Marlon Brando och spontanitetens gåta

Jag har just sett en härligt lång och rik dokumentär om Marlon Brando. Många av hans kollegor intervjuades, så det handlade i hög grad om vad som kunde vara hans skådespeleris väsen. Min gissning är hans koncentration på att replikerna skulle komma spontant.

Så är det ju nästan alltid i det verkliga livet: man yttrar de ord som hoppar upp ur hjärnans inre. De fanns inte dessförinnan och försvinner direkt därefter, för att ge plats för nya ord.

Ibland kan man vara förberedd med någon mening eller två, som man länge velat få ur sig – men knappast en hel monolog. Och även om man hade en sådan på lager, spricker den så fort människan man talar med får något sagt.

Naturlig dialog
Skådespeleri utgår från manus och förställning. Därför klingar det sällan riktigt rent eller övertygande. Det finns något sökt i varje replik, eftersom den är just det. Även improvisation blir lätt sökt, eftersom den är bunden av premisser och andra omständigheter.

I de manus jag har skrivit – för teater och för film – har jag alltid kämpat för att försöka få dialogen att komma naturligt, just som när personer i det verkliga livet samtalar eller grälar. Jag mumlar replikerna för att kunna smaka på dem, för att pröva hur spontana de känns när de blir ljud – en soloteater i all ensamhet, där jag spelar alla rollerna (utan gester eller kostym).

Jag vill tro att det går att skriva sådan dialog. Jag vill till och med inbilla mig att jag då och då har lyckats med det. Ett sådant manus kan underlätta för skådespelarna, men knappast lösa deras problem helt. De måste ändå återskapa replikerna som om de inte alls fanns nedtecknade, utan uppstod i den situation som skådespelet gestaltar.

Fuskad spontanitet
Marlon Brando arbetade mästerligt med just denna aspekt, och använde gärna en del knep. Exempelvis ville han ogärna memorera sina repliker, utan kunde i stället klistra upp fusklappar här och där (dolda för kameran), som han kikade på så artistiskt att filmpubliken aldrig anade det. I stället såg det ut som om han sökte efter ord, precis som vi alla gör i vardagslivets samtal.

Vid någon filminspelning (kanske flera) på hans ålders höst hade han till och med en öronsnäcka i vilken hans assistent läste ur manuset åt honom.

I och med att han fick sina repliker precis innan han skulle yttra dem blev det lättare att framföra dem som om de verkligen uppstod i ögonblicket. Det krävde förstås ett makalöst skickligt skådespeleri att göra detta utan att publiken genomskådade “fusket”.

Det ligger något vidunderligt väsentligt om konstens natur i detta krux med att få en skriven dialog att framstå som spontan – kanske något väsentligt även om människans hela situation. Vi drabbas av livet, hur vi än försöker planera det. Det går inte att styra, men kanske kan vi lära oss att se dess mönster, ana dess samband – genom att studera det spontanas mekanismer i oss själva.
Kan det vara skådespeleriets och teaterns stora läxa om livet?

I så fall är Marlon Brandos filmer värda att se om.

Läs även andra bloggares åsikter om Marlon Brando, film, skådespelare, manus.

Kyrkor i maskopi mot kärleken

Engelska biskopar protesterar mot att Svenska kyrkan ämnar viga homosexuella, och genast uttrycker flera svenska kristna oro. De hänvisar till ett avtal mellan diverse kyrkor, som om religion vore en affärsuppgörelse. En blek ursäkt för homofobin.

Borgåavtalet är en överenskommelse mellan olika kristna kyrkor för att nå samstämmighet i diverse religionsfrågor. Ett slags Nato för kristenheten. Den anglikanska kyrkan i England är också med där, och nu protesterar ett par av dess biskopar mot att Sverige ändrar attityd om homoäkenskap utan att först dra frågan i detta kyrkliga Nato.

Några svenska kristna representanter sjunger med i kören och varnar för att Svenska kyrkan kan bli isolerad mot den kyrkliga omvärlden. Märklig rädsla. Ska inte en kristen tåla omvärldens kritik? Ska inte en kristen vara beredd att bära korset, om övertygelsen kräver det?

De saknar förstås övertygelsen. De som skräms av den anglikanska kyrkans kritik håller egentligen med den. Det dräller av svenska präster och andra kristna som tycker att kvinnan ska tiga i församlingen och att kärleken ska förbjudas för homosexuella.

