Det blir ingen minskning av riksdagens många utskott för att stänga Sverigedemokraterna ute. Varken de rödgröna eller folkpartiet vill gå med på något sådant. Heder åt dem för det i denna inflammerade tid. Den demokratiska ordningen ska inte kringgås.
Moderaterna var inne på att minska utskotten så att Sverigedemokraterna inte skulle få plats i dem, men så blir det inte. Och det är då för väl. Partier i riksdagen ska följa spelreglerna, även när de provoceras av ett nytt parti vars ståndpunkter – eller snarare hur de tolkar dessa ståndpunkter – väcker deras avsky.
För ett antal år sedan manipulerades med utskottsordningen för att stänga vänsterpartiet ute från dem, en tid fick de vara med men utan rösträtt. Det var lika illa. Så ska inte den demokratiska ordningen förfuskas.
Sverigedemokraterna ska bemötas som alla andra partier – med respekt för de röster de erhållit, men också med en närgången debatt som blottlägger deras idéer, strävan och argument. Mobbning av diverse slag leder enbart till att de får mer och mer sympati utan att behöva förklara sig.
SJ skryter med att vara det miljövänliga alternativet men underlåter att berätta hur mordiskt de härjar med naturen. När jag skulle ta X2000 från Malmö var loket en scen ur en skräckfilm – en inverterad Fåglarna.
Lokets smutsiga och smetiga framsida visade sig vid närmare inspektion vara fläckad med de sorgliga resterna av fåglar som krossats mot den. Likdelar hade fastnat i spjället och vid vindrutetorkarna. Övriga fläckar var förmodligen blod och andra osmakligheter.
Om inte fåglarna i sina dödsögonblick hade vanställts av att att krocka mot ett lok i så hög hastighet skulle synen nog vara än mer beklämmande. Nu kan man knappt ens se vilka arter det är fråga om.
Sådant är livet, men framför allt är det en skarp bild av motsättningen mellan teknik och natur. Den är förstås inte sann, eftersom naturen i sig själv begår andra och ofta värre bestialiteter vardagligdags. Äta eller ätas, och allt det där.
Ändå kanske det kommer djurvänner som vill tvinga SJ att sänka farten?
Främst är nog dessa bilder exempel på hur SJ kör sina X2000 tills de stupar, utan att ens bry sig särskilt mycket om att hålla dem rena. Jag undrar hur länge fågelliken kommer att sitta fastklämda där. Förmodligen till nästa regn.
Om du absolut vill se bilderna i större format är det bara att klicka på dem.
Det är ingen hemlighet för denna bloggs läsare att jag hör till den utdöende skaran rökare, envist trotsande såväl inre som yttre fiender. På en mellanlandning i Holland hittade jag en gammal favorit: Gitanes, den franska cigarretten som tyvärr sedan länge inte finns i Sverige. Det var en nostalgisk upplevelse att röka den – i Kina, där min resa landade.
Gitanes och Gauloises är två klassiska cigarrettmärken, som ursprungligen gjordes med den mörka tobaken caporal och smakade riktigt mycket, nästan som cigarrer. Filtret, om man körde med sådant, var bara rullat papper – inget nylonbjäfs och vad det är i andra stinkpinnar. Tobaken från Turkiet var oparfymerad och soltorkad. Hur naturlig som helst.
Jag gissar att man därmed slapp ungefär 2.500 av de sådär 3.000 kemikalier som man suger i sig med en cigarrett. Dessa mustiga rökverk krävde varken parfymer eller andra tillsatser. Självklart var de ändå långt ifrån oskadliga, men det stör mig ofantligt att det görs så gott som ingen forskning för att utveckla cigarretter med mindre skadeverkan. Man ska helt enkelt skylla sig själv när man röker så då får man dra i sig vilka besynnerliga substanser som helst med tobaken.
Det är ett hyckleri, framför allt av samhällets hälsovårdande instanser. Folk röker, så då skulle det rädda liv att ändå befrämja cigarretter utan en massa extra gifter och andra konstiga tillsatser. Det räcker inte med att bara ange mängden nikotin och tjära i varje pinne – där finns så mycket annat som en lömsk tobaksindustri ogenerat har lagt till, och som ökar skadeverkan ofantligt – hur mycket är inte ens utrett.
