. GP fick 2,9 och Svenskan 2,6. Metros Björn af Kleen fick 2,5 och uppskattades främst för att han inte är anonym, vilket onekligen är bekvämt för krögarna.

Bong 2,0
Därefter kom Sydsvenskans Bong, som fick 2,0 med följande kommentarer: ”Ojämn nivå. Jämför ofta restauranger från olika genrer. Orättvis bedömning.” Jag får vara tacksam för att det torde gälla Bong efter min tid på tronen, men ska nog inte känna mig helt utanför. Ojämn nivå kan det knappast ha varit under de tolv år jag höll på, eftersom det var samma huvud och samma penna, men i och med att jag slutade och sedan även min efterföljare har det förstås varierat. Hur bedömningarna har varit orättvisa är svårt att gissa – förmodligen för stränga, enligt krögarna. Vad annat är att vänta, om inte alltid toppbetyg delas ut?

Det där med ”jämför ofta restauranger från olika genrer” är allra underligast. Bong har – framför allt under min tid – skrivit om krogar på alla möjliga nivåer, från hamburgerhak till de mest prisade gourmetkrogarna, och om alla tänkbara matkulturer. Är det olika genrer? I så fall erkänner jag mig glatt skyldig och anser även att de går att jämföra, exempelvis när det gäller kvaliteten på maten, servicen, prisvärdet och så vidare. Perspektivet är gästens, inte krögarnas, och då är det både rimligt och riktigt att behandla krogar av alla möjliga sorter med samma attityd – om än förstås lyhört för vars och ens särart.

Magert underlag
Men det jag mest undrar över är hur Restauratören har genomfört sin undersökning, och hur tillförlitlig den kan vara. Blott 20 krögare betyder förmodligen minst tio i Stockholm, förmodligen fler, och resten i Göteborg och Malmö – alltså inget vidare underlag för de senare två städerna. Det märks också på urvalet av bedömda tidningar, som övervägande är Stockholmsbaserade.

Sydsvenskans Bong kom långt ifrån sist på listan. Där under hamnade Stockholm City (1,9), Aftonbladet (1,9), Expressen (1,8), Nöjesguiden (1,7) och de stockholmska stadsdelstidningarna Mitt i (1,0). Sistnämnda har jag läst några gånger. Där skriver signaturerna Gourmet & Gourmand ganska intetsägande och lågbudgetmässigt, men inte alldeles odugligt. Det är lite kåseri över dessa texter, alltså ungefär vad Plura eftersträvar, får jag förmoda.

Den andra stadsdelstidningen i Stockholm, Vi i, har en lunchpatrull som jag tycker skriver riktigt dugligt. Dessutom är det lovvärt att det finns några som recenserar luncher, något jag har för mig att jag var först med bland krogrecensenter 1995.

Nej, de 20 krögarnas snålhet med betygen tar jag inte särskilt allvarligt. Och det är från början bakvänt. Krogrecensioner skrivs inte för krögarna, utan för deras gäster. Jag undrar hur de skulle betygsätta samma tidningar.

Läs även andra bloggares åsikter om XBong, krogkritik, krogrecensenter, restauranger, krogar, pressen, krögare. Intressant?

Boken om Bong är klar

Nu är boken klar, så jag har inga ursäkter för en fortsatt bloggtystnad. De senaste veckorna har jag jobbat intensivt med en bok om min tid som Bong, Sydsvenskans hemlige krogrecensent. Då fanns ingen tid över för bloggen. Boken är klar – alla 396 sidor. Puh!

Omslaget till den nya boken syns på bilden ovan. En reservoarpenna mellan bestick av den gamla design som kallas Pärlan. Penna av märket Mont Blanc. Det ska ju vara stil på en bok om matkultur.

Inte för att jag vid mina hemliga krogbesök antecknade med reservoarpennan (det gjorde jag i stället dessförinnan som rockrecensent på DN). Inte heller är Pärlan de bestick jag använder hemma, fast jag har en hel uppsättning. Men bilden är min och innehållet i boken är hur autentiskt som helt.