Denna ursäkt för att stoppa homovigslar är dock den blekaste hittills. Några biskopar i England morrar. So what? Den engelska kyrkan har knappast gjort sig känd för föredömlig kristenhet. Se bara hur den började...

När två människor älskar varandra är det skandal om inte den kristna religionen först av alla hyllar och stöder dem. Kärlekens religion behöver revision.

Svenska Dagbladet skriver om saken här, här och här. Aftonbladet skriver här.
Läs även andra bloggares åsikter om Borgåavtalet, religion, sex, homoäktenskap, kyrkan.

Facebook är en kafferast på banken

Facebook har kommit upp i 250 miljoner användare, trots att det bara har funnits i fem år – och varit populärt kortare tid än så. Därmed har Facebook passerat MySpace. Men det kan gå utför lika fort.

På internet är succéerna dagsländor, att jämföra med Andy Warhols berömda konstaterande om 15 minuters berömmelse. När populariteten växer vill ägarna göra pengar på besökssiffrorna och riskerar därmed att förstöra det roliga.

Facebook har t.ex. märkliga avtal som verkar försöka lägga beslag på upphovsrätten på allt material som användarna lägger upp. Jag tror inte att de lyckas med det, eller ens menar mer än att fritt kunna exponera materialet på den egna domänen – men det oroar många användare.

Och när Facebook börjar med reklam som är särskilt utformad efter varje användares profil, då kommer det att framgå hur mycket Facebook vet om oss och vad det kan få för konsekvenser. Det torde oroa desto mer.

Internets kyrkogård

Att vara väldigt populär på internet är bräckligt. Nästa sekund kan användarna hoppa till något helt annat, och kvar på nätet ligger bara ruinen av en domän som en gång hade miljontals dagliga besökare. Denna kyrkogård av forna storheter på internet växer, och hur pampiga gravstenarna än är så betyder de blott att nu hälsar ingen på längre.

Facebook är rätt fånigt med sina små lekar där man ska störa varandra med rent nonsens. Det verkar mest vara utformat för kontorsfolk som har massor med tid över på sina arbetsplatser.

Jag tycker egentligen att MySpace är roligare, men alla knasiga layouter och hejdlösa graffiti av effekter, bilder, video och musik – som en urspårad fest på småtimmarna. Facebook är snarare en kafferast på banken.

Marknadskrafterna förstör

Allra roligast är YouTube, som innehåller så obegripligt mycket kreativitet bland alla dessa filmsnuttar. Det håller på att förstöras av en försämrad layout, ihärdig reklam och störande gränser för vad man får se i det land man befinner sig.
Marknadskrafterna håller på att sabotera YouTube, utan att ens begripa det.

Det ödet drabbar säkert även MySpace och Facebook. Så snart sådana domäner har blivit riktigt stora kommer affärsmännen och förstör med sin girighet. Nya domäner dyker upp i stället och lockar användarna till sig. Det är evolutionen på internet.

Läs även andra bloggares åsikter om Facebook, YouTube, MySpace, internet.

Orgasmen, den lilla döden

Kvällstidningarna väljer varsin ytterlighet när det gäller ungdomar och sex. Aftonbladet berättar att engelska myndigheter rekommenderar en orgasm om dagen, medan Expressen rapporterar att tonårspojkar lider av att vara sexobjekt. I båda fallen kan onani vara lösningen.

Aftobladet skriver om den brittiska hälsomyndighetens nya rekommendation till skolungdom: de ska lära sig njuta av sex och hålla sig i trim genom en orgasm om dagen, via sex med partner eller onani.

Det är föredömligt frigjort av de brittiska myndigheterna, som för inte särskilt länge sedan predikade i helt andra tongångar. Föga överraskande höjs många upprörda röster mot nyordningen, som utmanar reaktionära värderingar. Ungdomarna torde dock applådera. De har knappast levat avhållsamt innan myndigheterna gav sin välsignelse.

Expressen har ett helt annat perspektiv. De presenterar en amerikansk psykologisk undersökning som visar att många tonårspojkar lider av att känna sig utnyttjade av flickor som bara vill ha sex.

Många pojkar beklagar sig över att ha förlorat oskulden när de varit berusade och förförts av flickor som sett det lite som en fjäder i hatten. Pojkarna lider av att de har svårt att tala om dessa bekymmer, eftersom samhället knappast kan tänka sig annat än att pojkar alltid är villiga.

Nog är könsrollerna förfärligt stelbenta och säkert kan många pojkar önska sig en bättre debut än den de fick i fyllan och villan – men jag misstänker att problemet snarare ligger i samhällets dubbelmoral vad gäller sexualiteten, som pojkarna får bekymmer av att försöka förhålla sig till.