Numera görs cigarretter som påstås vara renare från extra tillsatser. Jag röker normalt Camel Natural (namnet är ett hån, om än på sätt och vis korrekt i jämförelse). Prince hade någon liknande variant, men den har de gett upp – förmodligen för att de inte i sin marknadsföring fick påpeka att det märket var mindre giftigt än andra, om de alls fick marknadsföra sig.
Myndigheternas brutala nonchalans är tydlig när man jämför med deras förhållande till alkohol. Inte skulle de acceptera att diverse giftiga kemikalier tillfördes rusdrycker för att alkoholen skulle bli mer vanebildande eller bara för att den skulle smaka si och så.
Det borde vara en självklar plikt för hälsomyndigheterna, eftersom det finns rätt många som envisas med rökningen, att ställa krav på tillverkarna att producera cigarretter som har så få gifter som möjligt. Mängder av människor dör för att de inte bryr sig.
Om det är så, som jag inbillar mig, att caporalcigarretterna Gitanes och Gauloises är något mindre giftiga än andra märken – då tycker jag gott att socialstyrelsen ska se till att de åter importeras till vårt land. Jag skulle applådera.
Det där med standup är riktigt inne, nu tydligen även i religiösa kretsar. Denna affisch satt i fönstret till Södermalmskyrkan i Stockholm, som jag har för mig är en särdeles rabiat Pingstkyrka.
Deras föreställning om standup är uppenbarligen inte den brukliga. I stället för råa skämt om heligt och oheligt, tänker de sig stepp, jonglering, stå på händer osv – men inte alls monologer med tillspetsat innehåll.
Är det någon som är hågad att gå på deras audition och visa vad standup egentligen handlar om?
Idol har haft sin första fredagsfinal, där åtta deltagare blev tretton och sedan elva. En omväg som är signifikativ för hur TV4 mjölkar denna kassasuccé. Samma skäl ligger uppenbart bakom den extra röstomgången för dem som ”sitter löst”. Men det blir lik för bannat slitet, i synnerhet som det är glest med sprakande talang.
Idoljuryn tjatar varje år om att detta minsann är rekord, bättre deltagare och hårdare konkurrens mellan dem har det aldrig varit. Men utvecklingen är snarare den motsatta. Dammsuger man Sverige efter talanger en gång om året måste det glesna. Så snabbt förökar de sig inte.
Inte för att alla talanger söker sig till Idol över huvud taget, snarare är det redan där fråga om ett B-lag. Och inte för att juryn ur detta B-lag förmår vaska fram essen, i stället verkar de sikta in sig på det mellanskikt som presterar anständigt och konventionellt – snarast med sikte på Melodifestivalen och studioproducerad skvalmusik.
Man måste förstå att Idol är en karaoketävling, inget annat. Deltagare med måttlig eller ingen scenvana sjunger hitlåtar från förr och försöker låta ungefär som originalen – eller som någon känd cover på låten i fråga. Allt det övriga är mediahype.
Jag blir ofta förvånad över hur slaviskt publiken följer juryns ståndpunkter, åtminstone under de första veckorna. Med tiden brukar det gå annorlunda, för då har några av deltagarna fått sina fans, som alltmer struntar i vad juryn predikar. Men än så länge är röstresultatet praktiskt taget exakt juryns önskelista. De som fått mest beröm har fått de flesta rösterna (vad jag kan utläsa av Aftonbladets och Expressens motsvarande röstsiffror, för TV-programmet håller tyvärr alla siffror hemliga).
Jag tycker att juryn är ute och cyklar i år – mer än förr. De har nog råkat trilla ner i ett schablontänkande och därav fått allt snävare skygglappar. Deras största brist är att de tittar efter folk som låter hyfsat från första stund, men om de verkligen letade efter framtida idoler skulle de först och främst vara lyhörda för originalitet, innerlighet och själsligt djup.
