måndag 30 juni 2008

Slöja över kvinnoförtrycket


Kampsportklubben Enighet i Malmö, där jag själv är medlem, stäms inför rätta av DO (diskrimineringsombudsmannen) för att inte ha tillåtit huvudbonad på träning där. DO menar att det är religiös diskriminering – vilket faller på sin egen orimlighet, eftersom förbudet gällde all sorts huvudbonad.

Dessutom handlar det dels om traditionella klädregler för kampsporterna och dels om personlig säkerhet, eftersom viss klädsel kan ställa till olyckor. Det är t.ex. inte heller tillåtet att ha ett krucifix i en kedja om halsen när man tränar kampsport – naturligtvis för att ett sådant smycke ökar skaderisken, och för att det inte ingår i den reglerade klädseln.

Enighet är en ideell förening, så den lag DO hänvisar till gäller över huvud taget inte. Annars skulle det bli så märkligt att muslimer kunde stämma kristna frikyrkor för att de inte tilläts bära burka där. Ändå vill DO uppenbarligen att lagen ska vidgas till att omfatta även föreningar – i så fall en förfärande inskränkning av föreningsfriheten.

Och vidare: När frågan dök upp på Enighet för ett par år sedan (för det här är gammal skåpmat), beslöt föreningen att tillåta huvudbonad på gymet, eftersom det inte finns några formella klädregler där – även om det fortfarande är betänkligt vad gäller den personliga säkerheten.

Det började med att en muslimsk kvinna gick runt på alla gym i Malmö och frågade om man fick träna med huvudbonad – utan att meddela att det gällde en religiös sådan. Själv bar hon någon smidig liten sak som knappast kunde uppfattas som en muslimsk slöja.
Hon var alltså inte ute efter att träna på något gym – bara att hitta något ställe som sa nej. Eftersom det kan vara fråga om skadestånd ifall det verkligen är fråga om religiös diskriminering, kan man inte utesluta att hon hade ett ekonomiskt intresse – eller spekulativt på annat sätt. Vad har hon då för trovärdighet?
Och vad vill egentligen DO åstadkomma med att driva denna sak så envetet – fast den inte har stöd i lagen?

Är inte DO tillsatt för att medverka till att fördomar och fientlighet mellan kulturer i Sverige minskar? Detta kan inte leda till annat än det motsatta, eftersom det är så rabiat och absurt.

Och viktigast av allt:
Varför accepterar det officiella Sverige så glatt och okritiskt burka och andra muslimska slöjor, som inte är något annat än kvinnoförtryck? Är det helt Ok för religioner att förtrycka kvinnor, när resten av samhället inte får?
Det stämmer inte heller, eftersom det blir ramaskri i debatten när några gamla kristna pastorer inte vill ha kvinnopräster för att Paulus sa: “Kvinnan tige i församlingen!” (vilket förstås är lika urbota dumt).

Detta är en beklämmande flathet. Inte ens feministerna vågar ta ton mot burka och andra flagranta uttryck för kvinnoförtryck.
Vi får inte tillåta religioner att backa filmen, så att vårt samhälle återvänder till forntida förtryck och orättvisor.
Det är den viktiga frågan, som både DO och så gott som hela det offentliga Sverige undflyr.

Här tycker Sydsvenskan till om saken på sin ledarsida (om än fegt och med luddiga resonemang).

4 kommentarer:

  1. Bra rutet. Snus är snus om än i gyllne dosor... eller något i den stilen.
    Så mänskligt lättbegripligt ändå, det hela. Hur vi utger oss för att vilja det ena, TROR oss vilja det ena... i det här fallet visa respekt för andra kulturer... medan vi i själva verket saknar självkännedom nog att inse att vi gör det andra, motsatsen till vad vi tror: brister i respekt. Det {r ju vad vi gör när vi mäter andra med ett annat måttband än oss själva. Av OSS kan vi kräva det ena och det andra, men av DE underutvecklade stackarna... (Typ.)
    Kruxet är vart vårt fokus ligger. Utan fokus på oss själva och vårt eget beteende så blir allt socialt beteende - politik, religion och vad det vara månde - en flykt från oss själva, idel projektioner...
    Och därför ser också vår värld ut som den gör... idel missförstånd, maya, rök...
    Förnumstiga spekulationer, eller är det så det hänger ihop?

    Mattias i Chile

    SvaraRadera
  2. Jag tycker också att det ligger ett främlingsförakt och smyger i dubbelmoralen: Vi svenskar ska leva på ett visst moraliskt vis, som inte begärs av folk från andra kulturer - som om de inte skulle klara det, eller som om grundläggande mänskliga rättigheter inte gällde för dem.

    SvaraRadera
  3. Just det... och ytterst är det ett utslag för högmod... ett begrepp som vi sekulariserade svenskar tycks ha kastat ut som barnet med barnvattnet (när vi slutade vara religiösa), men vars verkningar finns all anledning att studera. Lars von Triers DOGVILLE handlar om just precis detta, hur ett till synes ödmjukt handlingssätt kan vara ett uttryck för den allra största inbilskhet. "Varför förlåter du övergrepp begångna av andra, som du aldrig skulle förlåta om det var du själv som begått dem?" frågar flickans/huvudpersonens far på slutet, och anklagar henne för just högmod. I samma ögonblick ändras ljuset i magasinet där filmen spelas in; ett uppifrån kommande, förlåtande ljus, byts i ett horisontellt, allt avslöjande...
    Till syvene och sist handlar det inte om etik, om si eller så, rätt eller fel... utan om hjärtats renhet. Sant eller falskt uppsåt. Svårfångade kategorier! Och tur är väl det; just i det som inte går att slå fast ligger utmaningen i att vara människa. Eller hur?

    SvaraRadera
  4. Inte nog med att du har alldeles rätt - du formulerar dig glänsande :-)
    När religionen detroniserades i Sverige, vilket jag tycker var alldeles nödvändigt, ledde det tyvärr även till att etik och moraliska perspektiv förenklades och blev väldigt ytliga.

    Kanske har också den ödmjukhet med vilken ett religiöst samhälle borde betrakta moralfrågorna gått förlorad. Nu är rättvisa något mekaniskt - blott lagar som hålls eller bryts.

    Även om jag inte vill att religionerna ska bestämma hur vårt samhälle utformas, vill jag inte heller att människan ska betraktas som blott en maskin. De eviga frågor som religionerna försöker besvara är fortfarande giltiga.

    SvaraRadera