Speciellt i USA men också i en stor del av den övriga världen omges sexualiteten med ångest och skuld, som ungdomar är särskilt sårbara för.
Den sexuella debuten blir därmed komplicerad även i efterhand.

Dyster efter samlaget
En annan faktor som säkert spelar in just när det gäller pojkars sexualitet är vad fransmännen kallar la petite mort, den lilla döden – tomheten som män plägar känna direkt efter orgasmen. Den reaktionen är måhända av biologisk natur, en instinkt som ska få mannen att lämna den befruktade kvinnan ifred.

Det finns ett gammal uttryck som ska ha myntats av den grekiska läkaren Galenos (c. 129-200 e.Kr.): “Efter samlaget är alla djur dystra.” Galenos menade att de enda undantagen var kvinnan och tuppen. Och redan Aristoteles undrade: “Varför plägar unga män, när de börjar ha samlag, att hata dem med vilka de umgåtts, så snart akten är över?”

Den manliga sexualiteten är inte okomplicerad. Den kristna kulturens skuldbeläggande av den har måhända förstärkt våndan men knappast utgjort startskott för den. Moderna psykologer skulle göra klokt i att läsa på ämnet i ett historiskt perspektiv innan de skyndar att dra slutsatser om nuläget.
Somliga ting har varit med oss länge, även om de ser ut att ha nuets attribut.

Men en orgasm om dagen är ändå att varmt rekommendera. Den lilla döden är en välsignelse jämfört med total avhållsamhet från den.

Läs även andra bloggares åsikter om sex, orgasm, lilla döden.

Bilder från festen för Michael Jackson på O2

Nu har jag lagt upp Nils Hanssons bilder från festen vid O2 samma kväll som Michael Jacksons konserter skulle inledas där.

Se text och bilder här:
Michael Jacksons fans har fest utanför konsertarenan O2

Nils tog bilder med sin mobilkamera och skickade dem med MMS till mig samma kväll, men något funkade inte med överföringen så vi fick vänta med bilderna tills han var tillbaka i Sverige.

Här skriver Aftonbladet, Expressen, DN och GP om festen vid O2. Av svenska reportrar var bara Nils Hansson på plats. Övriga citerar BBC och CNN.
Läs även andra bloggares åsikter om Michael Jackson, O2.

Litauen kör Wag the dog

Mot dumheten kämpar själva gudarna förgäves. Nu har Litauen gjort det olaglig att tala väl om bland annat “icketraditionell sexuell läggning”, för att skydda minderåriga. Men det enda som skyddas av dylika beslut är en reaktionär och hatisk sexualmoral.

Homosexualitet och bisexualitet hör till sådant som den nya lagen förbjuder positiva ord om. Men de är sannerligen traditionella sexuella läggningar, omtalade i historien ända sedan den allra äldsta boken vi känner till – eposet om Gilgamesh.

Litauens parlament kan inte räkna med annat än att med detta beslut omge sig med löjets skimmer. Under vilken sten låg de och kröp, och vad fick dem att krypa fram just nu, när det finns så många verkliga problem för politikerna att ta itu med – exempelvis finanskrisen, som slår särskilt hårt mot Baltikum?

Finanskrisen bakom?
Kanske är det just finanskrisen som indirekt ligger bakom det litauiska beslutet. I denna kristid känner sig parlamentet maktlöst att hantera de verkliga problemen och tar därför i stället entusiastiskt itu med rent nonsens.

Tror de verkligen att ett tilltaget sexuellt förtryck ska rädda ekonomin? Förmodligen inte. Men de hoppas nog att det ska avleda uppmärksamheten från problem som de inte har några lösningar på. Ett krig mot homosexualiteten kamouflerar politikernas inkompetens och får dem att framstå som handlingskraftiga – om än med en idiotisk agenda.
Om inte detta avleder uppmärksamheten från den krisande ekonomin kanske de startar ett riktigt krig i stället. Tänk filmen Wag the dog. Klassisk politik.

Här skriver DN, Svenskan, Aftonbladet och Expressen om Litauens beslut.
Läs även andra bloggares åsikter om Litauen, sex, homosexualitet, Wag the dog.

Inga bilder på uttråkad Britney

Aftonbladets Jenny Seth har skrivit en riktigt läsvärd recension av Britney Spears konsert på Globen, där hon bland annat konstaterar att man inte fick se en enda närbild av Britney på storbilds-skärmarna. Jag tror att jag vet varför.