I stället letar de efter en ytlig spännvidd, såsom olika musikstilar, olika utseenden, olika åldrar och så vidare. Det är bara yta och betyder absolut ingenting när publiken skaffar sig idoler. Tyvärr är TV-programmets genomslagskraft så enorm – även i andra media – att Idols paradigm för artister färgar av sig på vad övrig media fångar upp och även allmänheten i förstone söker sig till.
Men detta genomslag är kort. Bara veckan efter sista Idolprogrammet i december är verkligheten en annan och allmänheten vänder sig åt andra håll för att hitta musik och artister de verkligen vill ta till sig.
Media är överlag långsammare och mer trögfattade, så de hänger kvar i höstens idoler så länge de bara kan. Ända tills det är uppenbart även för dem att dessa figurer aldrig blev några riktiga idoler – blott huvudroller några månader i ett TV-program med många tittare.
Ett undantag
Nå, av de elva deltagare som efter första fredagsfinalen återstår i Idol ser jag få ljusglimtar. Jodå, Jay kan sjunga härligt raspigt, Geir vet hur man kramar ur en låt och Olle sjunger som om det gällde livet. Men de är alla tre förutsägbara och enahanda. Sammalunda med tjejerna.
En som egentligen också redan känns förutsägbar med sin väna och remarkabelt tonsäkra stämma är Daniel Norberg, som varit lysande i samtliga framträdanden han hittills haft i TV-rutan. Senast sjöng han Beatles klassiker Golden slumbers, vilket var ytterst våghalsigt. Beatles går de allra flesta sorgligt bet på, i synnerhet en så finstämd och raffinerad låt som denna. Daniel klarade det alldeles utmärkt:
Låten ingår i den symfoniskt mästerliga sviten på baksidan av Abbey Road, som jag tycker är något av det bästa som hänt inom popmusiken någonsin. Beatles gjorde den precis innan de bröt upp, bara för att visa att de kunde. Och de kunde, sannerligen. Daniel måste ha kulor av stål för att våga sig på låten, för det är uppenbart att han känner Beatles vid deras rätta värde.
Och dessförinnan sjöng han en annan pärla, Radioheads High and dry, som också krävde stora portioner mod och musikalitet. Daniels pricksäkra falsett blev den kvällens ”talk of the town”:
Märk att i refrängen sjunger Daniel en fras så att den låter som Beatles Don't let me down, något som inte är lika sant för Radioheads original och därför röjer att Daniel har ett intimt förhållande till Beatles musik.
Den första låten Daniel mötte juryn med, på vårens uttagningar, var Oasis Don't look back in anger i en utsökt dämpad version, som han framförde med ett litet småbusigt leende spelande på läpparna. En synnerligen inspirerad tolkning av låten:
Vad kan det då bli av Daniel Norberg? Han vinner knappast Idol, ty det är mer lättsmälta gestalter där som nog drar till sig de flesta rösterna – och juryberömmen. Men jag tror han hänger med en god tid under säsongen, kanske sådär halvvägs i alla fall. Det beror på hur han lyckas variera sin sångstil, vilket är ett missriktat krav som denna musiktävling ställer.
Snarare än Idol har han en alldeles egen musikkarriär att se fram emot, om han härdar ut. Säkert skriver han egna låtar med den äran och med innehåll som berör. Det har han faktiskt redan gjort, i alla fall denna, Wait, som har fått över 100.000 visningar på YouTube och massor med berömmande kommentarer där – långt innan han kom ifråga för Idol. Där har han också lite annat smått och gott, lek och allvar. Han har även ett musikerkonto på MySpace. Det märks på dessa smakprov att han är djupt förankrad i musiken och dess mekanismer.
Det är knappast lättsåld pop och schlager han står med fötterna i, snarare singer-songwriter, ballader och det trubadurska. Men å andra sidan har flera mycket folkkära artister det senaste decenniet eller så visat att svenska folket gärna tar också sådan musik till hjärtat.
Ja, han ska nog satsa på att skriva egna låtar och med dem försöka närma sig vad som är hans eget konstnärskaps nerv och vad för musik han behöver göra för att svalka de egna själskvalen.
Har han otur är det något skivbolag som försöker göra pojkband av honom.
