Konstfärdig och gladlynt sushi

Malmö har en sushirestaurang som utmärker sig: Saiko på St. Knuts väg 7. Där möts skarpa insikter om det japanska köket och skojfrisk västerländsk innovation. Festligt för både öga och tunga.

Trots att jag känt till Saiko länge och hört mycket gott om stället, dröjde det till denna sommar innan jag äntligen kom dit, med god hjälp av middagssällskapet Orvar Säfström, som gjorde ett kort återbesök i Malmö för att packa ihop det sista av bohaget.

Han är numera stockholmare och har säkert skoj med det, men jag anar att han gärna hade tagit Saiko med sig i flyttlasset.

Vad jag uppskattade mest med Saikos behag var den lediga atmosfären mitt i all kulinarisk finess, samt de raffinerade och ändå smått fördolda smakkombinationerna – man fick så att säga hålla tungan rätt i mun för att fånga upp finurligheterna. Ja, och så är det ögonfröjden, som märks på bilderna (klicka på dem för att se förstoringar).

Fiskskivorna på nigiri sushin är inte särdeles tjockare än på andra sushihak, vilket är en trist eftergift åt lönsamheten, men på Saiko breder fisken ut sig svulstigare över risbollen så att proportionerna ändå blir de rätta. Och riset är mästerligt.

Varje sushi toppas av sin alldeles egen välfunna örtkryddning, försiktigt, försiktigt. Det skapar små överraskningar, lite som oväntade vändningar i slutminuterna på långfilmer. Man säger hoppsan och vaknar till. Ibland blir kombinationen alldeles fenomenal.

Dessertfat på Saiko.

Varje litet fat av såväl sushi som annan matlagning belägger vad som alltid borde vara sant på krogarna men alltför ofta inte är det: kocken har smakat av noga och tänkt sig för, mitt i lekfullheten. Då går det inte fel.

Läs även andra bloggares åsikter om Saiko, sushi, krog, mat, Malmö. Intressant?