De enda närbilderna som visades på storbildsskärmarna vid scenen var gamla bilder. Från själva konserten var det bara avståndsbilder på stjärnan.
Det är absurt, eftersom publiken på dagens stora arenakonserter är så långt borta från scen att artisterna ser ut som myror. Det ska storbildsskärmarna kompensera för – med många närbilder, så att publiken känner närhet.

Exemplet Rick Astley
Jag kommer att tänka på en konsert på 1980-talet som jag recenserade åt DN när jag var rockrecensent där: Rick Astley, en popsångare som var rena nickedockan åt producenttrion Stock-Aitken-Waterman, med många hittar på den tidens listor.

På hans konsert tilläts inte tidningarnas fotografer att komma till scenkanten – inte ens under de tre första låtarna, vilket annars var det brukliga. Jag blev nyfiken på varför, så jag tog med mig en kikare.

I den syntes det tydligt att Rick Astley var fullständigt uttråkad, där han stod och levererade hits som hans producenter skrivit. Ansiktsuttrycket var genom hela konserten entydigt – sångaren hade tråkigt. Det ville förstås hans management inte att världen skulle se.

Men fotograferna hade teleobjektiv, så de kunde ta närbilder fast de fick hålla sig långt från scenen. DN:s bild från konserten visade tydligt vad jag förstås också berättade i min recension. Rick Astley längtade bort.

Trött på cirkusen
Kan detsamma vara sant för Britney Spears? Det är mycket troligt. I hela cirkusspektaklet med alla effekter, dansare och hitlåtar är det tveksamt om Britney själv känner sig inspirerad, närvarande eller ens viktig.

Det skulle också förklara de många absurda regler hennes management infört för pressfotografer, som fick svensk press att helt enkelt strunta i att ta bilder på konserten. Britney-cirkusen ville dölja att Britney själv har tråkigt.

Här recenseras konserten i Aftonbladet (som inte har någon bild), DN (som har en teckning i stället för foto), Svenskan (ingen bild), Expressen (har en läsarbild – ett strålande grepp i dessa tider!).
Läs även andra bloggares åsikter om Britney Spears, Circus, Rick Astley.

Michael Jacksons fans har fest utanför konsertarenan O2

Nils Hansson, DN:s rockrecensent, ringde ikväll från O2 i London där Michael Jacksons konserter skulle ha hållits från och med denna kväll. Där har tusentalet fans samlats i festivalstämning, för att hylla idolen och konserten som inte blev av.

Stämningen är glad och entusiastisk, rena festivalen. Nils Hansson beskriver den som ett slags “Nu väntar vi på showen!”

Vid 21-tiden, när det var som mest folk vid konsertarenan O2, var det spontan underhållning med ett antal dansande Michael Jacksonkopior. Det finns åtskilliga till i folksamlingen, som består av alla åldrar – från 15 till 60, allraminst. Mängder av vita handskar, röda korta läderjackor med blixtlås här och där, och så vidare.
Bland alla härligt uppklädda fick Nils Hansson syn på en man som gått ännu längre och tatuerat Michael Jackson på ryggen.

Efter den spontana showen har folkmängden minskat något, men feststämningen består och verkar göra så en god stund till.
Detta och andra folkliga firanden av Michael Jackson känns så mycket mer befriande och helhjärtat än högtidligheter arrangerade av diverse intressenter och släktingar till Michael. Det bräcker också TV-kanalernas slentrianmässiga ändringar i sina programtablåer.

Så ska en artist firas – såväl i livet som i döden: av fans, som i handling visar hur mycket artisten betytt för dem. En sång- och dansman ska förstås firas med sång och dans.

Varmt tack till Nils Hansson för rapporten från platsen!
Nu (den 15 juli) har jag kompletterat texten med Nils Hansson mobilbilder från O2-festen. Klicka på dem för att se förstoringar.

Här skriver Aftonbladet, Expressen, DN och GP om festen vid O2. Av svenska reportrar var bara Nils Hansson på plats. Övriga citerar BBC och CNN.
Läs även andra bloggares åsikter om Michael Jackson, O2.

Allt är föränderligt, så lösningen är anpassning

Livet har en väldig ovana att riskera sin egen utrotning, konstaterar några forskare som kallar detta Medeateorin, efter den grekiska myten – och för att bilda motpol till Gaiahypotesen, som antar att liv verkar för att bevara liv. Teorierna avlöser varandra i ett förlopp som har mer med tidsandan än med vetenskaplig saklighet att göra.