Idol retar upp en del känslor och anstränger sig för att vara provokativt, men försöker på andra sätt vara hur politiskt korrekt som helst. Framför allt med den envisa strävan efter en jämn könsfördelning. Men där förbryter sig programmet mot både sin idé och sina påståenden om att leta idoler på artistiska kriterier.
Jag förstår inte riktigt varför de bryr sig. Annars kan de ju vara hur hänsynslösa som helst och skylla på att så är det i ”branschen”, som om det vore en naturlag. Men när det gäller könsfördelningen gör de allt de bara kan för att den ska vara absolut jämn – och där struntar de blankt i deltagarnas talang.
Den första gallringen till dryga hundratalet, som görs med guldbiljetter på diverse orter i Sverige, har jag inte orkat räkna på. Jag misstänker att könsfördelningen på det hundratalet är ganska jämn men inte absolut, för det skulle ta bort för mycket av spontaniteten i juryns turnéarbete.
Därefter, dock, blir det absolut. De 24 uttagna till denna veckas första rensning inför publik var precis hälften män och hälften kvinnor. Där kunde det räcka, eftersom sedan TV-publikens röster sägs ska vara avgörande – men icke.
Oavsett röstetalen har varje kväll en man och en kvinna kvalats fram. Idol publicerar inga röstsiffror, så vi vet inte med säkerhet hur fel det blev, men Aftonbladet har också en motsvarande röstning och får in ett så stort antal röster att det borde vara en god fingervisning om resultatet.
Då visar det sig att nästan varje kväll har könskvoteringen inneburit att man förbrutit sig mot publiksiffrorna, fast de borde vara helt avgörande – särskilt som det gäller, som de ideligen påstår i programmet, att hitta nya idoler. Vad kan då vara viktigare är röstetalen?
I måndagsomgången gav röstsiffrorna på Aftonbladet samma två finalister som Idolprogrammet utsåg: Linda Varg fick 60% av rösterna och två blev Chris Andersen med 19% av dem. Den ideala könsfördelningen, utan att den behövde vara regel.
Men på tisdagen var det två tjejer som fick flest röster: Alice Hagenbrant med 33% och Elin Blom på 30%. Den kille som gick vidare i stället för Elin var Andreas Weise som var trea med 17% av rösterna, alltså bara dryga hälften av Elins röster.
Onsdagens omgång var det i stället två män som fick flest röster: Jay Smith med 52% och Daniel Norberg med 18%. Minnah Karlsson, som fick gå vidare i stället för Daniel, fick knappt 14% av rösterna.
Också på torsdagen var det två män som fick flest röster: Geir Rönning med 51% och Olle Hedberg med 29%. Linnea, som tog Olles plats, fick bara 11% av Aftonbladets röster.
Därmed skulle ett resultat baserat enbart på röstetal, ej kön, leda till följande åtta finalister: Linda, Chris, Alice, Elin, Jay, Daniel, Geir, Olle. Tre tjejer och fem killar, alltså ingen förfärlig orättvisa ur könsaspekten, men ett sant uttryck för publikviljan.
Det förutsätter att Aftonbladets siffror stämmer någorlunda överens med Idols inringda och SMS:ade röster. Det vet vi tyvärr inte alls, eftersom Idol envisas med detta hemlighetsmakeri, som skämmer hela programserien. Begränsad insyn är aldrig bra om TV-publiken ska engageras. Och så är det svårt att frigöra sig från misstankar om fusk för att öka TV-dramatiken och vad det kan vara.
Inte för att Idol förtjänar någon folkomröstning med en notarius publicus vid rodret, men jag tycker att något av det intressantaste med programidén är att se folkviljan uttryckt genom publikens engagemang. Det är ju sällan vinnarna som sedan kommmer längst i karriären.
Inte heller brukar juryns omdöme vara någon suverän indikator på folkviljan – snarare verkar juryn anstränga sig allt vad den orkar för att försöka styra rösterna mot egna preferenser, och där är deras kommentarer ibland uppenbart partiska förbi lomhördhetens gräns.
