Klicka på bilden för att se boken på AdLibris nätbokhandel.

Den här boken om skapelsemyter är en lång historia — den tog mig 30 år att skriva och förloppet hade inslag som kändes rätt mytiska. Det berättar jag om i bokens förord, som återges nedan. Du hittar boken på alla nätbokhandlar. Klicka på bilden för att se den på AdLibris.

Förord

Berg föder sand, föder jord.
Jorden föder träden som föder alla djuren.
Djuren föder människorna.
Människa föder människa och inget mer.

Det är ingen slumpmässig nyck att jag söker mig till skapelsemyterna. Jag har själv i mitt skönlitterära författarskap begått några. Exempelvis den ovanstående från en roman om grottboende stenåldersmänniskor för cirka 40 000 år sedan då den moderna människan, Homo sapiens sapiens (“den förnuftiga förnuftiga människan”, högmodigt döpt med denna dubblering), syns ha trängt undan neandertal på den europeiska kontinenten (Stefan Stenudd, Evigheten väntar, 1982).
       Jag minns att romanarbetet inleddes med en särskild fundering: Vad tänkte människan — om sig själv och om sin värld — innan hon fick kunskaper och traditioner, som med ökande mängd alltmer styrde hennes världsbild? Den lilla skapelseberättelsen var alltså ett försök att se med den tidens ögon och tänka med den tidens hjärna.
       Vi har en allmän bild av forntidens föreställningsvärld, som gör den till ett gytter av skrock och ritualer, trots att världen då måste ha varit så mycket lättare att överblicka. Borde inte en enkel tillvaro ha lett människor till lika enkla, överskådliga föreställningar om den?
       Vår bild av förfädernas tänkande utgår från vår uppfatt¬ning om historien som en gradvis klarnande himmel. De levde i mörker, medan vi skådar ljuset. Vi vill inte ens tillerkänna våra fjärran föregångare förmågan till abstrakt tänkande. I min roman, dock, ägnade de sig ständigt åt just det. Vem vet?
       Romanskrivandet kan knappast betraktas som en vederhäftig forskningsmetod men är ändå inte helt försumbart. Fantasins konstruktionskraft, även i världar som är oss ytterligt främmande och fördolda, är häpnadsväckande. Fast det är svårt att kartlägga vad som får fantasin att ta sig vissa vägar och formulera vissa lösningar, undrar jag om inte i denna process råder en särskild klokhet.
       Kan de gamla myterna jämställas med skönlitteratur? Förvisso där de blommar ut till storslagna sagor om gudars och hjältars äventyr. I sina kosmologier, dock, är det troligt att forntida människor själva ansåg att de ägnade sig åt analytiskt tänkande — seriösa försök att förklara världen och tillvaron. Ändå har de också i dessa resonemang brukat förnuft och fantasi i en blandning som kommer det skönlitterära författeriet nära.
       Det gör att vi på en promenad i deras fotspår kan förvänta oss skön poesi, men knappast hoppas på att utifrån detta material nå fram till säkra slutsatser om något alls. Låt oss ändå, för själva äventyrets skull, bege oss åstad.

Denna text utgår från min C-uppsats i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet, som jag presenterade 1994 (Stefan Stenudd, I begynnelsen något. Tankemönster i kosmologierna, Lunds universitet 1993). Den var startskottet för mina studier av skapelsemyterna och deras tankemönster. Vid en genomläsning 25 år senare fann jag att den fortfarande står sig, såtillvida att dess svep representerar vad jag alltjämt anser vara primärt i analys av skapelsemyternas kosmologi.
       Därför valde jag att ha den gamla texten som utgångspunkt för denna bok. Jag kunde dock inte motstå en omfattande redigering, nödvändig efter alla dessa år, samt diverse tillägg som har gjort texten cirka fyra gånger längre än den där C-uppsatsen.
       Tillkomsten såväl som mina fortsatta studier av ämnet har jag de många kloka vännerna på Lunds universitets idé- och lärdomshistoria att tacka för, såväl de engagerade studiekamraterna som den alltid nyfiket skarpsynte Svante Nordin, den mytologiskt bevandrade Sten Högnäs som lämnade oss för tidigt, och i synnerhet Gunnar Broberg som med en ängels tålamod vägledde, kritiserade och framför allt inspirerade mitt arbete.