Flera gånger sedan livets uppkomst på jorden har det riskerat att släckas helt, oftast beroende på en förökning i vansinnestakt som lett till abnormiteter i miljö och klimat – alltså ungefär detsamma som sägs hota oss nu. Därför är det knappast en slump att Medeateorin dyker upp just i dessa dagar.

Dessförinnan favoriserades av många Gaiahypotesen, som antar att jorden är så funtad att den med ett slags skön automatik strävar efter sådan balans som mest gynnar livets utveckling.

Båda hypoteserna behöver ses med kritiskt öga, eftersom de låter mer som religion än vetenskap och passar så väl in i de tankeströmningar som råder. Gaiatanken är den ekologiska idealismen, som framför allt omhuldats inom miljörörelsen. Medeateorin kommer nu när en stor del av vetenskapssamfundet målar upp undergångsstämningar.

Vetenskap är beroende av tidens strömningar. Det är svårt att vara objektiv när vår kultur studsar som en pingpongboll mellan paniker.

Det handlar i båda fallen om en övertolkning av Darwins teorier. Han såg mekanismer i evolutionen, men ingen plan eller enhetlig riktning. Arter förändras för att mutationer som är mer framgångsrika än föregångarna har lättare att fortplanta sig. Det är matematik, inte etik.

Följsamhet
Det gör att vi hellre ska se efter hur vi kan anpassa oss efter en föränderlig värld i stället för att försöka rätta till den. När vi gör det sistnämnda är risken stor att vi bara förvärrar situationen.

Följsamhet är livets nyckel. Människan är kanske det djur som är bäst rustat för att anpassa sig, men vi saknar ofta viljan att göra det. I stället vill vi tänja och bända naturen för att den ska passa oss som vi just nu lever. Det är dömt att misslyckas.

Jag tänker på Hermann Hesses roman Siddharta, där bokens hjälte konstaterar att det enda vi säkert vet är att allt förändras. Föränderligheten är också nyckeln i den gamla kinesiska spådomsboken I ching, som just betyder ungefär Föränderlighetens bok.

Om vi vill vara säkra på att finnas kvar i framtiden måste vi ge upp världshärskardrömmarna och i stället bli virtuoser i anpassning, vilket vi har alla förutsättningar för.

Läs även andra bloggares åsikter om Medeateorin, Gaiahypotesen, evolution, Darwin.

Musik är inte business

När det hölls en minnesceremoni för Michael Jackson var det många som talade om hur framgångsrik han var i the music business och hur många skivor han sålde. Med sådana ordval förvandlas konst till ekonomi, vilket verkligen är ett nedköp.

Man hör det hur ofta som helst – tyvärr även från en del artister. Men musik är inte primärt business, utan en konstform som tillfredsställer djupa och viktiga törstar hos såväl artister som publik. Det vore därför så mycket skönare om det kallades musik rätt och slätt.

Skivor säljs förstås, men det viktiga är snarare att de köps och lyssnas på, att det finns mängder av människor som vill ha dem. Människor som uppskattar musiken. Det är något mycket mer än försäljningssiffror.

Dessutom, när man talar om försäljning ger man det falska intrycket att konsumenterna är passiva offer, vilket inte alls är sant när det gäller konst och kultur. Skivköpare är mycket selektiva och egensinniga. Det är mycket svårt att sälja skivor blott med hjälp av reklam och extraerbjudanden. Folk köper bara de skivor de verkligen vill ha, och bara utifrån egen smak.

Jag tror också att de flesta artister inte omedelbart tänker kronor och ören när de får veta försäljningssiffrorna. De tänker på alla dessa människor som till och med betalar (ganska dyra pengar) för att förvärva deras musik. Artister har lyssnare och fans, inte offer som man ska dumpa produkter på.

Därför vore det riktigare att tala om hur många skivor som köpts i stället för hur många som sålts. Det låter som hårklyverier men vänder faktiskt perspektivet helt upp och ner. Och det blir sannare.

Skivbolag vill leva i föreställningen att allting går att sälja med mördande reklam, men de lyckas sällan. Och i regel kostar reklamen så mycket att det blir förlust även om en viss försäljning sker – i synnerhet i det långa loppet. Men de styrs av ekonomer som vägrar att tro på annat än the almighty dollar, så de mal på ändå, hur många gånger verkligheten än motbevisar dem.

Tyvärr envisas de också med att odla fram artister som tänker ungefär likadant och talar likadant. Men det är inte musiker, utan joddlande affärsmän. Riktiga musiker låter väldigt annorlunda.

