Farväl Författarförbundet!

Jag blev medlem i Sveriges Författarförbund 1980 och är det alltjämt – en liten stund till. Det är en sammanslutning där jag mestadels känt mig som en katt bland hermelinerna.

Författarnas eget förbund genomsyras av en syn på det fria ordet som i mina ögon är trångsyn, och en tillämpning av toleransen som jag vågar påstå att Voltaire skulle ge mig rätt i att kategorisera som intolerans. Så det får vara nog nu.

Principiellt är jag fortfarande anhängare av idén om solidaritet, att göra gemensam sak med meningsfränder och medmänniskor för allas bästa, men då måste det vara ömsesidigt. Författarförbundet är djupt nedsjunket i klassamhällets förgiftade världsbild, som ursäktas med finkulturens förlegade värderingar, där fundamentet är: Kultur är finare ju högre upp i pyramiden den har sin hemvist.

Det kallas kvalitet men är inget annat än en mätsticka för klasstillhörighet. De författarskap som förbundet värnar om är de där överklass och burget borgarskap lyser mellan raderna. Paradoxalt nog görs det ofta genom teser som hävdar jämlikhet och folklig rättvisa – men med snäva definitioner som gör vissa så mycket jämlikare än andra.

Det är de privilegierades retorik för att berättiga sina privilegier. Förr kallade man det salongsbolsjeviker. Termen är mer eller mindre utgången, men knappast beteendet.

Jag har varit verksam i diverse ideella föreningar men aldrig stött på så mycken sortering i ”rätt” och ”fel” personer som inom Författarförbundet. Det har varit särskilt beklämmande på förbundets stämmor, där stämningen varit rent hatisk mot den ena eller den andra, utan att skälen för detta presenterats – som om de vore ovidkommande. Somliga var paria, stundtals eller ständigt, beroende på hur osynliga vindar blåste, och detta var något som av princip inte skulle redovisas sakligt. Det skulle man veta ändå, annars var man själv paria.

Självklart framkallade det en paranoid stämning, som nog skulle känts bekant för dem som genomlevde McCarthyismens USA. Författarförbundets stämmor blev uppvisningar i vad vi kallar politisk korrekthet – men dessutom med ett infamt eftertryck som uppmanade till pöbelmentalitet. En kyrka byggd runt inkvisition.

Jag vet att det ovanstående låter som absurda överdrifter, men jag försäkrar att stämningen var kusligt tydlig på de förbundsstämmor jag bevistade. Människor som ansåg sig vara avantgarde i kulturens samhällsbygge paraderade med sin förträfflighet och spottade på envar som inte passerade deras nålsöga, vilket egentligen blott handlade om klasstillhörighet.

Ett exempel på den trångsyn som omhuldas i Författarförbundet är skiljelinjen mellan finkultur och populärkultur, en uppdelning som redan med sin terminologi avslöjar den hierarkiska elitismen: kultur som är populär kan inte vara fin. Det är förstås en kultursyn som sträcker sig långt utanför Författarförbundet, men som sannerligen borde avfärdas inom författarnas egen sammanslutning.

Begreppet kvalitet blir med denna syn lika med finkultur, vilket är hur galet som helst, även i ett historiskt perspektiv. Oftast är det just den litteratur och annan konst som föraktats av överheten och dess smakråd, som med tidens tand visar sig vara den bestående och värdefullaste i vårt kulturarv. Därför brukar den med tiden av överheten definieras om till finkultur, som om det vore dit den alltid hörde. Knappast.

Jag drabbades själv av den där trångsynen, redan från början av mitt medlemskap i Författarförbundet. Vid någon sammankomst när jag var ny och ung, i början på 1980-talet, förklarade förbundets förste vice ordförande Benkt-Erik Hedin förtroligt för mig att de hade ett nyfiket öga till mina romaner, men han rådde mig att när det gällde mina ansökningar till Författarfonden: ”Nämn inte astrologiböckerna.”

Jag har skrivit böcker om astrologi, ett ämne som man förvisso kan ha delade meningar om, men jag ansåg redan då att det inte var författarkårens sak – eller Författarfondens – att bestämma vad som var goda eller dåliga ämnen för litteratur. Det är på sin höjd något för eftervärlden att bedöma. Med den uppstudsighet som kom av förortsuppväxten blev det därför en princip för mig att ständigt nämna och upprepa även mina astrologiböcker. Tilldelningen av fondstipendier blev därefter.