Gunnar var tämligen nytillträdd professor på institutionen när jag dök upp där 1993 för att återuppta studierna i ämnet, tio år efter ett par terminer på Stockholms universitet. Han var också min handledare när jag två år senare blev doktorand — något som skulle visa sig kräva en stor portion tålamod från hans sida.
       Själv var jag rent barnsligt förtjust i den stimulerande miljö han i allra högsta grad var grunden till, så jag kände ingen iver att gå i mål. Dessutom hade jag samtidigt inlett uppdraget som Sydsvenskans krogrecensent, vilket varade i tolv år.
       Under den tiden fick jag ur mig ett antal texter på temat skapelsemyter, av varierande kvalitet och nödtorftigt maskerade till avhandlingsavsnitt. De berikades — för att inte säga räddades — av Gunnars kunniga kommentarer. Det var också mäkta stimulerande att medverka i produktionen av institutionens tidskriftsserie Ugglan och monografiserien Minerva, båda med honom som redaktör.
       Ungefär samtidigt som jag lämnade krogkritiken glesnade min närvaro på universitetet för att helt avstanna. Jag behöll kontakten med Gunnar, sporadiskt, medan jag skrev på lite av varje.
       När den här texten förelåg i sin första version hade vi några angenäma sittningar på Lunds stadsbiblioteks café, där jag fick de tips och råd som sydde ihop texten. Han gick vänligt med på att skriva ett förord till boken, vilket var en önskan jag länge närt, men föreslog att jag först skulle lägga fram arbetet som en avhandling.
       Jag tänkte att det tåget hade väl gått för länge sedan. Vad skulle jag med en doktorstitel till när jag släpat benen efter mig så pass att jag nått pensionsåldern? Men jag kände mig också skyldig honom det efter alla år han hjälpt mig på vägen. Det gjorde han också med denna process, så gott han kunde som professor emeritus.
       Trots temat för min text — och för så mycket annat jag skrivit genom åren — hade jag ingen föraning om att det mytiska närmade sig. Tillvaron är ack så dramaturgiskt komponerad.
       Sent i april 2022 kom jag till institutionen för mitt slutseminarium. Jag skickade ett meddelande till Gunnar om att ha anlänt men fick inget svar. Dörren till hans kontorsrum var stängd, vilket bara var fallet när han inte satt där. Inte heller dök han upp i seminariesalen.
       När alla tagit plats och seminariet skulle börja fick vi veta att Gunnar under en middag kvällen innan hade satt i halsen och nu låg nedsövd på sjukhuset. Det blev ett dystert seminarium. Några dagar senare kom beskedet att han var avliden.
       Ett lika snopet som sorgligt slut på den historien. Mytologierna berättar att bara gudomar kan leva för evigt, så vi människor kan inget annat begära än ett långt och innehållsrikt liv. Det fick Gunnar Broberg, som var bara några månader ifrån att fylla 80 år och hade hunnit betyda så mycket för så många fler än mig under den tiden.
       Den tröst som står att finna förklaras av Tao te ching, den kinesiska klassikern om vägen och dygden: “Den som dör utan att glömmas får ett långt liv” (Stefan Stenudd, Tao te ching. Taoismens källa, 2012, s. 43). Jag minns Gunnar med tacksamhet och värme, långt ifrån blott för att den här boken inte hade blivit till utan honom.
       Den får klara sig utan hans förord, tyvärr. Å andra sidan känner jag mig inte längre förpliktad att ta den omväg till dess publicering som ett doktorerande skulle kräva. I stället är boken tillägnad Gunnar Brobergs minne. Något annat vore otänkbart, så avgörande som han var för både dess tillkomst och dess innehåll.
       Det är jag trygg med, då han vid vårt sista möte avslutade med att säga att jag inte skulle ändra eller lägga till något mer i texten. Jag har för mig att han sa att den duger. Det räcker mer än väl för mig.

Ändra och lägga till i texten kunde jag ändå inte motstå att göra, under den slutgiltiga redigeringen. I den processen hade jag god hjälp av David Dunér, studiekamrat när det begav sig och numera professor på institutionen. Hans perspektiv på ämnena som behandlas i denna text gladde mig med både sin klarhet och sin fantasi.