Läs även andra bloggares åsikter om Michael Jackson, musik, business, skivbranschen.

Äger en artist sina betraktare?

Britney Spears management kräver att pressfotografer som ska ta bilder på hennes konsert skriver på omfattande kontrakt. Det vägrar de fyra stora svenska tidningarna att göra, så från den konserten kommer det inte att bli några bilder. Det vinner förstås ingen på.

Det har länge varit krångel när tidningarna ska fotografera på konserter. När jag var rockrecensent på DN på 1980-talet blev det allt värre.

Först var det begränsningar för när fotograferna fick plåta. Den gräns som nog fortfarande är vanligast är de tre första låtarna. Därefter måste fotograferna lämna avspärrningen närmast scenen.
Det är ganska begripligt, för annars blir de ett störande moment mellan artister och publik. Fotografer som vill fortsätta ta bilder går bara bakåt i publiken och skruvar på teleobjektiven.

Men sedan kom kraven på alltmer omfattande kontrakt. Artisternas bolag ville bestämma över användningen av bilderna och ha rättigheterna på dem. Det är absurt. Britney Spears management går ännu längre och kräver att de ska få välja vilka av bilderna som används i tidningarna.
Då börjar det likna censur à la totalitära stater. Tidningarna måste vägra.

Det blir i regel så att artisterna får ge sig. Även om man är Britney Spears kan stjärnan dala rätt kvickt när pressen bojkottar. I synnerhet artister av hennes typ, som lever på medial uppmärksamhet, har inte råd med ett sådant krig.
Artister med en mindre poppig framtoning skulle tåla en bojkott mycket bättre – men de brukar sällan ställa några särskilda krav på fotograferna.

Föråldrad upphovsrätt
Bakom dessa konflikter ligger egentligen anomalier i upphovsrätten. Fotografer är konstnärer, som har rätten till sina verk – men när de fotograferar andra konstnärers föreställningar, som måste betraktas som konstverk, varför ska de vara ensamma om denna upphovsrätt?
Om man tar ett foto på en tavla av Picasso – vad är konstverket: tavlan eller bilden av den?

Det är svåra gränsdragningar, som pekar på upphovsrättens problem.

Det borde vara självklart att media i sin nyhetsbevakning ges mycket stora friheter att återge och kommentera i både text och bild, även när det gäller artisters och andra upphovsmäns verk.
Men det betyder egentligen också att allmänheten borde ha ungefär samma rätt. Därmed snuddar vi vid frågan om fildelning.

Hela upphovsrätten och principerna för vad som är konst och hur den ska skyddas behöver tas till gedigen och djupgående omprövning. Vår värld har blivit så komplex att de gamla reglerna och idéerna inte längre passar.

Pressen brukar ofta resonera om allmänintresse. Sådant som är av allmänintresse bör media ha rätt att publicera. Det gäller till exempel bilder från Britney Spears konserter, men kanske borde det gälla varje konstnärligt verk.

Den värsta situationen skulle vara om bara rika och privilegierade kunde ta del av det som sker inom musiken, litteraturen, filmen och så vidare. Med internet finns äntligen chansen att alla människor kan vara publik på lika villkor. Hur ska vi då kunna förneka dem det?

Här skriver DN och Svenskan om bojkotten.
Läs även andra bloggares åsikter om Britney Spears, foto, upphovsrätt, pressen, konsert.

Flash mob för Michael Jackson

Igår blev det spontan dans för att hylla Michael Jackson på Sergels Torg i Stockholm, senare även på Centralstationen och Stureplan. Dansgruppen Bounce samlade frivilliga till en liten koreograferad happening. Ett härligt alternativ till högtidliga predikningar.

Bounce hade annonserat grejen på sin hemsida och samlat flera hundra frivilliga. Här är en videoupptagning av de korta överraskningsuppträdandena på Sergels Torg och Centralstationen:



Sådana plötsliga aktioner i offentlig miljö kallas flash mob och har skett på flera håll i världen, till minne av Michael Jackson. Internet har gjort det möjligt att på kort tid samla folk för dylika manifestationer. Vi lär se mer sådant i framtiden – mycket mer.

Kan man hylla Michael Jacksons minne på något bättre sätt? Knappast. Fjärran från mediabruset och alla spekulationer om hans privatliv gjorde Michael Jackson mest intryck på miljoner unga människor som blev lyckliga och stolta av att dansa till hans musik.