Det var i mina ögon samma sak som när en reporter på TV gjorde ett inslag om mig och min förortsskildring Ikaros över Brandbergen för ett kvällsmagasin i dåvarande TV-monopolet, där Annika Hagström (gift med författaren Anders Ehnmark, bara ännu en länk i kedjan av nepotism inom kulturen) var den tunga programledaren.

När hon såg en förhandsvisning av inslaget sa hon: ”Det där är ingen förortsgrabb. Han har växt upp i stor familj på Östermalm, det ser väl jag!” Hon vägrade också att tro att jag växte upp med en ensamstående mor, hur hon nu kunde slå fast det med sådan visshet. Jag vet tyvärr hur: jag kunde uttrycka mig. Det stämde inte med hennes bild av förortsungar. Man skulle vara dum i bollen, för att därmed vara helt beroende av hennes och hennes gelikars vägledning.

Annika Hagström vägrade att sända inslaget, så det kom i stället i ett annat program senare. Någon tid därefter träffade jag henne på Norstedts förlagsfest – en ”fin” begivenhet. Då skyllde hon ifrån sig och påstod att det var andras beslut över hennes huvud. Så går det till i de fina salongerna.

Jag har mött den där trångsyntheten på mängder av andra sätt i kulturkretsen och Författarförbundet. Mönstret är alltid detsamma. Man är fin om man från födseln hör till de fina, eller spelar med 100% i deras spektakel. Annars är man fördömd. Och de har mage att påstå inte bara att de har ideal, utan att de kämpar på idealens barrikader.

Det var bara när jag skrev musik- och teaterrecensioner i Dagens Nyheter, kulturetablissemangets katekes, som jag märkte en respekt från deras krets och hanterades nästan som en like. Det var förstås bara ännu vämjeligare.

Jag har ideligen varit äcklad men ändå hängt kvar i det där förbannade Författarförbundet, som anser sig ha rätt till genväg till regeringens kassakista och alla möjliga andra stödåtgärder, eftersom det folk de föraktar inte köper tillräckligt många böcker för att betala deras dyra krognotor och Östermalmslyor. De som envisas med att poesi är finare än prosa bara för att så är det, och att Bonniers förlag är lika med kvalitet för det är ju Bonniers.

Varför har jag hängt kvar? Det är nog den lydighet som förväxlats med solidaritet i vår moderna världs nyspråk. Man liksom borde vara med om man nu skriver böcker. I kärnan måste väl ändå Författarförbundet vara det fria ordets Mecka? Med dårens envishet har jag hållit fast vid det hoppet genom decennierna, trots ideliga besvikelser.

Det är dystert. Författarna behöver en sammanslutning som värnar om åsiktsfriheten, även dess mest vildsinta uttryck. Men jag tror inte längre att Författarförbundet kan bli det. Egentligen har jag nog inte trott det sedan min mest ungdomliga blåögdhet på 1980-talet. Förbundet har alltid varit och kommer alltid att vara blott en bastion till försvar för överhetens privilegier.

Ändå kunde jag av blott gammal vana ha hängt kvar till döddagar. Men detta år blev det akut genom snöd penningnöd. Det kostar en duktig slant att vara med i Författarförbundet: 1.400 kronor om året. Sedan jag slutade som krogrecensenten Bong på Sydsvenskan och därmed halverade min redan blygsamma inkomst är det ett belopp som smärtar att punga ut. Så jag har fortfarande inte betalat årets avgift.

Här om dagen kom en email från Författarförbundet där de förklarade att om jag inte genast betalade skulle jag uteslutas. Det är onekligen tålmodigt, eftersom året snart är slut. Men det stämde mig till ny eftertanke. 1.400 kronor svider i min ekonomi, dessutom svider också åren av besvikelse över Författarförbundets trångsyn. Så varför betala?

Trots allt är det med stor vånda jag beslutar mig för att skriva detta och i samma anda strunta i betalningen. Säkert borde jag i stället med högstämd röst förklara mitt utträde ur förbundet, men det är i mina öron alltför mycket av kulturelitens skådespeleri. Jag föredrar att bli utesluten för att jag inte har råd med avgiften – eller i alla fall inte kan motivera den i min snäva ekonomi. Det är för mig en sannare symbol för hur galet det är.

Inte för att jag tror att de bryr sig. De hade nog gärna varit utan mig redan när jag vägrade att förtiga mina astrologiböcker.

Vi är helt enkelt inte samma sort, även om vi alla kallar oss författare. Det är bättre att jag skriver mina tokiga böcker, så får de hållas med sin teater på den där upphöjda scenen. Åt var och en sitt.

Läs även andra bloggares åsikter om Sveriges Författarförbund, Författarförbundet, litteratur, klassamhället, kultur. Intressant?