Intressantast vore nog att se hur röstetalen skulle bli om ingen jury fick sitta emellan och recensera uppträdandena före röstningen. Alltför många TV-tittare låter sig tyvärr påverkas av dessa ”experter”, men det betyder inte att de sedan springer iväg och köper skivan eller går på konserten.
Ikväll ska juryn presentera fyra ”wildcards”. Vem tror att det blir två tjejer och två killar?
Idoljuryns Andreas Carlsson tog i som om han vore Alex Schulman, när han sågade deltagaren Malin Brännlund i onsdagens Idol. Visst var han onödigt hånfull – men framför allt hade han fel, fullständigt fel. Hans mun brer ut sig så att den täpper till hans öron, förmodligen för att alla ska se hans bländvita tänder givna honom av modern kosmetisk vetenskap.
Malin Brännlund sjöng en innerlig och intensiv låt av Alanis Morissette, Thank you, och framförde den alldeles som sig bör både intensivt och innerligt. Med stor skicklighet dessutom – oktavhopp och allt vad det var. En rik och överväldigande föreställning med trollbindande dramatik, som säkert hade dragit hem stående ovationer från Alanis själv, jämte varenda annan genuint stor sångare och sångerska vår värld har sett.
Men det var långt över huvudena på juryn, som mest verkar inriktad på talanger för Melodifestivalen, Finlandsfärjorna och diverse varuhusgig.
Jag gillar egentligen den här juryn – i alla fall i jämförelse med den förra, som var lika otrevlig som inkompetent – men precis som med den förra har de sin gräns. De hurrar när de stöter på mediokra sångare som ser söta ut, men de spottar och fräser när det kommer en riktig artist och lägger beslag på scenen.
Jag kommer att tänka på Nils Ferlins dikt om när skönheten kom till byn, där han gisslar den fantasilösa självgodhetens hat mot konsten:
När skönheten kom till byn då var klokheten där,
då hade de bara törne och galla.
Då sköto de efter henne med tusen gevär,
ty de voro ju så förklokade alla.
Då nändes de varken dans eller glädje och sång,
eller något som kunde vådeligt låta.
När skönheten kom till byn, om hon kom någon gång,
då ville de varken le eller gråta.
Aktiva Sverigedemokrater ska inte få vara medlemmar i facket, menar Vårdförbundets ordförande Anna-Karin Eklund. Andra fackförbund har liknande tankegångar. Så mycket för åsikts- och yttrandefriheten.
Eklund förklarar sin ståndpunkt så här:
”Att vara sjuksköterska eller barnmorska bygger på att värna om människors rättigheter och lika värde. Man får fundera på att alla kanske inte uppfyller de riktlinjerna.”
Men Sverigedemokrater menar sig nog hävda människors lika värde och även om så inte vore fallet är det fullständigt oförenligt med yttrande- och åsiktsfriheten att människor ska exkluderas från grundläggande skyddsapparater i samhället på grund av sin partitillhörighet.
Det är märkligt hur kvickt det offentliga Sveriges företrädare glömmer de demokratiska grunderna, i sin iver att markera egna politiskt korrekta ställningstaganden. Ska det vara att värna om människors rättigheter?
Eklund säger att det bara gäller Sverigedemokrater som är aktiva i partiarbetet och representerade partiet i valet. Men vilka andra Sverigedemokrater skulle hon kunna avvisa? Vi har hemliga val i Sverige (och nu är det tydligt varför), så fackförbunden kan inte komma åt andra än dem som officiellt verkar för partiet.
Eklund borde förstås sparka sig själv ur Vårdförbundet, eftersom hon med detta agerande visar att hon – i handling och inte bara i ord – vägrar att värna om människors rättigheter och lika värde.
Hela det offentliga Sverige måste läsa på Voltaire – och grundlagen.
Nu diskuteras det vitt och brett i media om Mona Sahlin bör avgå efter socialdemokraternas fiasko i valet, som om hon vore ensam ansvarig för vad som hänt partiet. Men denna personfixering är varken medias eller allmänhetens – det är politikerna själva som håller fast vid den.
Mona Sahlin säger sturskt att hon ska leda sitt parti också i denna tid av motgång, som om hennes roll vore en renässansfurstes. Och partikamrater skyndar sig att förklara sin lojalitet mot henne, likt forna tiders adelsmän svor kungen sin lydnad.