Bokens titel är Bong. Tolv år som hemlig krogrecensent. Den berättar över sina nästan 400 sidor om hur det var att recensera krogar i Skåne och Köpenhamn under tolv år, mellan 1995 och 2007. Dessutom berättar jag hur mina bedömningar gick till, alltifrån sneglandet på menyn anslagen på krogarnas fasad eller skyltfönster, till betalningen av notan vid kvällens slut. Dessutom har jag dristat mig att skriva ett kapitel kallat “Bong vid spisen”, om vad jag har för mig när jag själv lagar mat hemma, vilket inte är så väldigt ofta.

Mig veterligt är det ingen annan svensk krogrecensent som har berättat i bokform om sitt yrke. Det var därför jag tyckte att det kunde vara dags. Kul var det också, att minnas de många måltiderna och allt spektakel runt mitt hemliga jobb, inte olikt spioners snokande i främmande stater.

Boken kommer ut i slutet av april och ska då gå att beställa på internetbokhandlarna, eller för den delen i vilken vanlig bokhandel som helst.

Här är boken om min tid som Bong på AdLibris och på Bokus.

Läs även andra bloggares åsikter om XBong, Bong, litteratur, krogar, krogrecension, pressen, Sydsvenskan. Intressant?

En bok skymmer bloggen

Det är nu ett par veckor sedan jag skrev något nytt i bloggen. Jag har inte slutat – det är bara så att jag befinner mig mitt i arbetet med en bok om min tid som krogrecensenten Bong.

Det dokumenterade jag för ett par år sedan på min hemsida:
Bong – en väldigt hemlig krogrecensent
Men nu fick jag en impuls att göra bok av ämnet, framför allt för att det mig veterligt inte finns någon sådan i Sverige – fast det dräller av böcker skrivna av kockar och krögare.

När jag är mitt i en bok vill jag ha så få distraktioner som möjligt, så det mesta får vänta tills den är klar, eller åtminstone tills den börjar bli klar. Jag räknar med att det är inom en vecka eller så.
Sedan ska jag nog krafsa ner ett och annat här på bloggen igen.

Läs även andra bloggares åsikter om XBong, krogrecension, litteratur, blogg, böcker.

White Guide är en blek guide

Nu har White Guide kommit med årets lista på sina favoriter, där Mathias Dahlgrens Matsal är i topp. Inte ett dugg överraskande. White Guides bedömningar är pinsamt förutsägbara och konventionella. De litar inte på sina egna gommar.

Mathias Dahlgren har jag skrivit om på denna blogg – såväl lite ros som ganska mycket ris. Deras egen vinlista är skandal, för att ta ett exempel, och deras meny är bara repris på de pillemojer som ligger i tiden, utan särskild egen originalitet – inte heller utförd med oklanderlig kokkonst. Konventionellt lyxkrogskör inbakat i en massa attityd.
Inte så lite kejsarens nya kläder.

White Guide har aldrig imponerat på mig. De har ett räddhågset tänk, där krogar med attityd och kända kockar prisas utan eftertanke eller eftersmak. Deras lista överraskar sällan. Dessutom är det uppenbart att krogar hänger kvar där förbi deras bäst-föredatum.

Självklart är det svårt, för att inte säga omöjligt, för en enda publikation att ha tid, råd och dugliga recensenter nog att med någon tillförlitlighet bevaka hela Sveriges krogscen, även om man koncentrerar sig på vad man föreställer sig vara toppskiktet. Men White Guide hävdar ogenerat att de gör det, och pressen i övrigt lyssnar andaktigt.

På mig ger White Guide blott ett räddhågset intryck. Livrädda för att lita på egna gommar rapar de blott vad de tror är säkra bud – att prisa de redan prisade och hylla det för stunden rådande finkrogsidealet. Men krogkonst är som all konst lynnig och svårspådd. De som borde vara bäst faller ofta platt, framför allt för att de har ersatt inspiration med kalkyl och till slut gör föga mer än serverar ursäkter för sina höga priser.
Kejsaren visar sig ofta naken, men lakejerna vågar inte se det.

DN skriver om White Guide och Mathias Dahlgren här och här, Svenskan här och här.

