tisdag 9 mars 2010

White Guide är en blek guide


Nu har White Guide kommit med årets lista på sina favoriter, där Mathias Dahlgrens Matsal är i topp. Inte ett dugg överraskande. White Guides bedömningar är pinsamt förutsägbara och konventionella. De litar inte på sina egna gommar.

Mathias Dahlgren har jag skrivit om på denna blogg – såväl lite ros som ganska mycket ris. Deras egen vinlista är skandal, för att ta ett exempel, och deras meny är bara repris på de pillemojer som ligger i tiden, utan särskild egen originalitet – inte heller utförd med oklanderlig kokkonst. Konventionellt lyxkrogskör inbakat i en massa attityd.
Inte så lite kejsarens nya kläder.

White Guide har aldrig imponerat på mig. De har ett räddhågset tänk, där krogar med attityd och kända kockar prisas utan eftertanke eller eftersmak. Deras lista överraskar sällan. Dessutom är det uppenbart att krogar hänger kvar där förbi deras bäst-föredatum.

Självklart är det svårt, för att inte säga omöjligt, för en enda publikation att ha tid, råd och dugliga recensenter nog att med någon tillförlitlighet bevaka hela Sveriges krogscen, även om man koncentrerar sig på vad man föreställer sig vara toppskiktet. Men White Guide hävdar ogenerat att de gör det, och pressen i övrigt lyssnar andaktigt.

På mig ger White Guide blott ett räddhågset intryck. Livrädda för att lita på egna gommar rapar de blott vad de tror är säkra bud – att prisa de redan prisade och hylla det för stunden rådande finkrogsidealet. Men krogkonst är som all konst lynnig och svårspådd. De som borde vara bäst faller ofta platt, framför allt för att de har ersatt inspiration med kalkyl och till slut gör föga mer än serverar ursäkter för sina höga priser.
Kejsaren visar sig ofta naken, men lakejerna vågar inte se det.

DN skriver om White Guide och Mathias Dahlgren här och här, Svenskan här och här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , . Intressant?

1 kommentar:

  1. Kan inget om ämnet. Men ingen kan väl med handen på hjärtat påstå att originalitet eller civilkurage är särskilt vanliga dygder bland svenska journalister överlag och allra minst bland dem som har som jobb att tycka (med visst undantag för sportjournalister, vill jag nog påstå). Så jag gissar att du har rätt. Sorgligt isåfall.

    SvaraRadera