Jag påminns om LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin, som envisades med att sitta kvar trots sina yviga styrelseuppdrag och inkomsterna därav (jag skrev en hel del om det i min blogg). LO-ledningen stod upp till hennes försvar som om hon vore mycket viktigare än hela förbundet. Uppenbarligen tyckte också hon det.
Det är framför allt inom politiken och bland politiker som personkulten odlas. Ni såg väl TV-scenerna från socialdemokraternas valvaka, där det jublades utan hejd för Mona när hon klev upp på podiet. Och hon var inte sen att slicka i sig.
Det är gång efter annan partierna själva som envisas med att beskriva och fixera hela partiet via sin ledare, som de också ger orimlig makt över politiken som ska föras. Den demokratiska processen har i stort sett upphört i och med att partiledaren blivit vald. Inte ens partiprogram fastställda av hela kongresser väger särskilt tungt mot partiledarens improvisationer och vändningar efter tycke och omständigheter.
Denna djupt odemokratiska ledarskapsvurm går igen även i Sveriges regering, där först statsministern utses för att sedan helt och hållet själv bestämma vilka andra som ska ingå i regeringen. Och vilka som måste lämna den.
Så går det inte till i några andra styrelser. De väljs i sin helhet av en beslutande församling. Om en styrelseordförande helt själv får avgöra vilka andra som ska ingå i styrelsen, och sedan kan byta ut dem när som helst på ren nyck, då är det helt enkelt fråga om envälde, inte demokrati. Det är ruskigt att detta ska gälla för den högsta och mäktigaste styrelsen i landet.
Svenska Dagbladet berättar att de tre stora energibolagen har korsvis ägande och representanter i varandras styrelser. Det vill de inte ändra på, och staten viker sig. Är det inte längre olagligt med karteller?
Energipriserna dansar – mest uppåt – och det verkar inte hjälpa att de tre stora kraftbolagen, Vattenfall, E-on och Fortum, konkurrerar. Sådant får alltid mig att misstänka karteller, hemliga uppgörelser mellan konkurrenterna för att gemensamt höja priserna. Man anar sådant i många branscher i Sverige, eftersom lagstiftningen emot detta är så flat här.
Och nu visar det sig alltså att de tre kraftbolagen till och med är korsvisa ägare i varandras bolag och har representanter i varandras styrelser. Det är så mycket kartell det kan bli, och därmed vansinnigt olagligt i många länder.
Men i Sverige händer ingenting. Myndigheterna är mycket medvetna om situationen, men eftersom inte kraftbolagen själva vill ändra på situationen gör man ingenting. Så lite bett är det i vår konkurrenslagstiftning. Och konsumenterna får betala, när de tre energibjässarna gemensamt kan sätta vilka priser de vill.
Jag misstänker att ungefär detsamma gäller t.ex. bankerna, som har hysteriskt höga avgifter på allt och varje år hämtar hem rekordvinster. Vi behöver en konkurrenslagstiftning som kan sätta stopp för karteller och andra lömska sabotage av den fria konkurrensen.
Varför bryr sig inte politikerna?
Aftonbladet driver hårt sin kampanj Vi gillar olika, med en symbol från förr som de har givit en ny – och sämre – text. De vill ha en egen variant, för att ta hem de politiska poängen, och tillåter sig därmed att förvränga det journalistiska uppdraget.
Handen kommer ursprungligen från den franska antirasistiska kampanjen Touche pas à mon pote från 1980-talet. Den fick en svensk variant med den alldeles korrekta översättningen Rör inte min kompis.
Logiken är uppenbar. Handflatan är en stoppsymbol mot rasismen och dess förgripelser på invandrare. Det blir också något av en ordlek, eftersom att röra är något man gör med handen. En handgriplig signal mot dem som lägger hand på invandrare.
Aftonbladets slogan stämmer inte alls lika bra med handen. Gillar gör man inte precis med handen – dessutom, varför ska den hållas upp i en stoppsignal inför något man gillar? Och frasen är lite väl allmängiltig, som att gilla olika mat, olika sexpartners, olika kläder, olika vad som helst. Den skärpta inriktningen av stöd för invandrarna är försvunnen.