Läs även andra bloggares åsikter om White Guide, XBong, Mathias Dahlgren, krogrecension. Intressant?

In vino veritas 2

Jag har tidigare berättat om ett lunchbesök på guldkrogen Mathias Dahlgren i Stockholm, matbaren med en stjärna i Guide Michelin. Nu har jag ätit en middag i matsalen, som har två stjärnor. Men knappast för vinlistan.

Vi hade beställt avsmakningsmenyn och vinmenyn därtill, när jag frågade kyparen om det ändå gick an att ta en titt på deras vinlista, som jag föreställde mig måste vara skön läsning. Det var den gamla krogrecensenten i mig som törstade.

Men vilken besvikelse! Den alltför korta vinlistan innehöll ingen enda Bordeaux bland rödvinerna, dessutom inget enda rödvin som var äldre än 2007. Skandal. Jag frågade kyparen om detta verkligen var deras vinlista. Jo, det var det. Då förklarade jag dess tillkortakommanden, men han svepte på med några svador om de utvalda vinernas förtjänster, som var rent snömos.

Inte förrän jag med allvar förklarade att jag aldrig hade beställt varken deras vinmeny eller avsmakningsmenyn om jag dessförinnan sett den tunna vinlistan, kyparen ur sig att de också kunde erbjuda vinerna i Grand Hôtels källare. Efter lite trugande fick jag se den vinlistan, som förstås var rena bibeln. Bara av ståtliga Chateau Petrus fanns uppemot tio olika årgångar, allihop gott och väl mogna att dricka. Dessutom oräkneliga andra buteljer av alla möjliga åldrar och till alla möjlgia prisklasser, varav flera kostade över 100.000 kronor.

Det var en vinlista som i sig förtjänade två stjärnor i Guide Michelin, så jag antar att dess recensenter omedelbart hade fått den att bläddra i, knappast Mathias Dahlgrens egen lilla parodi på vinlista. Att vi vanliga gäster inte fick se Grand Hôtels lista förrän efter träget tjat, berodde knappast på annat att de buteljerna gör Mathias Dahlgren inga pengar på att sälja.

Men allvarligt talat, om Mathias Dahlgrens egen vinlista är så ynklig, och det är den hans krog först och främst skyltar med - hur sjutton kunde de få tvgå stjärnor i Guide Michelin?
Också vad gäller maten skulle jag vilja resa flera invändningar, men det tar jag en annan gång. Summa summarum: krogen är extremt överskattad och gör inte alls rättvisa för dess hysteriskt höga priser.

Mathias Dahlgren måste veta hur han fuskar sig fram, för om sin tunna vinlista avslöjar han ingenting på sin hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om Mathias Dahlgren, Guide Michelin, vin.

In vino veritas

Vin är nyttigare än den nervösa svenska överheten vill medge, avslöjas i en ny medicinsk undersökning. Dessutom är det nyttigt i större kvantiteter än Folkhälsoinstitutet går med på. Nyttan är minst lika komplicerad som klimatet.

Det har varit känt rätt länge att små mängder vin har vissa hälsoeffekter, exempelvis vad gäller blodtryck och kolesterolhalt, men nu visar det sig att denna nytta är större än man tidigare trott – och dessutom även vid större kvantiteter.

Man bör egentligen inte bli överraskad av att denna nobla kulturdryck har sina poänger, även för konsumenter som håller tillgodo med billigare buteljer än t.ex. Chateau Petrus på bilden ovan. Framför allt kan vin vara en stor njutning, och det är självklart välgörande för både kropp och i synnerhet själ.

Människan är inte en maskin. Det som får oss att trivas med livet och därmed ökar vår livskraft är inte alltid detsamma som vad vi rent biologiskt och medicinskt sett borde hålla oss till. Alltså, även om undersökningarna inte hade hittat några medicinskt goda effekter av vin kan det ändå vara välgörande. Men två flugor i en smäll är aldrig fel.

Dessutom tror jag att vårt näringsintag är en komplex helhet bestående av delar som samverkar. Med andra ord: vissa rätter kräver vin, och ska vi bara dricka vatten till maten behöver vi en kokkonst och råvaror som ter sig annorlunda. Det är lite som vegetarianism, som knappast fungerar om man från de vanliga maträtterna bara tar bort köttet och fisken.
Man måste se till helheten.