Precis som hans dotter Paris återerövrade sin far genom sina korta och gripande ord på TV-galan, kan fansen på detta sätt ta tillbaka sin idol till just vad han innebar för dem.
Demokrati i praktiken.

Se också Aftonbladets upptagning av dansen på Sergels Torg.

Läs även andra bloggares åsikter om Michael Jackson, Bounce, flash mob.

Intervjua en hjärna som aldrig vilar

DN har intervjuat Johan Palm – men lika snuttifierat, ytligt och meningslöst som vilken kvällstidning som helst. Det duger inte. Kan de inte tänka sig att han har något klokt att säga?

DN är den stora draken, som ska göra på riktigt vad andra tidningar gör till häften. En intervju som de dessutom kallar Söndagsprofilen under avdelningen Livsstil borde därför vara gedigen, med ambitioner att gå på djupet och ge plats åt utvecklade tankar.
I stället är det samma blaj som alltid, med ytliga frågor som inte kan leda till annat än lika ytliga och korta svar.

Ändå är jag säker på att det finns massor av tankar som surrar runt i Johan Palms hjärna. Man märker att den aldrig vilar, varken när han uppträder eller på annat sätt rör sig i medialjuset. Mitt i popcirkusens alla spektakel blickar han omkring sig, observerar och begrundar.
Det är klart att det finns massor av intressanta tankar att vaska fram ur hans inre.

Journalister som inte upptäcker det är bundna av egna förutfattade meningar eller bara för slappa och slarviga. En intervju får liv genom följdfrågor, genom att fortsätta gräva. Det kräver att journalisten lyssnar på svaren, inte bara skuttar vidare till nästa fråga i anteckningsblocket.
DN, om någon tidning, borde begripa och förmå det.

Jag har skrivit en del om Johan Palm på den här bloggen. Han har vissa kvaliteter och särpräglade egenskaper som gör att jag tror han har mer att ge som artist de kommande åren än ens hans fans föreställer sig.
Det vore en fröjd att intervjua honom och försöka nå fram till hans konstnärsskaps kärna – och få en glimt av vad han själv egentligen tänker om cirkusen omkring honom.

Jag har tänkt att det vore intressant att komplettera min blogg med intervjuer, för att se hur det kan fungera i bloggsammanhang – någon annans åsikter i stället för bara mitt evinnerliga tyckande.

Så Johan, om du har lust att vara försökskanin – hör av dig. Lite tankeläsning. Men det finns risk att jag skryter om Bowiekonserter jag varit på – och en jag missade för att jag fegade ur.

Läs även andra bloggares åsikter om Johan Palm.

Alex Schulman kastar sten i glashus

Egentligen borde man bara ignorera Alex Schulmans nya utspel, som påminner om alla föregående i att han blott underhåller medias intresse för honom genom att säga något spekulativt mot strömmen. Men han berör frågor om bloggosfären som är betydligt intressantare än han själv.

Alex Schulman har skrivit en debattartikel i DN där han hävdar att bloggar är meningslösa och deras betydelse vida överskattad. Det är särskilt komiskt när det kommer från honom, som blivit mediafigur just genom sitt bloggande.
Tala om att kasta sten i glashus. Dessutom är hans egen framgång bevis på att han har fel.

Han klagar på att tidningsredaktörer ängsligt inbillar sig att bloggar är viktiga, fast de är så marginella i jämförelse med gammelmedia. Men Schulman har i vanlig ordning inte brytt sig om att tänka särskilt mycket på saken.

Han påpekar själv att det finns cirka 60.000 aktiva bloggar i Sverige (enligt Bloggportalen) och förstår inte vilken väldig siffra detta är. 60.000 personer som regelbundet lägger upp sina tankar på internet, där de är tillgängliga för alla.
Det är en väldigt omfattande folkrörelse.

Jämför t.ex. med antalet journalister i Sverige: Journalistförbundet organiserar 18.000. Det finns förstås fler, oorganiserade eller i andra förbund, men knappast så att det ens kommer i närheten av ovannämnda 60.000 bloggare.
Sveriges Författarförbund, som organiserar de flesta svenska författarna, har 2.600 medlemmar.

Han påpekar också att det bara är 5% av svenskarna som dagligen läser bloggar (enligt en undersökning från Göteborgs universitet), vilket är var tjugonde svensk. Men det är inte lite. Uppemot en halv miljon människor. Det är få dagstidningar i Sverige som har lika stor läsarskara. Inte särskilt många TV-kanaler heller.