Så varför har Aftonbladet gått från ”kompis” till detta vaga ”gilla”? Har de inga kompisar?
Nej, de vill förstås ha något alldeles eget. Det bästa vore att blåsa liv i kampanjen Rör inte min kompis igen, eftersom det åter har blivit väldigt angeläget – men det kunde inte Aftonbladet bara ta över och göra till sitt. Tidningen vill ha en egen kampanj, inte blott påminna om en framgångsrik rörelse från förr. De vill göra reklam för sig själva. Två flugor i en smäll.
Så de tar handen för att få en flygande start och en etablerad symbol, men byter texten för att alltihop ska bli Aftonbladet. Då är det svårt att övertygas om deras idealism.
Allvarligast med Aftonbladets kampanj är ändå hur den grumlar deras journalistiska uppdrag. De tar ställning på ett sätt som gör det så gott som omöjligt för dem att därefter bedriva saklig och opartisk journalistik. Hur moraliskt motiverat de än anser sitt ställningstagande vara är det ett hinder för en förutsättningslös bevakning av Sverigedemokraterna och deras agenda, liksom hela invandrarfrågan.
Frågan är om de ens bryr sig om det.
Vänd andra kinden till, heter det i bibeln, vilket ibland är lättare sagt än gjort. Ett mästerligt prov på detta berättar en f.d. Ku Klux Klan-ledare om. Han mötte en svart pastor som det bara inte gick att hata.
Vi behöver nog ta lärdom av detta i hur vi bemöter Sverigedemokraterna. Just nu brusar landet av hatiskhet, men det gör mer skada än nytta. Den som hatas har svårt att göra annat än att hata tillbaka. Den onda cirkeln måste vi lyfta oss ur.
Sverigedemokraterna är – liksom Ny demokrati före dem – en missnöjesyttring. Sådana ska man inte avfärda och tysta utan att ha lyssnat på dem och försökt finna något slags samförstånd. Det går att nå med de allra flesta människor på vår jord. Inte riktigt alla, tyvärr, men så är det även väldigt ont om sådana som pastorn KKK-ledaren berättar om.
PS: För de måttligt bibelbelästa: Jesus fick frågan hur många gånger man ska förlåta sin nästa. Var t.ex. sju gånger nog? Nej, sjuttio gånger sju, sa Jesus.
DN har räknat och kommit fram till att Sverigedemokraterna har på tok för få kvinnor. Tidningen formulerar det så att till och med Sverigedemokrater ska kunna hänga med i räkneoperationen. Har fördumningen av den svenska politiken redan satt igång?
Så här skriver DN:
”Av partiets 20 nya riksdagsledamöter är 17 män och endast tre kvinnor.”
Det är lite ”Hej Matematik!” över det hela: 20 – 17 = 3. Förvånande att de inte hade en graf också.
Det kunde räcka med att skriva t.ex. ”Av partiets 20 nya riksdagsledamöter är endast tre kvinnor.” Eller vill DN markera att inga andra kön förekom? Kanske syftar de på transsexuella, vilka knappast kniper riksdagsplatser inom det partiet.
Den långa artikeln förklarar sedan att Sverige i och med detta sjunker till en lägre plats i listan Women in national parliaments, kanske så lågt som till Kubas eller Islands nivå, plats fem eller sex.
Jag beklagar, men jag tycker inte att detta är det mest upprörande med Sverigepartiets inträde i riksdagen. Snarare tror jag att det är just sådan argumentering som vinner väljare åt dem.
Miljöpartiets Maria Wetterstrand kritiserar alliansen för att redan under valnatten ha sagt att de fortsätter att regera, fast de har minoritet – men det är fjantigt av Wetterstrand, för det är helt enkelt så det går till.
Mona Sahlin var tydligare på den punkten, genom att genast säga att den största minoritetsgruppen självklart har regeringsansvar. Så hänger det ihop.
