När jag var Sydsvenskans hemlige krogrecensent Bong brukade jag skriva om festivalmaten. Det var inte något drömjobb att skynda runt under fredagseftermiddagen och trycka i sig en lång rad flottigheter, för att hinna skicka texten till tidningen samma kväll. Jag har ätit min beskärda del.
Det mesta av maten känns fortfarande igen. Thailändska hopkok, langos, korvar och färsbiffar. Varje år är det åtminstone någon ny grej bland allt det bekanta, men jag är osäker på vad det kan ha varit i år. Jag prövade en peruansk oxgryta som var vacker i färgerna men smakade grått. Så då tryckte jag även i mig en afrikansk oxgryta i hopp om att den skulle vara en vildare smakupplevelse. Jodå, men med smal marginal.
En färsköl på Green Lions tilltagna yta sköljde bort besvikelsen. Där stötte jag förresten ihop med Sydsvenskans rockskribent Håkan Engström – föga överraskande, eftersom han är en passionerad ölälskare.
Sydsvenskans närvaro är minst lika påtaglig nu som tidigare år. Tidningen har satt sitt namn på två stora scener i trakten av gamla posthuset, med mera. På en av dem satt Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri och intervjuade den gamla operasångerskan Marianne Mörck.
Och på ett uppslag i dagens nummer av Sydsvenskan tipsade Rakel, Håkan och tre andra medarbetare på tidningen om de bästa begivenheterna på festivalen. Som om de vore orakel, eftersom dessa evenemang ännu inte hade ägt rum.
Egentligen är det olämpligt att en tidning deltar så aktivt i en begivenhet som den också ska rapportera om. Det blir ofrånkomligen jävigt. Men Sydsvenskan torde göra alltmer i den vägen, för att ragga prenumeranter och insistera på sin betydelse för staden. Jag tvivlar på att det fungerar.
Lite kul hade jag ändå på min promenad. Konstnären Bertil Warnolf har riggat några bilar på Hamngatan, ett slags anti till Pimp my ride. En är lindad med gasbinda, en har ett hus på taket, och så vidare. Jag tyckte bäst om den som återtagits av naturen, fylld med prunkande grönska. Se bilden ovan.
Rätt kul var det också att Malmö Chokladfabrik stavat fel på skyltarna till sitt stånd. Se nedan. Kan de verkligen sin choklad när de inte ens kan stava till den?
Läs även andra bloggares åsikter om Malmöfestivalen, Malmö, Sydsvenskan, Bertil Warnolf.
Efter en promenad runt på festivalområdet fick jag en känsla av att den krympt. Allt känns mindre. Färre matstånd, mindre variation, mycket färre försäljare, mindre mångfald, mindre kultur osv.
SvaraRaderaJag har alltid varit varm förespråkare av Malmöfestivalen som ett avbrott i vardagen med liv och rörelse och genuin folklighet. Men nu vet jag inte längre.
Festivalen känns trött och kanske överspelad. Samtidigt vill jag inte att Malmöborna ska bli av med sin festival.
Var även ner till hamnområdet och undrade om jag kommit till Sydsvenskanfestivalen. Det är som du säger att det känns som om det blir lite väl mycket Sydsvenskan... på något sätt.
Märkligt när ett band spelade och en presentatör kallade upp Anja Gatu som en stor stjärnartist på scenen. Anja skulle ha ett samtal med några fotbollsspelare på Sydsvenskans jättescen inför en hopplöst liten publik. Är det den rollen som journalister ska ha?
Provade faktiskt en Langos på Södergatan. Helt nygjord och inte alls så flottig som man kan befara. Det var många år sedan jag åt Langos men denna var oväntad god.
Hoppsan. Mitt namn försvann i min kommentar.
SvaraRaderaClaes Hall, heter jag.
Claes, tack för dina tankar.
SvaraRaderaOckså på mig gav årets festival ett förkrympt intryck. Jag störs som du av att pressen mer och mer handlar om att lansera sina redaktörer som om de vore idoler. De slarvar bort sitt journalistiska uppdrag men får allt större bildbylines.
Och så får jag kanske ta och testa en langos, i alla fall...