Och detta är i hög grad en generationsfråga. Unga svenskar vänder sig i stigande grad hellre till bloggar än till tidningar. Det är lätt att räkna ut vad detta kan leda till inom sådär tio år – och det är förmodligen vad gammelmedia redan har gjort, eftersom de är så noga med att flörta med bloggosfären (om än ofta på så enfaldiga vis som genom att låta Alex Schulman prata av sig igen och igen).

En god vän till mig är högstadielärare och frågade sina tonårselever om de läste dagstidningar. Det gjorde knappt någon. Däremot var det en majoritet av dem som läste bloggar med någorlunda regelbundenhet.
Ingen vetenskaplig undersökning men ändå mycket talande.

Jag tror inte att bloggar bara i sig är framtidens melodi, men med sin raka kommunikation, sin dialog och sin frihet från överhetens kontroll har de infört något väldigt viktigt i medialandskapet, som de nya generationerna i allt högre utsträckning kommer att kräva även på andra håll.

Det är inte med sin kvantitet som bloggarna utgör den största revolutionen, utan genom den nya kraft de har givit åt det fria ordet, som förr var förbehållet ett utvalt fåtal.

Se även DN:s artikel om reaktionerna på Schulmans text.
Läs även andra bloggares åsikter om bloggar, Alex Schulman, media, internet.

Michael Jackson väckte ädla känslor

Jag satt igenom hela firandet av Michael Jacksons minne på TV4 – inte bara för att frossa i sorgen efter en stor artists bortgång, utan också för att Fredrik Strages kommentarer fortsatte att väcka nyfikenhet. En rockrecensent med hjärtat på rätta stället – det hör inte till vanligheterna.

Fredrik Strage skriver rock och film på DN. Fast nu är han så uppskattad att han får skriva om lite av varje, nästan som en mediaprofet.
Jag gillar egentligen inte när recensenter har en så tydlig personlig framtoning, som om de vore stjärnorna. Men i hans fall går det an – för han har uppenbarligen hjärtat i musiken och artisterna, inte i självhävdelse.

Under TV4:s direktsändning av den långa minnesstunden i LA återkom Fredrik Strage flera gånger till att om alla dessa människor som nu hyllade Michael Jackson gränslöst hade stött honom åtminstone litegrann under kriserna så vore han förmodligen alltjämt vid liv.
Fredrik sa det bittert, utifrån genuin smärta. Det hedrar honom.

De flesta rockrecensenter föredrar att vara cool blasé och frossa i cynismer. Men det går inte. Då kan man inte känna konsten tillräckligt djupt i sitt inre för att skriva meningsfullt om den. Recensenter som månar om sin egen attityd och image släpper inte in konstupplevelser – så de har dem helt enkelt inte.
Därför känns det alltför ofta som om recensenterna är de enda som inget fattar. De kan inte fatta för att de inte vågar känna.

Jag är säkert inte överens med Strage om allt – exempelvis var jag uppenbarligen betydligt mer förtjust i John Mayers inkännande gitarrtolkning av en Jacksonklassiker än han – men jag gillar verkligen att han vågar ha nerverna på ytan och säga det som spontant kommer för honom.

Själva högtidsceremonin var bitvis plågsamt amerikansk, om man säger så, men ändå med just den nationens mått mätt ganska sansad. Högt och lågt. Mariah Carey tog i från tårna för att försöka göra idolen rättvisa. Det dräller av andra sångare och sångerskor jag hellre sett där på scenen, men hon skämdes inte för sig. Inte heller Usher, som var den enda att våga närma sig guldkistan.
Bara det – en guldkista. Amerika...

Nästan allra sist behövde Michael Jacksons dotter Paris få det sagt att han var en underbar far och att hon älskade honom så mycket. Det kom med en återhållen grad av panik. Kanske kände hon att Michael i all denna uppståndelse höll på att rövas bort från henne och de andra barnen, just när det var som allra viktigast att de knöt kontakten för gott.

Det var Michaels systrar, Janet och LaToya, som gav henne stöd nog att få det sagt. Märklig familj det där. Man får för barnens skull hoppas att det är kvinnorna, inte männen, som tar hand om deras fortsatta uppväxt. Det såg ut som om de redan hade bestämt sig för just det – visa av skadan.

DN skriver här, här, här, här och här, Aftonbladet här, här, här, här och här, Svenskan här, här, här, här och här, Expressen här, här och här om ceremonin.
Läs även andra bloggares åsikter om Michael Jackson, begravning, Fredrik Strage.