När Wetterstrand klagar på detta är det snarare uttryck för hennes frustration över att hon hade kunnat hamna i regering om hon inte hängivit sig så åt det rödgröna blocket. Eller vill hon bara jävlas med Reinfeldt, som en hämnd för att hans parti gick fram till och med mer än miljöpartiet gjorde.
Hur som helst är det ett omoget agerande från en riksdagspolitiker. Reinfeldt agerar precis som han bör i detta läge. Det borde även miljöpartiet göra, även om det svider.
Nu diskuteras allt intensivare om Mona Sahlin måste sluta som ordförande – men det löser inte socialdemokraternas kris. Politik handlar inte om personer, utan om idéer. Men det är svårare att ompröva sin ideologi än att byta ledare, så det kommer nog inte partiet att orka med.
Tidningarna diskuterar idag vad som ska hända med Mona Sahlin, eftersom socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val någonsin. Men det handlar inte om henne, mer än marginellt. Folk röstar inte på partiledare, utan på partier – och detta beroende på vad de står för, deras politiska program och ideologi.
Det konstaterar t.ex de statsvetare som DN har frågat i en intressant artikel om läget.
Socialdemokraterna har sedan 1980-talet blivit allt mindre socialistiska och alltmer borgerliga. Då är det klart att fler väljare helt enkelt röstar på borgerliga partier i stället, när de bara börjar låta en liten aning socialdemokratiska, vilket samtliga alliansens partier har gjort mer och mer under samma tidsperiod.
Se bara de ”nya” moderaternas fräcka stöld av det som är socialdemokraternas ideologiska fundament, när de i affischer till detta val har kallat sig ”det enda arbetarpartiet”:
Socialdemokraterna heter ju egentligen det Socialdemokratiska Arbetarepartiet (SAP) och anser sig, möjligen jämte kommunisterna, vara mest förtjänta av det epitetet. ”Arbetare i alla länder, förenen eder” heter det i den traditionella socialistiska retoriken. Moderaterna hade aldrig kunnat kalla sig arbetarparti och gå iland med det, om inte såväl socialdemokraterna som vänsterpartiet börjat lämna sina ursprungliga positioner och blivit lite borgerligare.
Reinfeldt såg att det gamla honnörsordet hade övergivits av sina ursprungliga användare, och var därför snabb att stjäla det.
Inom socialdemokratin finns en vänster- och en högerfalang, där den förra vill ha skärpta ideal och låta dem framträda mer, medan den senare mest ser politik som en företagsekonomisk operation med budgetar, investeringar och så vidare. Nu höjs röster för att skylla valnederlaget på vänsterfalangen, fast den har väldigt lite att säga till om i partiets ledning och framtoning.
Men Mona Sahlin räknas som tillhörig partiets högerfalang, så hon borde i så fall vara helt rätt, likaså borde partiet ha gått uppåt under de decennier de blivit alltmer höger i sin framtoning. Det motsatta har skett, så det är snarare tid för högerfalangen att ödmjuka sig och medverka till att blåsa liv i de gamla idealen.
Märkligt nog har Mona Sahlin själv en tydligt ideologisk framtoning. Hon pratar sällan kronor och ören, som Göran Persson föredrog att göra. Hennes teman är i stället ständigt medkänsla, människovärde, tolerans, öppenhet och förståelse. Där har hon faktiskt i flera fall vågat sig fram tidigare och längre än många av sina partikamrater.
Hon verkar alltså egentligen som en partiledare gjuten för en socialdemokrati som återgår till de ideologiska fundamenten. Men då måste också partiets konkreta politiska arbete gå åt samma håll, och det har vi de senaste decennierna sett rätt få exempel på.
Nej, det är inte partiledaren det står och faller med, utan helt enkelt om socialdemokraterna ska hitta tillbaka till en ideologi som gör deras existens i riksdagen både motiverad och angelägen.
Jag är författare, konstnär, journalist, idéhistoriker, aikidoinstruktör med mera. Jag har bland annat varit rockrecensent på Dagens Nyheter och krogrecensenten Bong på Sydsvenskan. Inom idéhistorien forskar jag i skapelsemyternas tankemönster. Klicka på bilden för att komma till min hemsida.