Den mänskliga helheten innefattar att vi ständigt så att säga recenserar vår egen tillvaro – i vilken grad vi trivs, njuter, gläds, står ut. Varje hälsolära måste begrunda detta, som är starkare och viktigare än något annat. Det är ingen vits att bli hundra om alla dessa år är trista. Visst kan man få för mycket av det goda, det gäller till och med Chateau Petrus, men det är nog i alla fall ännu värre att få för lite av det – återigen såväl det goda i allmänhet som detta fenomenala rödvin.

Aftonbladet skriver här, här och här om vinets nyfunna nyttighet.
Läs även andra bloggares åsikter om vin, kost, medicin, nytta, alkohol. Intressant?

Hjärtlöst om vägen till mannens hjärta

TV3 härmar ogenerat Gordon Ramsays program där han härjar med fallerande restauranger för att lyfta dem – i en process av skällsord och hårda tag. Den svenska varianten heter Kniven mot strupen, vilket säger allt. Men Gordon är inte bara konflikt, utan innehåll – och mer kärlek till kökskonsten än cynisk exploatering av en programidé.

Den svenska Gordon är Alexander Nilson, med en gedigen bakgrund i såväl svenska som amerikanska guldkrogar. Men han har inte Gordons hjärta. Alexander gapar och grimaserar för att det ska bli laddad TV och för att uppfylla den roll han tror det kräver av honom. Det blir överansträngt, stundtals närmast maniskt, men inte alls trovärdigt.

Strix TV, som producerar denna serie, ringde mig för en tid sedan när de planerade serien. De ville ha tips från en gammal krogrecensent på restauranger att ta itu med. Som jag förstod dem ville de ha krogar som saknade det sista snäppet för att glänsa – men de verkar snarare ha jagat sådana som var på håret att falla ihop helt. Inte precis samma sak och inte lika intressant för en härdad f.d. krogrecensent.

Debutprogrammet handlade om Dal Cuore i Malmö (som inte var mitt tips). Krogen ligger vid Davidshall, stadens nya lilla krogcentrum med stor potential men också flera misslyckanden genom åren – däribland några synnerligen minnesvärda storheter. Jag har genom åren recenserat flera föregångare i lokalen men inte just Dal Cuore, som inte startade förrän 2007.

När Alexander Nilson hade härjat färdigt med Dal Cuore fick en krogrecensent komma och tycka till. Det var Mattias Kroon, som förr recenserade i Nöjesguiden. Jag känner honom och vet att han har en nog så kräsen gom, men allt han fick säga i TV-programmet var att maten blivit mycket bättre än förr. Han hade nog mer att säga, om jag känner honom rätt, så jag undrar varför det inte fick komma med i TV-programmet.

Jag är förtjust i Gordon Ramsays program där han försöker hjälpa till att lyfta krogar i förfall, framför allt för att han gör det med hjärtat och synnerligen kvalificerad kunskap – och en känsla för krogar inte bara på toppnivå, utan även sådan med anspråkslösare inriktning.

Men Alexander Nilson och TV3 härmar honom på ett själlöst sätt, cyniskt och mekaniskt. Man känner alldeles för tydligt de dramaturgiska elementen och hur de får styra alltihop utan nyans. Det är en grov och spekulativ kopia på vad Ramsay gör.

Dal Cuore, krogens namn, betyder “från hjärtat” – vilket också måste gälla en TV-produktion, i synnerhet om det ska handla om något som sägs vara vägen till mannens hjärta. Alexander Nilson har säkert kärlek till kökskonsten men är så uppslukad av programmakarnas tillspetsning att han framstår som okänslig och hjärtlös. Jag skulle inte vilja äta mat tillagad i en sådan sinnesstämning.

Här är hela programmet på TV3 Play. Här, här och här är andra bloggar om programmet och krogen Dal Cuore.
Läs även andra bloggares åsikter om Dal Cuore, Kniven mot strupen, TV3, Alexander Nilson, XBong. Intressant?